Att lösgöra sig

Vi befinner oss i början av stilla veckan och den stund då hela mänskligheten återlöstes på Kalvarieberget är mycket nära. Jag tycker att denna tid är synnerligen lämpad för att du och jag skall betrakta de vägar genom vilka Jesus vår Herre frälste oss, för att betrakta den - verkligen ofattbara - kärlek som han hyser till oss, stackars varelser som formats av jordens lera.

Memento homo, quia pulvis es, et in pulverem reverteris1 påminner vår moder Kyrkan oss om i början av fastan för att vi inte skall glömma att vi är mycket obetydliga, att vår kropp - som nu är så full av liv - en dag kommer att sönderfalla, på samma sätt som det lilla dammoln som våra fötter lyfter medan vi går; det löses upp som dimman när den drivs bort av solens strålar.

Kristi exempel

Men efter att i så osminkade ordalag ha påmint er om vår personliga obetydlighet, skulle jag vilja erinra om en annan fantastisk verklighet: den gudomliga frikostighet som upprätthåller och gudomliggör oss. Hör vad Aposteln säger: Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Begrunda i lugn och ro Mästarens exempel, så kommer ni genast att förstå att vi har ett stort ämne att meditera över under hela livet, för att göra uppriktiga föresatser att vara mer generösa. Ni får inte förlora det stora mål ur sikte som vi bör uppnå, nämligen att var och en av oss skall identifiera sig med Jesus Kristus som – ni har just hört det – blev fattig för dig och för mig, som led och gav oss ett exempel för att vi skulle följa i hans fotspår.

Har du någonsin, rörd av helig nyfikenhet, funderat över hur Jesus gav uttryck för denna outsinliga ström av kärlek? Återigen ger oss den helige Paulus svaret: Han ägde Guds gestalt men … avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Mina söner, häpna i tacksamhet över detta mysterium och lär av det: all Guds makt, allt hans majestät, all hans skönhet och oändliga harmoni, hans stora och omätbara rikedomar, en hel Gud!, doldes i Kristi mänskliga natur för att tjäna oss. Den Allsmäktige bestämmer sig för att under en viss tid förmörka sin härlighet för att underlätta det frälsande mötet med sina skapade varelser.

Evangelisten Johannes skriver: ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Honom, han har förklarat Honom för oss genom att visa sig inför människornas häpna blickar: först som ett nyfött barn i Betlehem, sedan som ett barn likt alla andra, senare som en klok och vaken yngling i templet, och slutligen som den älskvärde och tilldragande Mästaren som rörde hjärtat hos människorna i de folkmassor som entusiastiskt följde Honom.

Vår Gud, som blir människa, hyser en sådan kärlek till oss att det räcker med att komma ihåg några av dessa drag för att hans generositet genast skall göra oss gripna i själen, upptända oss och milt föra oss till en botfärdig ånger för vårt så ofta småaktiga och egoistiska handlande. Jesus Kristus tvekar inte att sänka sig själv för att resa oss ur vårt elände till värdigheten av att vara Guds barn, bröder till Honom. Du och jag, däremot, är ofta enfaldigt stolta över de gåvor och talanger vi har erhållit och gör dem till en piedestal för att sätta oss över andra, som om det vore uteslutande vår förtjänst att vi lyckats slutföra vissa handlingar på ett - relativt - fulländat sätt: Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?

När vi tänker på hur Gud hängivit och tillintetgjort sig - jag säger det för att var och en av oss skall reflektera över det och tillämpa det på sig själv - framstår den högmodiges fåfänga och skrytsamhet som en fruktansvärd synd, just för att de står i fullständigt motsatsförhållande till det exempel som Jesus Kristus visat oss genom sitt handlande. Begrunda det noga: han var Gud och ödmjukade sig. Människan, stolt över sitt eget jag, strävar efter att till varje pris upphöja sig själv, utan att erkänna att hon är gjord av samma dåliga lera som ett vanligt krus.

