Friheten, en Guds Gåva

Jag har många gånger påmint er om en rörande scen ur Evangeliet: Jesus befinner sig i Petri båt, varifrån Han har talat till folket. Folkmassan som följer Honom har uppväckt längtan efter själar som förtär hans hjärta och den gudomlige Mästaren vill att lärjungarna skall dela hans iver. Efter att ha befallt att de skall ro ut på djupt vatten - Duc in altum! - uppmanar Han Petrus att lägga ut näten för att fiska.

Jag avser inte just nu att uppehålla mig vid någon av de mycket lärorika detaljerna i denna episod. Jag vill att vi tillsammans skall betrakta hur den främste av apostlarna reagerade på undret: Lämna mig, Herre, jag är en syndare. Det är en sanning som utan minsta tvivel ger en utmärkt bild av den situation som var och en av oss befinner sig i. Men trots det kan jag försäkra er om att jag, efter att i mitt liv ha bevittnat så många nådens underverk utförda av människohänder, blir alltmer benägen att utbrista: Herre, gå inte ifrån mig, för utan dig kan jag inte göra någonting gott.

Just därför förstår jag mycket väl biskopens av Hippo ord, som är en underbar hyllning till friheten: Gud, som skapade dig utan din hjälp, kan inte frälsa dig utan din hjälp. Var och en av oss, även du och jag, har nämligen alltid möjligheten - den sorgliga möjligheten - att göra uppror mot Gud, att förkasta Honom - kanske genom vårt handlande eller genom att ropa: Honom vill vi inte ha till kung.

Att välja livet

Med tacksamhet, för vi har en föraning om den lycka som vi är kallade till, har vi lärt oss att alla varelser har skapats ur intet av Gud och för Gud: såväl vi människor - rationella varelser, trots att vi så ofta förlorar förståndet - som de oskäliga djuren, de som strövar omkring på marken eller lever i havens djup eller flyger under den blå himlen, vissa så högt att de rentav kan sägas mönstra solen med sin blick. Men i denna underbara mångfald är det bara vi människor (änglarna är ett kapitel för sig) som kan förena oss med Skaparen genom att använda oss av vår frihet. Vi är i stånd att ge eller förvägra Honom den ära som tillkommer den som är alltings ursprung.

Denna möjlighet utgör den mänskliga frihetens ljus och skugga. Vår Herre bjuder, uppmanar oss att välja det goda, så ömt älskar Han oss! "Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är, då jag nu i dag befaller dig att älska Herren, din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och förordningar, för att du må leva … så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva".

Fråga nu er själva (jag rannsakar också mitt samvete) om ni bestämt och orubbligt håller fast vid att ha valt Livet. När du hör Guds kärleksfulla röst som uppmanar dig att bli helig, svarar du fritt "ja"? Låt oss ännu en gång vända vår blick mot Jesus, då Han talar till människorna i Palestinas städer och landsbygd. Han vill inte tränga sig på. "Om du vill bli fullkomlig…" säger Han till den rike unge mannen. Ynglingen ville inte fatta vinken och Evangeliet säger att han abiit tristis, gick sin väg bedrövad. Det är därför som jag ibland har kallat honom för "sorgfågeln."¹ Han förlorade sin glädje för att han vägrade överlämna sin frihet åt Gud.

Begrunda nu istället det högtidliga ögonblick då ärkeängeln Gabriel förkunnar den Högstes plan för Jungfru Maria. Vår Fru lyssnar och ställer en fråga för att bättre förstå vad det är som Herren förväntar sig av henne; sedan ger hon sitt bestämda svar: fiat - må det ske med mig som du har sagt! Det är frukten av den bästa friheten, den att välja Gud.

