I Herrens fotspår

Ego sum via, veritas et vita, jag är vägen, sanningen och livet. Med dessa otvetydiga ord har Herren visat oss den väg som verkligen leder till den eviga lyckan. Ego sum via: han är den enda väg som förbinder himlen med jorden. Han förkunnar det för alla människor men han påpekar det i synnerhet för dem som, i likhet med dig och mig, har sagt Honom att vi är beslutna att ta vår kristna kallelse på allvar och att alltid ha Gud närvarande i våra tankar, på våra läppar och i alla våra handlingar, även de enklaste och vardagligaste.

Jesus är vägen. I denna värld har han lämnat de rena spåren av sina steg, outplånliga tecken som varken tidens gång eller fiendens ondska har lyckats sudda ut. Iesus Christus heri, et hodie; ipse et in saecula. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Vad jag tycker om att dra mig det till minnes! Jesus Kristus, densamme som levde igår för apostlarna och för dem som sökte Honom, lever i dag för oss och han kommer att leva i evighet. Det är vi människor som ibland inte lyckas upptäcka hans ständigt närvarande ansikte för att våra ögon är trötta eller vår blick grumlig. Be Honom, nu när vi börjar denna stund av bön vid tabernaklet, som den blinde mannen i Evangeliet: Domine, ut videam! Herre, gör så att jag kan se!, så att mitt förstånd fylls av ljus och Kristi ord tränger in i mitt sinne; må hans liv slå rot i min själ så att jag omvandlas inför den eviga härligheten.

Den kristnes väg

Kristi lära är kristallklar! Som vanligt slår vi upp Nya Testamentet, i detta fall Matteusevangeliets elfte kapitel: lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Förstår du? Vi måste lära av Honom, av Jesus, som är vår enda förebild. Om du vill gå framåt och undvika att snubbla och gå vilse, behöver du bara gå där han gick, följa i hans fotspår, träda in i hans ödmjuka och tålmodiga Hjärta, dricka ur hans buds och tillgivenhets källa; kort sagt, du måste identifiera dig med Jesus Kristus, du måste verkligen omvandlas till en annan Kristus bland människorna, dina bröder.

För att undvika missförstånd skall vi läsa ett annat stycke ur Matteusevangeliet. I det sextonde kapitlet klargör Herren sin lära ännu tydligare: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Guds väg är en väg av försakelse, självtukt och hängivelse, men inte av sorg eller feghet.

Tänk på Kristi exempel, från krubban i Betlehem till tronen på Kalvarieberget. Betrakta hans självförnekelse och allt han genomled: hunger, törst, trötthet, hetta, utmattning, misshandel, oförståelse, tårar…; men även hans glädje över att frälsa hela mänskligheten. Jag skulle vilja att du djupt i ditt sinne och i ditt hjärta graverade den helige Paulus uppmaning till efesierna att utan tvekan följa i Herrens fotspår, för att meditera över den ofta och dra praktiska konsekvenser av den: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.

Jesus utgav sig själv som offer av kärlek. Och du, Kristi lärjunge, du som är Guds särskilt älskade barn, du som har återlösts till priset av korset, även du måste vara beredd att förneka dig själv. Oavsett vilka konkreta situationer vi genomlever får varken du eller jag uppföra oss egoistiskt, småborgerligt, bekvämt, utsvävande… - förlåt min uppriktighet, korkat! Om du vill vara aktad, om du längtar efter att bli behandlad med respekt och uppskattad och inte söker något annat än livets njutningar, har du gått vilse… Endast de som går lidandets hårda, trånga och smala väg tillåts träda in och vila i de heligas stad och härska med Konungen i evighet.

Du måste frivilligt bestämma dig för att axla korset. Om du inte gör det kommer du att med en läpparnas bekännelse säga att du söker efterlikna Kristus, men dina gärningar kommer att motsäga dig. På det sättet kommer du inte att kunna umgås förtroligt med Mästaren, och du kommer heller inte att älska Honom på riktigt. Det är ytterst angeläget att vi kristna övertygar oss ordentligt om följande sanning: vi vandrar inte nära Herren om vi inte spontant förmår försaka många saker som våra nycker, vår fåfänga, vår njutnings- eller vinningslystnad… Du skall inte låta en enda dag gå utan att krydda den med självtuktens salt. Gör dig kvitt tanken på att det då skulle vara synd om dig. Din lycka blir bra ynklig om du inte lär dig att övervinna dig själv, om du låter dig domineras och nedtyngas av dina passioner och nycker i stället för att djärvt ta ditt kors på dina axlar.