När ni var barn kanske ni fick höra berättelsen om bonden som fick en guldfasan i gåva. Efter den första glädjen och förvåningen över presenten, började den nye ägaren leta efter en plats där han kunde förvara fågeln. Efter flera timmar, mycken tvekan och många funderingar, bestämde han sig för att sätta den i hönshuset. Hänförda av nykomlingens skönhet kretsade hönorna kring fasanen med häpnaden hos den som har mött en halvgud. Mitt i uppståndelsen blev det dags för utfodring och så snart bonden kastat de första nävarna kli, rusade fasanen - glupande hungrig efter den långa väntetiden - fram för att fylla sin buk. Inför denna tarvliga åsyn - det undersköna kreaturet åt lika glupskt som vilket simpelt djur som helst - kastade sig de desillusionerade kamraterna i hönsgården över den fallna idolen med sina näbbar och pickade av alla dess fjädrar. Lika sorgligt faller den som avgudar sig själv; och ju mer den olycklige har förlitat sig på sina egna krafter i högmodig förtröstan på sin egen förmåga, desto hårdare blir fallet.

Dra praktiska konsekvenser av detta för ert dagliga liv, känn er som förvaltare av några talenter - övernaturliga och mänskliga gåvor - som ni skall dra nytta av på rätt sätt och gör er kvitt den löjliga villfarelsen att någonting alls tillhör er, som om det vore resultatet uteslutande av era ansträngningar. Glöm inte att det finns ännu en term att ta med i beräkningarna - Gud - som ingen kan bortse från.

Ni kan ur detta perspektiv vara övertygade om att om vi verkligen vill följa Herren nära och uppriktigt tjäna Gud och hela mänskligheten, måste vi på allvar lösgöra oss från oss själva: från förnuftsgåvor, hälsa, ära, ädla ambitioner, segrar och framgångar.

Jag menar också - för ditt beslut måste sträcka sig ända dit - de rena ambitioner med vilka vi uteslutande försöker ge all ära till Gud och prisa Honom. Vi bör rätta vår vilja efter följande klara och tydliga regel: att ständigt säga "Herre, jag vill det här eller det där endast om det behagar dig, varför skulle jag annars vilja det?" Därigenom tillfogar vi den egoism och fåfänga som ständigt försöker slingra sig in i varje samvete en dödsstöt; samtidigt uppnår vi sann själsfrid, och lösgör oss så till den grad att vår gemenskap med Gud blir allt starkare och djupare.

För att efterlikna Jesus Kristus får hjärtat inte vara fäst vid någonting alls. Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner världen men måste betala med sitt liv? Den helige Gregorius gör följande kommentar: Att lösgöra sig från saker skulle inte räcka om vi inte även avstår från oss själva. Men … vart går vi utanför oss själva? Vem är beredd att lösgöra sig till och med från sig själv?

Var medvetna om att vår situation som fallna syndare skiljer sig från vår situation som människor formade av Gud. Vi har skapats på ett sätt men befinner oss i ett annat tillstånd av egen förskyllan. Låt oss avstå från det vi har blivit genom att synda och låt oss kvarstå sådana som vi har blivit genom nåden. På så sätt avstår den högmodige från sig själv, om han efter att ha omvänt sig till Kristus blir ödmjuk; om en liderlig människa ändrar sitt liv och lever kyskt, avstår han från sig själv sådan han var innan; om en girig upphör att sträva efter rikedom och börjar ge av sina egendomar i stället för att tillskansa sig andras egendom, har han förvisso avstått från sig själv.

Kristen självbehärskning

Generösa hjärtan, som verkligen lösgjort sig från allt, är vad Herren begär av oss. Vi kommer endast att bli sådana om vi hugger av alla de rep eller tunna trådar som binder oss vid vårt jag. Jag vill inte dölja för er att en sådan beslutsamhet kräver en ständig kamp, att man ständigt går bortom sitt eget förstånd och sin egen vilja, en överlåtelse - kort sagt - som är svårare än att avstå från de mest eftertraktade materiella rikedomar.

Om man lösgör sig så som Mästaren förespråkade, som han förväntar sig att alla kristna skall göra det, måste detta nödvändigtvis även ta sig yttre uttryck. Jesus Kristus coepit facere et docere; han förkunnade sin lära först i handling, sedan i ord. Ni har sett Honom födas i ett stall, fullständigt utblottad, och sova sina första nätter på denna jord liggande på halmen i en krubba. Därefter, under hans apostoliska vandringar, minns ni säkert bland många andra exempel hur han tydligt varnade en av dem som erbjöd sig att följa Honom som lärjunge: Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. Och glöm inte att betrakta den scen som återges i Evangeliet, då apostlarna som var på väg en sabbat ryckte av några ax för att stilla sin hunger.