I alla vår katolska tros mysterier ljuder en hyllningssång till friheten. Den heliga Treenigheten frammanar världen och människan ur intet i en fri översvallande impuls av kärlek. Ordet stiger ned från himlen och blir kött i en akt som bär det strålande sigill som kännetecknar frihet i underkastelse: "Se, här är jag. Som det står skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja." När den av Gud utsedda stunden var inne för att befria mänskligheten från syndens slaveri, ser vi Jesus i Getsemane som lider sådana kval att Han svettas blod och som spontant och utan motstånd accepterar det offer som Fadern begär: lik ett lamm som förs bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klipper det. Han hade redan förutsagt det för sina lärjungar, i ett av de samtal då Han blottade sitt hjärta, för att de som älskar Honom skall förstå att Han är Vägen - det finns ingen annan - för att närma sig Fadern: Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att ta det tillbaka.

Frihetens innebörd

Vi kommer aldrig att till fullo förstå Jesu frihet, som är ofantlig - oändlig - i likhet med hans kärlek. Men den dyrbara skatt som hans generösa offer utgör måste förmå oss att fråga: "Herre, varför har du givit mig detta privilegium som ger mig möjligheten att följa i dina fotspår men även att förorätta dig?" Då kan vi förstå att ett korrekt bruk av friheten består i att inrikta den mot det goda och att dess inriktning är felaktig då människan som har denna förmåga glömmer det och vänder sig bort från den gudomliga kärleken. Den personliga friheten - som jag försvarar och alltid kommer att försvara av all min kraft - får mig att med säker övertygelse fråga, även om jag är medveten om min svaghet: "Vad förväntar du dig av mig, Herre? Säg det, så att jag kan utföra det frivilligt."

Kristus själv besvarar oss frågan: Veritas liberavit vos, sanningen skall göra er fria. Vad är det för sanning som under hela vår livstid är början och slutet på frihetens väg? Jag skall säga det kortfattat med den glädje och säkerhet som är en följd av förhållandet mellan Gud och de varelser Han skapat: det är vetskapen om att vi är Guds händers verk, att vi är föremål för den heliga Treenighetens särskilda kärlek, att vi är barn till en så upphöjd Fader. Jag ber Herren att Han skall hjälpa oss att vilja inse vidden av allt detta, att glädja oss åt det dag efter dag: om vi gör det, kommer vi att handla som fria människor. Glöm inte det: den som inte vet att han är Guds barn känner inte till den innersta sanningen om sig själv och i hans handlande saknas den självbehärskning och värdighet som kännetecknar dem som älskar Herren över allting annat.

Ni kan vara övertygade om att vi för att förtjäna himlen måste hänge oss frivilligt, genom ett fullständigt, konstant och medvetet beslut. Men friheten räcker inte i sig själv: den behöver en kompass, en vägvisare: Själen kan inte gå utan någon som leder den: därför har den återlösts på så sätt, att den har Kristus till kung, han vars ok är skonsamt och vars börda är lätt (Matt 11:30) och inte djävulen, vars makt förkrossar.

Ta avstånd från deras villfarelse, vilka nöjer sig med ett sorgligt skränande: frihet, frihet! Mycket ofta döljer det sig ett tragiskt slaveri i det ropet: att välja det som är fel befriar inte; det är bara Kristus som befriar oss, eftersom bara Han är Vägen, Sanningen och Livet.

Låt oss ännu en gång fråga oss själva, inför Gud: "Herre, varför har du givit oss den här makten? Varför har du anförtrott oss förmågan att välja eller att förkasta dig? Du vill att vi skall använda oss av denna vår möjlighet på rätt sätt. Herre, vad vill du att jag skall göra?" Och det klara och precisa svaret är: Du skall älska din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.

Ser ni? Friheten får sin verkliga innebörd då den används i den återlösande sanningens tjänst och då den ägnas åt att söka efter Guds oändliga kärlek som gör oss fria från allt slaveri. För var dag som går blir jag allt angelägnare om att med hög röst förkunna denna de kristnas outsinliga rikedom: den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Detta är den goda vilja som lär oss att eftersträva det goda efter att ha skilt det från det onda.

