När vi en gång för många år sedan färdades längs en landsväg i Kastilien, såg vi i fjärran, på fältet, en scen som gjorde ett djupt intryck på mig och som jag därefter många gånger har återvänt till i min bön. Några män höll på att med stor kraft slå ned pålar i marken, på vilka de sedan fäste nät för att göra en fårfålla. Strax därefter kom herdarna med fåren och lammen. De kallade fåren vid namn och det ena fåret efter det andra gick in i fållan för att vara tillsammans i säkerhet.

Herre min Gud, idag drar jag mig på ett alldeles särskilt sätt till minnes de herdarna och den fållan, eftersom alla vi som har samlats här för att tala med dig - och många andra över hela världen - vet att vi befinner oss i din fårfålla. Du själv har sagt: Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig. Du känner oss väl; du vet att vi vill lyssna och ständigt lystra till din vissling, du gode Herde, och följa dig, för att detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.

Jag är så förtjust i bilden av Jesus omgiven till höger och vänster av sina får att jag ville få den placerad i det kapell där jag vanligtvis firar den heliga Mässan. Även på andra ställen har jag - för att påminna mig om Guds närvaro - bett om att få Jesu ord ingraverade: cognosco oves meas et cognoscunt me meae, för att vi alltid skall komma ihåg att Han förmanar, undervisar och lär oss som en herde sin hjord. Detta minne från Kastilien är alltså mycket passande just nu.