Man kan säga att vår Herre, inför det uppdrag han fått av Fadern, lever för dagen, såsom han rådde människor till i ett av de mest suggestiva uttalanden som han gjorde då han undervisade: Bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan, och kroppen mer än kläderna. Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? … Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på ängen och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?

Om vi förtröstade mer på Guds försyn, säkra - med en stark tro! - på detta dagliga skydd som aldrig fattas oss, hur mycken oro och hur många bekymmer skulle vi då inte bespara oss. Mycket av den oro skulle försvinna, som med Jesu ord är kännetecknande för hedningar, för världsliga människor, personer som saknar övernaturligt perspektiv. Jag skulle, med en väns, prästs och faders förtrolighet, under alla omständigheter vilja erinra er om att vi genom Guds barmhärtighet är barn till denne allsmäktige Gud vår Fader som är i himlen och samtidigt i vårt hjärtas innersta; jag skulle vilja prägla in med eldskrift i era sinnen att vi alla har skäl att vandra på denna jord med optimism, att lösgöra oss från alla dessa ting som verkar vara oumbärliga, för er fader vet vad ni behöver! och han kommer att ta hand om det. Tro mig då jag säger att det endast är då som vi kommer att uppföra oss som skapelsens härskare och undvika det sorgliga slaveri som många faller i för att de glömmer bort att de är Guds barn, och jäktar för en morgondag eller ett senare tillfälle som de kanske inte ens kommer att uppleva.

Tillåt mig att ännu en gång dela med mig något av mina personliga erfarenheter. Jag öppnar min själ för er i Guds närvaro, fullständigt övertygad om att jag inte i något avseende är ett föredöme, utan en trasa, ett stackars redskap - döv och oduglig - som Herren har använt sig av för att det med ännu större tydlighet skall framgå att han kan skriva utmärkt även med ett bordsben! Så när jag talar om mig själv med er, kommer jag inte ens i närheten av tanken att jag skulle ha någon som helst förtjänst av mina gärningar. Än mindre vill jag ålägga er att gå samma vägar längs vilka Herren har lett mig, eftersom det mycket väl kan hända att Mästaren inte begär av er det som har hjälpt mig så mycket att arbeta obehindrat i detta Guds Verk som jag har vigt hela mitt liv åt.

Jag kan garantera er - jag har kunnat röra vid det med mina egna händer och se det med mina egna ögon - att om ni förlitar er på Guds försyn, om ni överlämnar er i hans allsmäktiga armar, så kommer ni aldrig att sakna medel för att tjäna Gud, den heliga Kyrkan och människorna, utan att försumma någon av era plikter. Dessutom kommer ni att kunna njuta av en glädje och en frid som mundus dare non potest, som all världens rikedomar inte kan ge.

Alltsedan Opus Dei började år 1928 har jag aldrig - bortsett från att jag inte kunde räkna med några mänskliga tillgångar - själv förfogat över minsta slant. Jag har heller inte ingripit direkt i de ekonomiska frågor som helt naturligt uppstår då man skall genomföra vilken som helst uppgift med deltagande av varelser - människor av kött och blod, inte änglar - som behöver materiella redskap för att kunna utföra sitt arbete effektivt.

Opus Dei har behövt, och kommer förmodligen alltid - till tidens slut - att behöva många människors generösa samarbete för att upprätthålla apostoliska verk: dels för att dessa aktiviteter aldrig är vinstgivande, dels för att apostolatet blir mer omfattande och efterfrågan ökar, även om både antalet personer som ger stöd och mina söners arbete också ökar. Därför har jag vid mer än ett tillfälle fått mina söner att skratta, för medan jag med eftertryck uppmanade dem att troget besvara Guds nåd, uppmuntrade jag dem även att rakt på sak vända sig till Herren och be Honom om mera nåd och mera pengar, i klingande mynt, för även det rådde det trängande behov av.

