Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Guds vänner > Ödmjukhet > Punkt 108
108

Sätt inte den minsta tilltro till dem som framställer dygden ödmjukhet som någonting som förnedrar människan eller dömer henne till evig sorg. Att veta med sig att man är lera som lagats med sinkor är en aldrig sinande källa till glädje, det innebär att man erkänner att man är liten inför Gud: ett barn, en son. Och kan man känna större glädje än den man upplever när man är medveten om att man är eländig och svag men samtidigt vet att man är Guds barn? Varför blir vi människor ledsna? Därför att jordelivet inte utvecklas som vi själva hoppas, därför att vi möter hinder som gör det omöjligt eller svårare för oss att tillfredställa våra önskemål.

Ingenting av allt detta händer när en människa lever av den övernaturliga verklighet som det gudomliga barnaskapet är. Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Som jag alltid brukar upprepa: må de vara ledsna, som envisas med att vägra erkänna att de är Guds barn.

Låt oss avsluta med två böner tagna ur dagens liturgi. De skall stiga mot himlen som pilar ur våra munnar och hjärtan: Allsmäktige Gud, ge oss en sådan kärlek till de heliga mysterierna, att vi för varje dag förs närmare de himmelska tingen. Och vi ber dig Herre, att vi alltid må tjäna dig enligt din vilja. Att tjäna, att tjäna, mina barn, det är vår uppgift: att vara allas tjänare, för att de troendes folk i våra dagar må öka i förtjänst och antal.

[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Se kapitel Nästa