Jag minns nu den där beskrivningen av en dröm som en författare från den spanska guldåldern beskrev; säkert har någon av er redan hört mig göra samma kommentar i andra betraktelser. Framför honom ligger två vägar. Den ena är bred och farbar, lättframkomlig, försedd med gästgiverier, värdshus och andra behagliga rastplatser. Längs den vägen färdas människor ridande till häst eller med häst och vagn till ljudet av musik och skratt - vansinniga gapskratt. Man ser längs den vägen en stor mängd människor, berusade av en glädje som är flyktig och ytlig, för vägen leder till en bottenlös avgrund. Det är de världsliga, försoffade människornas väg: de visar upp en glädje som de alls inte känner och söker oförtröttligt alla sorters bekvämligheter och njutningar …; de förskräcks av smärta, försakelser och uppoffringar. De vill inte veta av Kristi Kors och anser att det är till för dårar. Men det är de som är vansinniga: de är avundsjukans, frosseriets och sinnlighetens slavar. I slutänden är det de som lider mest, och alltför sent upptäcker de att de har valt fel och slösat bort sin världsliga och eviga lycka på meningslösa bagateller. Herren varnar oss för det: den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?

I samma dröm går en annan stig i motsatt riktning: den är så smal och brant att man inte kan färdas längs den till häst. Alla som följer den tar sig fram till fots, kanske i sicksack. Med fridfulla drag går de fram mellan törnen och försöker undvika klippor. På vissa ställen får de såväl kläderna som sitt eget kött sönderrivna. Men i slutet av denna väg väntar dem en lustgård, den eviga lyckan, himlen. Det är den väg som följs av de heliga människor som ödmjukar sig, som av kärlek till Jesus Kristus gärna uppoffrar sig för sina medmänniskor; den väg som följs av dem som inte räds att gå i uppförsbacke och kärleksfullt ta korset på sina axlar, oavsett hur mycket det väger, för de vet att även om korsets tyngd får dem att falla till marken kommer de att kunna resa sig och fortsätta bestigningen: dessa vandrares styrka är nämligen Kristus.

Vad gör det väl att vi snubblar, om vi i den smärta som fallet orsakar kan finna styrka för att resa oss på nytt och fortsätta vår vandring med förnyade krafter? Glöm inte att det inte är den som aldrig faller som är helig, utan den som alltid reser sig, med ödmjukhet och helig envishet. I Ordspråksboken sägs att den rättfärdige faller sju gånger om dagen, du och jag - stackars skapade varelser - får då inte bli förvånade eller tappa modet på grund av vårt eget elände, av våra fall, för vi kommer att fortsätta framåt om vi söker styrka hos den som sade kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Tack Herre, quia tu es, Deus, fortitudo mea, för du och bara du, min Gud, har alltid varit min styrka, min tillflykt, mitt stöd.

Var ödmjuk, om du verkligen vill göra framsteg i det inre livet! Vänd dig ständigt förtröstansfullt, till Herren och hans heliga moder, som även är din moder, och be om hjälp! Var fridfull och lugn, oavsett hur ont det ännu oläkta såret efter ditt senaste fall gör! Omfamna ånyo korset och säg: Herre, med ditt stöd kommer jag att kämpa för att inte stanna upp, jag kommer att troget besvara dina uppmaningar, utan att frukta de branta uppförsbackarna, den skenbara enformigheten i mitt vanliga arbete eller tistlarna och stenarna på vägen. Jag vet att din barmhärtighet bistår mig och att jag till sist kommer att finna den eviga lyckan, glädjen och kärleken i evigheters evighet.