De första åren saknade vi även det nödvändigaste. Attraherade av Guds eld kom arbetare, hantverkare och universitetsstudenter till mig okunniga om den knapphet och fattigdom som vi befann oss i, för i Opus Dei har vi med himlens hjälp alltid sett till att arbeta så att vi gjort många uppoffringar och bett mycket, men i det fördolda. Då jag nu tänker tillbaka på den tiden, flödar mitt hjärta över i hängiven tacksägelse: vilken trygghet vi hade i vårt innersta! Vi visste att om vi sökte Guds rike och hans rättvisa, skulle vi få allt det andra därtill. Och jag kan försäkra er om att inget apostoliskt initiativ har uteblivit på grund av att det saknats materiella medel: vid rätt tidpunkt gav vår Fader Gud på ett eller annat sätt genom sin vanliga försyn vad vi behövde, för att vi skulle se att han alltid betalar bra.

Om ni alltid vill handla som herrar över er själva, råder jag er att lägga ned stor ansträngning på att lösgöra er från allt, utan rädsla, utan fruktan eller misstro. När ni sedan ägnar er åt att uppfylla era personliga plikter, plikter gentemot familjen eller andra …, så använd er hederligt av ärliga världsliga medel och tänk på att tjäna Gud, Kyrkan, era kära, er yrkesuppgift, ert land, hela mänskligheten. Inse att det viktiga inte består i att faktiskt äga det ena eller att sakna det andra, utan i att uppföra sig i enlighet med den sanning som vår kristna tro lär oss: skapade tillgångar är inte någonting annat än just medel. Avvisa därför illusionen att medlen skulle vara någonting definitivt: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

När någon låter sin lycka kretsa uteslutande kring världsliga ting - jag har bevittnat verkliga tragedier - använder han dem inte på ett förnuftigt sätt utan förstör den ordning som Skaparen i sin vishet har inrättat. Hjärtat känner sig då olyckligt och otillfredsställt och ger sig ut på en vandring präglad av ständigt missnöje och förslavas slutligen redan på jorden, som ett offer för de tillgångar som en gång kanske har förvärvats genom otaliga ansträngningar och försakelser. Men framför allt råder jag er till att aldrig glömma att Gud inte ryms, att han inte bor, i ett hjärta som är nedsmutsat av oordnad, grov och fåfäng kärlek. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Låt oss därför förankra hjärtat i den kärlek som kan göra oss lyckliga … Låt oss eftersträva himmelens rikedomar.

Jag försöker inte få dig att försumma dina plikter eller avstå från dina rättigheter. Tvärtom, för var och en av oss är en reträtt från den här fronten under normala omständigheter liktydigt med att fegt desertera från den kamp för helighet som Gud har kallat oss till. Därför bör du, med säkert samvete, anstränga dig - särskilt i ditt arbete - för att se till att varken du eller de dina saknar vad som behövs för att leva med kristen värdighet. Om du någon gång i ditt kött erfar fattigdomens tyngd, bli då varken nedstämd eller upprorisk; men, jag insisterar, försök att använda dig av alla hedervärda medel för att ta dig ur denna situation, för att handla annorlunda skulle vara liktydigt med att fresta Gud. Och medan du kämpar, så minns även att omnia in bonum!, allt - även knapphet och fattigdom - bidrar till det bästa för dem som älskar Herren; vänj dig redan nu vid att med glädje möta små begränsningar, obekvämlighet, kyla, värme eller avsaknaden av något som du anser vara oundgängligt, att inte kunna vila hur och när du skulle vilja, hunger, ensamhet, otacksamhet, oförståelse, vanheder …

Fader… ta dem inte ut ur världen

Vi är mannen på gatan, vanliga kristna i samhällets blodomlopp, och Herren vill att vi skall vara heliga, apostoliska, just mitt i vårt yrkesarbete, det vill säga genom att helga oss i vårt arbete, genom att helga vårt arbete och genom att hjälpa andra att helga sig genom det arbetet. Var övertygade om att Gud väntar på er i er egen omgivning, med en faders och en väns omsorg; och tänk på att ni genom att ansvarsfullt utöva er yrkesverksamhet inte bara försörjer er ekonomiskt, utan även ger ett synnerligen direkt bidrag till att utveckla samhället, att ni även kan lätta andras bördor och upprätthålla många biståndsprojekt - på lokal och global nivå - till gagn för såväl enskilda som för mindre gynnade folk.

Genom att uppträda normalt - som våra likar - och med ett övernaturligt sinne, gör vi ingenting annat än att följa det exempel som Jesus Kristus gav oss, han som var sann Gud och sann människa. Lägg märke till att hela hans liv präglades av naturlighet. Han lever 30 år i det fördolda, utan att påkalla uppmärksamhet, som en bland många arbetare och i hans by är han känd som snickarens son. Under sitt offentliga liv väcker han heller inte uppseende genom att agera underligt eller excentriskt. För att utpeka Honom måste Judas rentav ge ett avtalat tecken: Den som jag kysser är det. Det fanns inget extravagant hos Honom. Jag blir rörd av vår Mästares förhållningssätt, av att se Honom röra sig bland människor som en av oss.

Johannes döparen - som följde en särskild kallelse - gick klädd i kläder av kamelhår och livnärde sig av gräshoppor och vildhonung. Vår Frälsare bar en tunika som var vävd i ett enda stycke, han åt och han drack som alla andra, han delade andras glädje och blev rörd av andras smärta, han avböjde inte sina vänners gästfrihet för att vila sig och dolde inte för någon att han under många år hade förtjänat sitt uppehälle genom sitt eget hantverksarbete tillsammans med Josef, hantverkaren. Så måste även vi uppföra oss i denna värld - som vår Herre. Kort sagt skulle jag vilja säga dig att vi måste ha rena kläder, en ren kropp och, framför allt, en ren själ.

Det är även värt att notera att vår Herre, som predikar om att man så fullständigt skall lösgöra sig från världsliga tillgångar, samtidigt på ett beundransvärt sätt ser till att inte slösa bort dem. Efter att mirakulöst ha mångfaldigat de bröd som gott och väl mättade mer än 5000 män, sade han till lärjungarna: Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars. De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar. Om ni betraktar hela denna scen uppmärksamt så kommer ni att lära er att aldrig vara snåla, utan goda förvaltare av de talanger och materiella medel som Gud ger er.

Det sätt att lösgöra sig som jag, efter att ha betraktat vårt föredöme, förespråkar är självbehärskning: inte en braskande torftighet som gör väsen av sig, en mask som döljer lättja och försumlighet. Du bör klä dig i överensstämmelse med din ställning, din miljö, din familj, ditt arbete …, som dina kollegor, men för Gud, och eftersträva att ge en äkta och tilldragande bild av ett sant kristet liv. Var naturlig, inte extravagant: jag försäkrar er att det är bättre för er att fela genom att göra för mycket än för lite. Du, hur föreställer du dig vår Herres hållning? Har du aldrig tänkt på den värdighet med vilken han måste ha burit den där tunikan utan sömmar, som förmodligen Jungfru Maria egenhändigt hade vävt? Minns du inte hur han hemma hos Simon beklagar att de inte erbjudit Honom vatten för att tvätta sig innan han satte sig till bords? Han påpekade säkert fariséns brist på artighet för att genom anekdoten understryka sin lära att kärleken syns i små detaljer, men han klargör även att han följer sin omgivnings sociala seder. Därför skall även du och jag anstränga oss för att lösgöra oss från världsliga tillgångar och bekvämligheter, men utan att vara taktlösa och utan att uppträda konstigt.

För mig är ett tecken på att vi känner oss som världens herrar, som Guds trogna förvaltare, att vi vårdar de saker vi använder, att vi bemödar oss om att de skall bevaras, räcka länge, glänsa, tjäna sitt syfte så länge som möjligt och inte slösas bort. I Opus Deis centra kommer ni att finna att inredningen är enkel, hemtrevlig och framför allt ren, för man skall inte missta sig och felaktigt tro att ett hems fattigdom tar sig uttryck i dålig smak eller smuts. Jag förstår emellertid att du, i enlighet med dina möjligheter och sociala eller familjemässiga skyldigheter äger värdeföremål och vårdar dem, med en anda av självtukt och utan att fästa dig vid dem.