I samma dröm upptäckte den där författaren en tredje väg: även den var smal, svår att gå och lika brant som den andra vägen. Längs den vägen gick några människor bland otaliga svårigheter med högtidlig och majestätisk min. Likväl hamnade även de i samma fruktansvärda stup som den första vägen ledde till. Det är den väg som hycklarna går, de som saknar rätta avsikter, de som drivs av en falsk iver och förfalskar gudomliga verk genom att blanda dem med timlig egoism. Det är ren dumhet att ge sig in på ett betungande företag för att bli beundrad, att hålla Guds bud till priset av svåra ansträngningar, men för att erhålla en världslig lön. Den som utövar dygderna för att få mänsklig vinning liknar en som säljer ett värdefullt föremål för några småslantar: han hade kunnat vinna himlen, men nöjer sig med flyktigt beröm … Därför sägs det att hycklarnas hopp liknar ett spindelnät: det är mycket ansträngande att spinna, men till sist slits det sönder av dödens lätta vindpust.

Med blicken fäst på målet

Om jag så rakt på sak påminner er om dessa sanningar, så är det för att uppmana er att noggrant pröva de skäl som styr ert handlande för att korrigera det som behöver korrigeras genom att ställa allt i Guds och era bröder människornas tjänst. Tänk på att Herren har gått vid vår sida, sett kärleksfullt på oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Rena era avsikter, ägna er åt allt av kärlek till Gud och omfamna med glädje varje dags kors. Jag har upprepat det tusentals gånger, för jag tror att dessa idéer måste ingraveras i varje kristens hjärta: när vi inte bara står ut med motgångar och fysisk eller andlig smärta utan älskar dem och uppoffrar dem till Gud som gottgörelse för våra egna synder och för alla människors synder, så kan jag försäkra er att vi inte kommer att känna oss krossade under motgångarnas eller smärtans tyngd.

Det är inte längre vilket kors som helst man då bär, utan Kristi Kors, och man tröstas av att Frälsaren åtar sig att bära dess tyngd. Vi medarbetar som Simon från Kyrene, som tvingades att erbjuda sina axlar för att hjälpa Jesus när han var på väg hem från arbetet på landet och tänkte på sin välförtjänta vila. Att frivilligt hjälpa Kristus som Simon av Kyrene gjorde, att på så nära håll följa den lidande Människosonen, utpinad och knappt mer än en trasa, innebär för en förälskad människa inte att vara olycklig utan att med säkerhet vara i Guds närhet, som välsignar oss genom att på detta sätt ha utvalt oss.

Mycket ofta har en hel del personer med förvåning påpekat vilken glädje som mina barn i Opus Dei tack vare Gud känner och sprider. Inför detta obestridliga faktum svarar jag alltid med samma förklaring, för jag har ingen annan: grunden för deras lycka består i att de varken fruktar livet eller döden, i att de inte kuvas av lidande eller av den dagliga ansträngningen för att leva med en anda av offervilja, ständigt redo - trots sitt personliga elände och svaghet - att förneka sig själva för att göra den kristna vägen lättare och angenämare för andra.

Som hjärtats slag

Jag vet att medan jag talar, så begrundar ni ert eget handlande i Guds närvaro. Är det inte sant att de flesta misstämningar som oroar din själ, denna brist på inre frid, beror på att du inte har besvarat Guds uppmaningar, eller på att du kanske gick längs hycklarnas väg för att du sökte dig själv? I det sorgliga syftet att upprätthålla ett sken av kristet handlande inför dem som finns i din omgivning, vägrade du i ditt inre att acceptera försakelsen, att tukta dina förvridna lidelser, att ge dig själv villkorslöst, självuppoffrande, som Jesus Kristus.

Tänk på att ni i dessa stunder av betraktelse vid Tabernaklet inte får nöja er med att lyssna till vad prästen säger som för att förkroppsliga den enskildes personliga bön. Jag föreslår några överväganden för dig, anger några punkter, för att du aktivt skall ta fasta på dem, begrunda dem för dig själv och förvandla dem till ett ämne för ett personligt och tyst samtal mellan dig och Gud. Därigenom kan du tillämpa dem på din nuvarande situation och med de ljus som Herren skänker dig inse vad som är riktigt och skilja det från vad som går i fel riktning, för att med hans nåd korrigera ditt handlande.