För många - mer än 25 - år sedan besökte jag ett soppkök för fattiga som inte hade mer att äta under dagen än det mål mat som de bjöds på där. Det var en stor lokal där serveringen ombesörjdes av en grupp goda kvinnor. Efter den första utdelningen kom andra tiggare för att få det som blivit över, och i denna andra grupp fanns det en som drog min uppmärksamhet till sig: han ägde en sked av tenn! Han tog försiktigt upp den ur fickan, tittade på den lystet, njutningsfullt, och efter att ha ätit upp sin portion tittade han åter på skeden med ögon som nästan ropade: "Den är min!", slickade den ren och stoppade nöjt tillbaka den i sina trasiga kläder. Den där skeden var ju faktiskt hans! Bland sina olycksbröder kunde denne fattige stackare anse sig vara rik.

Vid samma tid kände jag en dam som tillhörde den spanska högadeln. Inför Gud betyder det ingenting: vi är alla lika, alla är vi barn till Adam och Eva, svaga varelser med dygder och brister som kan - om Herren överger oss - begå de värsta brott. Sedan Kristus återlöst oss betyder skillnader i ras, språk eller hudfärg, släkt eller rikedom ingenting, vi är alla Guds barn. Kvinnan som jag talar med er om nu bodde i ett palats som tillhört hennes förfäder, men hon gjorde inte av med två pesetas om dagen för egen räkning. Däremot avlönade hon sitt tjänstefolk väl och resten av sina tillgångar använde hon till att hjälpa behövande, samtidigt som hon själv utstod alla slags försakelser. Den här kvinnan saknade inte många av de ägodelar som många eftertraktar, men personligen var hon fattig, mycket anspråkslös och hade lösgjort sig fullständigt från allt. Förstår ni vad jag menar? Det räcker förresten med att lyssna till Herrens ord: saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.

Om du vill få en sådan anda, råder jag dig att vara måttfull vad gäller dig själv och mycket generös mot andra; undvik onödiga utgifter av lyx, nyck, fåfänga, bekvämlighet …; skapa dig inga behov. Kort sagt, lär dig av den helige Paulus som kunde säga om sig själv att "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd, jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft". Och i likhet med Aposteln kommer även vi att vinna i vår andliga kamp, om vi bevarar hjärtat fritt från bindningar.

Alla vi som kommer till trons arena - säger den helige Gregorius den store - tar upp kampen med de onda andarna. Djävlarna äger ingenting i denna värld och eftersom de går i strid nakna, bör även vi kämpa nakna. Om någon som är klädd kämpar med en annan som saknar kläder, kommer han nämligen snart att bli besegrad, för hans fiende har någonting att slita tag i. Och vad är världsliga ting annat än ett slags klädnad?

Gud älskar en glad givare

Bland de olika ting från vilka vi måste lösgöra oss fullständigt, såsom Herren begär av oss, vill jag påpeka ännu en punkt av särskild vikt: hälsan. Nu är de flesta av er unga; ni går igenom den fantastiska tid då ni är fulla av liv och energi. Men tiden går, och obönhörligen kommer ni att märka att kroppen slits; därefter kommer den mogna ålderns begränsningar och slutligen ålderskrämporna. Dessutom kan vem som helst av oss när som helst bli sjuk eller råka ut för någon fysisk åkomma.

Det är bara om vi på rätt sätt - kristet - tar vara på den tid vi har en god fysik, de goda tiderna, som vi med övernaturlig glädje kommer att kunna acceptera de händelser som folk felaktigt anser vara dåliga. Utan att nämna detaljer skulle jag vilja berätta om mina egna erfarenheter. Medan vi är sjuka kan vi vara påfrestande för vår omgivning: De tar inte väl hand om mig, ingen bryr sig om mig, man vårdar mig inte som jag förtjänar, ingen förstår mig… Djävulen, som alltid ligger i bakhåll, angriper där han kan, och när man är sjuk består hans taktik i att främja ett slags psykos som avlägsnar den sjuke från Gud, förgiftar stämningen i hans omgivning eller förstör den skatt av förtjänster som man, för alla människors väl, kan vinna om man bär smärta med övernaturlig optimism - om man älskar! Om det är Guds vilja att vi drabbas av något lidande, så skall vi ta det som ett tecken på att han anser oss vara redo att föra oss ännu närmare hans återlösande Kors.

Vi måste därför förbereda oss långt i förväg, genom att dag för dag lösgöra oss från oss själva, så att vi kan vara redo att elegant bära - om Herren tillåter det - sjukdom eller olycka. Använd er av normala händelser, av någon försakelse, av smärtan i dess vanliga former i vardagen, av självtukt, och utöva de kristna dygderna.