Tacka Herren för den mängd goda gärningar du har gjort oegennyttigt, för du kan som psalmisten sjunga: Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn, han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta. Be Honom även om förlåtelse för dina underlåtelser eller för de felsteg som lett dig in i hyckleriets beklagansvärda labyrint, då du påstod att du sökte efter Guds ära och din nästas väl, men i själva verket ärade dig själv… Var djärv, var generös och säg nej! Säg att du inte längre vill bestjäla Herren och mänskligheten.

Då är det dags för dig att vända dig till din välsignade moder i himlen, för att be henne ta dig i sina armar och få sin Son att se barmhärtigt på dig. Och se till att omedelbart fatta konkreta föresatser: skär omedelbart bort den där störande detaljen som du och Gud vet om, även om det gör ont. Högmodet, sinnligheten, bristen på övernaturlig syn kommer att sluta förbund och tillsammans viska i ditt öra: Det där? Men det är ju en obetydlig dumhet! Svara, utan att börja diskutera med frestelsen: Jag skall hänge mig även i detta krav som Gud ställer på mig! Och du kommer att ha rätt: kärleken visar sig på ett särskilt sätt i små saker. Vanligtvis är de svåraste uppoffringar som Herren ber av oss ytterst små, men lika oavbrutna och värdefulla som hjärtats slag.

Hur många mödrar känner du som har utfört en hjältemodig, extraordinär handling? Få, mycket få. Och trots det känner du och jag många hjältemodiga, verkligen hjältemodiga, mödrar som inte har gjort något spektakulärt och som inte figurerar på löpsedlarna, så att säga. De förnekar sig själva dygnet runt och offrar med glädje sin egen smak och sina egna preferenser, sin tid och sina möjligheter att hävda sig eller göra karriär, för att i stället kunna göra sina barn lyckliga.

Låt oss ta ett annat exempel, även det hämtat ur vardagslivet. Det är den helige Paulus som nämner det: Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Ni behöver bara se er omkring. Tänk på hur många uppoffringar olika män och kvinnor gör - mer eller mindre gärna - för att vårda sin kropp, bevara sin hälsa, vinna uppskattning … Skulle inte vi kunna skakas om av Guds ofantliga kärlek, som mänskligheten besvarar så lite, och tukta det som behöver tuktas för att vårt förnuft och vårt hjärta skall kunna vara lite närmare Gud?

Det kristna sinnelaget har blivit så omtöcknat i många samveten att då man talar om självtukt och botgöring så tänker man bara på stora fastor och tagelskjortor som nämns i vissa beundransvärda helgons biografier. Då vi började denna betraktelse angav vi som en självklar förutsättning att vi skall efterlikna Jesu Kristi sätt att handla. Förvisso förberedde han sig inför början på sitt offentliga liv genom att dra sig tillbaka till öknen och fasta fyrtio dagar och fyrtio nätter, men dessförinnan och därefter utövade han dygden måttfullhet med sådan naturlighet att hans fiender utnyttjade det för att förtala Honom genom att säga att han var en frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.

Jag vill att ni skall upptäcka hela vidden av Mästarens enkelhet, som inte gör något stort väsen av sitt botfärdiga liv, för han begär att var och en skall handla likadant: När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.

Så skall du träna din botgöringsanda: inför Gud och som en son, som en liten pojke som visar sin far hur mycket han älskar honom genom att avstå från sina skatter av ringa värde - en trådrulle, en tennsoldat utan huvud, en kapsyl. Det tar emot att avstå från dem, men till sist vinner kärleken och barnet sträcker nöjt fram handen med presenten.

Tillåt mig att gång på gång upprepa att detta är den väg som Gud vill att var och en skall gå, då han kallar oss att tjäna Honom mitt i världen för att helga andra och helga oss genom våra vardagliga aktiviteter. Med ett fantastiskt sunt förnuft, fyllt av tro, förkunnade den helige Paulus att det står ju i Mose lag: Bind inte ihop munnen på oxen som tröskar.Och han undrar: Skulle Gud bekymra sig om oxar? Nej, det är klart att han säger det med tanke på oss. Det är för vår skull det står skrivet att den som plöjer och den som tröskar skall göra det med hopp om lön för sin möda.

Det kristna livet har aldrig inskränkt sig till att vara en betungande väv av skyldigheter som utsätter själen för en olidlig spänning; som hand i handske passar det med den enskildes omständigheter och begär att vi med bön och självtukt inte skall förlora vårt övernaturliga perspektiv då vi utför våra vanliga uppgifter, stora som små. Tänk på att Gud älskar sina skapade varelser hängivet och hur skulle en åsna kunna arbeta utan foder eller tid för att återhämta krafterna, eller om man knäcker dess styrka med alltför många käppslag? Din kropp är som en åsna - en åsna var Guds tron i Jerusalem - som bär dig på sin rygg längs världens gudomliga stigar. Den måste betvingas för att den inte skall avvika från Guds vägar och uppmuntras för att dess skritt skall vara just så glad och hurtig som man kan förvänta sig av en åsna.

Botgöringsanda

Försöker du redan fatta uppriktiga föresatser? Be Herren att han må hjälpa dig att göra det obekvämt för dig själv av kärlek till Honom; att med naturlighet lägga självtuktens renande väldoft till allt du gör; att förbrukas i hans tjänst utan att ställa till med spektakel, i det tysta, så som den blinkande evighetslampan förtärs i närheten av Tabernaklet. Om du just nu inte kommer på några konkreta sätt att uppfylla de gudomliga uppmaningar som knackar på ditt hjärtas dörr, hör då noga på.

Botgöring är att till punkt och pricka följa det tidsschema du har ställt upp för dig själv, även om kroppen gör motstånd eller förståndet försöker slingra sig undan genom att hänge sig åt overkliga dagdrömmar. Botgöring är att gå upp på utsatt tid. Och att inte skjuta upp, utan ett befogat skäl, den där uppgiften som du tycker är svårare eller mer ansträngande.

Botgöring är att kunna jämka samman dina förpliktelser mot Gud, andra och dig själv genom att vara så krävande gentemot dig själv att du lyckas få den tid som varje uppgift kräver. Du gör bot då du kärleksfullt underkastar dig din böneplan, även om du känner dig utmattad, lustlös eller likgiltig.

Botgöring är att alltid behandla andra ytterst kärleksfullt, till att börja med de dina. Det är att visa största hänsyn mot dem som lider, mot sjuka, mot dem som har det svårt. Det är att tålmodigt besvara besvärliga och störande personer. Det är att avbryta eller ändra våra planer då omständigheterna - andras goda och skäliga behov, framför allt - kräver det.

Botgöring är att med gott humör stå ut med dagens otaliga små motgångar; att inte avbryta en uppgift, även om du för tillfället inte känner samma iver som då du började; att tacksamt äta vad man serverar, utan att vara besvärlig och kräsen.

För föräldrar och, i allmänhet, för dem som skall leda eller utbilda andra, är botgöring att tillrättavisa när man måste, i enlighet med felets art och egenskaperna hos den person som behöver denna hjälp, fri från dum och sentimental subjektivitet.

Botgöringsandan gör att vi inte fäster oss oordnat vid våra storartade skisser över framtida projekt där vi redan har förutsett våra mästerstreck och våra förträffliga penseldrag. Vilken glädje ger vi inte Gud då vi villigt avstår från vårt klotter och kludd och låter Honom lägga till de penseldrag och färger som behagar Honom!

Jag skulle kunna fortsätta att ange en mängd detaljer för dig - nu har jag bara nämnt dem som jag just kom att tänka på - som du kan dra nytta av under dagens lopp för att komma allt närmare Gud och allt närmare din nästa. Jag upprepar, att om jag har nämnt dessa exempel, så är det inte för att jag ringaktar stora botövningar; tvärtom, de är heliga och goda, rentav nödvändiga, när Herren kallar någon att följa den vägen och alltid med den andlige vägledarens godkännande. Men jag måste varna dig för att stora botövningar även är förenliga med svåra fall som högmodet orsakar. Med en ständig önskan att behaga Gud i små personliga strider - som att le när man inte har lust: jag försäkrar er om att det ibland är svårare att le än att bära botband i en timme - är det svårt att ge näring åt högmodet, åt den löjliga naivitet som gör att vi anser oss vara anmärkningsvärda hjältar. Vi skall istället anse oss vara som ett barn som på sin höjd kan ge sin far små presenter som i sig saknar värde, men som tas emot med oändlig glädje.