Vi bör vara krävande gentemot oss själva i vårt dagliga liv för att inte hitta på problem som inte finns och konstgjorda behov, vilka när allt kommer omkring beror på att vi är inbilska, nyckfulla, bekväma eller lata. Vi bör gå till Gud med raska steg, utan barlast eller hinder som försvårar vår vandring. Det är inte genom att inte äga som man är fattig i anden, utan genom att verkligen lösgöra sig från allting, och just därför måste vi vara försiktiga och inte lura oss själva genom att med inbillade motiv förklara varför vi inte klarar oss utan vissa saker. Sök det som är tillräckligt, sök det som räcker. Och se till att inte vilja ha mer. Vad som går utöver det är en börda, inte en lättnad; det tynger dig i stället för att lyfta dig.

Då jag ger er dessa råd, tänker jag inte på extraordinära, ovanliga eller komplicerade situationer. Jag känner någon som använde papper som bokmärken och skrev bönesuckar på dem för att hjälpa sig att vara medveten om Guds närvaro. Och så började han vilja bevara sin skatt omsorgsfullt, tills han upptäckte att han höll på att fästa sig vid de där värdelösa papperslapparna. Se där vilket dygdemönster! Jag skulle gärna visa er allt mitt elände om det kunde vara till någon hjälp. Jag har berättat lite ur mitt inre, för att hjälpa dig att se efter om det händer någonting liknande inom dig: dina böcker, dina kläder, ditt skrivbord, dina … avgudar av krimskrams.

I sådana fall råder jag er att rådfråga er andlige vägledare, utan att vara barnsliga eller skrupulösa. Ibland kommer det att räcka med den lilla uppoffringen att inte använda något under en kort tid. Och i andra fall är det inte hela världen om du en dag avstår från det transportmedel som du vanligtvis använder dig av och ger bort det belopp du därigenom har sparat, även om det är mycket lite pengar. Under alla omständigheter så kommer du, om du innerligt strävar efter att lösgöra dig, att ständigt upptäcka diskreta och verkningsfulla tillfällen att träna dig i det.

Efter att ha öppnat mitt inre för er, måste jag även bekänna att jag är fäst vid något som jag aldrig skulle vilja avstå från: nämligen att verkligen tycka om er alla. Jag har lärt mig det av den bäste Mästare som finns och jag skulle vilja följa hans exempel så troget man bara kan genom att älska människorna utan gräns, till att börja med dem som befinner sig i min närhet. Blir ni inte rörda av den brinnande tillgivenhet - denna kärlek! - som Jesus Kristus hyste gentemot en av sina lärjungar som Evangelisten beskriver som quem diligebat Jesus, den som Jesus älskade?

Låt oss avsluta med ett citat ur Evangeliet i dagens mässa: Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Vilket tydligt tecken på storsinthet är inte denna Marias frikostighet! Judas klagar på att man slösat bort parfym som var värd - i sin girighet har han räknat ut det omsorgsfullt - minst 300 denarer.

Om vi lösgör oss från tingen på ett äkta sätt kommer vi att vara mycket generösa mot Gud och våra bröder; att vara aktiva, att söka medel, att ge oss själva för att hjälpa de behövande. En god kristen kan inte nöja sig med ett arbete som gör det möjligt för honom att försörja sig och sin familj: hans hjärtas storhet kommer att få honom att kavla upp ärmarna för att hjälpa andra, av kärlek till nästan och av rättvisa, som den helige Paulus skrev till de kristna i Rom: Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem. Ty eftersom hedningarna har fått del av deras andliga goda, är de i sin tur skyldiga att bistå dem med det materiella.

Var inte småsinta eller snåla mot den som så generöst har skänkt oss så mycket, som till och med fullständigt har utgivit sig själv för oss, utan förbehåll. Tänk, vad kostar det er - även ekonomiskt - att vara kristna? Men glöm framför allt inte att Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.

Låt oss nu, då vi under stilla veckan närmar oss Jesus Kristi lidande, be den heliga Jungfrun att även vi, som hon, skall kunna ta denna lära till våra hjärtan och begrunda den.

Detta kapitel på ett annat språk