Måste en kristen då alltid utöva självtukt? Ja, men av kärlek. För den skatt som är vår kallelse har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte från oss. Alltid är vi ansatta, men inte kringrända, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, slagna till marken men inte förlorade. Alltid bär vi med oss i våra kroppar den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i våra kroppar.

Fram tills nu har vi kanske inte känt oss manade att följa Kristus på så nära håll. Vi kanske inte har insett att vi kan lägga våra små försakelser till hans försonande offer som gottgörelse för våra synder, för de synder människor begått i alla tider, för Lucifers ondskefulla verk som fortsätter att motsätta sig Gud med sitt non serviam!¹ Hur skall vi göra för att utan hyckleri säga Herre, de förolämpningar som sårar ditt älskvärda Hjärta gör även mig illa om vi inte bestämmer oss för att avstå från någonting litet eller göra ett minimalt offer för att lovprisa hans Kärlek? Botgöringen - sann gottgörelse - får oss att börja gå längs hängivelsens och kärlekens väg. Hängivelse för att gottgöra och kärlek för att hjälpa vår nästa så som Kristus har hjälpt oss.

Skynda er från och med nu att älska. Kärleken kommer att hindra oss från att klaga och protestera. Visst står vi ofta ut med motgångar, men vi klagar; och då förslösar vi inte bara Guds nåd, vi hindrar Honom även från att vara krävande mot oss i framtiden. Hilarem enim datorem diligit Deus, Gud älskar en glad givare, den som ger med den spontanitet som föds i ett förälskat hjärta, inte med de stora åthävor hos den som hänger sig som om han gjorde Gud en tjänst.

Se igen på ditt liv och be om förlåtelse för de olika detaljer som genast dyker upp inför ditt samvetes blick, för att du missbrukar tungan, för de tankar som ständigt kretsar kring dig själv, för att du tillåter dig att kritiskt döma andra, vilket så dumt oroar dig och gör dig rastlös och bekymrad… Ni kan vara mycket lyckliga! Herren vill att vi skall vara nöjda, berusade av glädje, då vi går längs samma lycksaliga väg som han gick! Vi känner oss olyckliga bara då vi envisas med att gå vilse och viker av på egoismens och sinnlighetens väg, och ännu värre blir det om vi viker av på hycklarnas väg.

En kristen bör vara äkta, sannfärdig och ärlig i alla sina gärningar. Hans uppträdande måste låta Kristi anda lysa igenom. Om det finns några i denna värld som är skyldiga att vara konsekventa, så är det de kristna, som har anförtrotts en gåva som skall ge avkastning, den sanning som befriar, som frälser. Fader, kanske du frågar mig, hur skall jag göra för att leva så uppriktigt? Jesus Kristus har givit sin Kyrka alla medel som är nödvändiga: han har lärt oss att be, att umgås med hans himmelske Fader; han har sänt oss sin Ande, den store Förbigångne, som verkar i vår själ; och han har lämnat oss sakramenten, synliga tecken på nåden. Använd dig av dessa medel! Gör ditt fromhetsliv intensivare! Be varje dag! Och avlägsna aldrig den ljuva tyngden av Herrens kors från dina axlar!

Det är Jesus som har uppmanat dig att följa Honom som en god lärjunge, för att du skall vandra genom livet och så den frid och glädje som världen inte kan ge. För att leva så - jag insisterar - får vi varken frukta livet eller döden, vi får inte fly från smärtan till varje pris, för smärtan är för en kristen alltid ett medel för rening och ett tillfälle för att verkligen älska medmänniskorna i de otaliga omständigheter som vardagen erbjuder.

Tiden för betraktelsen är över. Jag måste avsluta dessa överväganden, som jag har försökt att beveka din själ med för att få dig att svara genom att fatta några föresatser, få, men mycket konkreta. Kom ihåg att Gud vill att du skall vara glad och att om du själv gör vad som står i din makt, kommer du att vara lycklig, mycket lycklig, väldigt lycklig, även om du aldrig kommer att vara utan kors. Men korset är inte längre en schavott, det är den tron från vilken Kristus härskar. Och vid hans sida finns hans moder, som även är vår moder. Den heliga Jungfrun kommer att utverka den styrka åt dig som du behöver för att beslutsamt följa i hennes sons fotspår.