Jag skulle vilja att ni mediterade över ett grundläggande faktum som konfronterar oss med vårt samvetes ansvar. Ingen kan välja åt oss. Detta är den högsta graden av värdighet hos människorna: att de i kraft av sitt eget - inte andras -- beslut vänder sig mot det goda. Många av oss har ärvt den katolska tron av våra föräldrar och genom Guds nåd började det övernaturliga livet i vår själ då vi kort efter vår födelse döptes. Men under vårt liv - och varje dag - måste vi förnya vår bestämda avsikt att älska Gud över allting annat. Den är kristen, en sann kristen menar jag, som underkastar sig Guds enda Ords myndighet utan att ställa villkor och som är besluten att stå emot djävulens frestelser med samma attityd som Kristus: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Frihet och hängivelse

Guds kärlek är en svartsjuk kärlek; Han nöjer sig inte om man går Honom till mötes med villkor. Han väntar otåligt på att vi skall hänge oss helt och fullt, att vi inte skall spara dunkla vinklar och vrår i hjärtat som inte kan nås av nådens och de övernaturliga gåvornas lycka och glädje. Ni kanske tänker så här: att svara ja till denna exklusiva kärlek, är kanske inte det att förlora friheten?

Med hjälp från Herren, som leder denna stund av bön, och med hans ljus, hoppas jag att detta ämne kommer att bli ännu mer klargjort för er och för mig. Var och en av oss har någon gång erfarit att det medför smärta och trötthet att tjäna vår Herre Jesus Kristus. Att förneka denna sanning skulle innebära att man inte mött Gud. Men en förälskad själ vet att denna smärta, när den kommer, bara är ett övergående intryck och upptäcker snart att tyngden är lätt och bördan ljuv, eftersom det är Han som bär den på sina axlar, på samma sätt som Han omfamnade träpålen när vår eviga lycka stod på spel. Men det finns människor som inte förstår, som gör uppror mot Skaparen - ett maktlöst, futtigt och sorgligt uppror - och som blint upprepar den onödiga klagan som återges i psalmen: Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor. De drar sig för att med hjältemodig tystnad, naturligt, utan glans och utan klagan uppfylla varje dags hårda uppgift. De förstår inte att Guds vilja, även när den verkar smärtsam och dess krav sårar, är fullt överensstämmande med vår frihet som bara står att finna i Gud och hans planer.

Sådana människor barrikaderar sig bakom sin frihet. "Min frihet! Min frihet!", skriker de. De har den, men utnyttjar den inte; de tittar på den, de reser den som en avgudabild av lera i sina inskränkta sinnen. Är detta frihet? Hur drar de nytta av denna sin rikedom utan ett allvarligt engagemang som ger en inriktning åt deras existens? Ett sådant uppträdande strider mot varje människas heder och storhet. De saknar en utstakad led, en tydlig väg som styr deras vandring på jorden. Dessa människor - ni har träffat dem och jag också - låter sig förledas av sin barnsliga fåfänga, egoistiska skryt och liderlighet.

Deras frihet visar sig vara steril eller bringar frukt som även mänskligt sett är skrattretande. Den som inte väljer - i full frihet! - en riktig levnadsregel kommer förr eller senare att manipuleras av andra, att leva oföretagsamt - som en parasit - underkastad vad andra bestämmer. Han kommer att låta sig svepas med av den vind som för tillfället blåser och andra kommer alltid att fatta beslut åt honom. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda, trots att de höljer sig i ett ständigt pladder, i undanflykter som de använder sig av för att försöka maskera sin brist på karaktär, mod och heder.

Men ingen tvingar mig! - upprepar de envist. Ingen? Alla betvingar deras låtsasfrihet som inte tar risken att ansvarsfullt acceptera konsekvenserna av fria, personliga handlingar. Där det inte finns kärlek till Gud blir det omöjligt att personligt och ansvarsfullt utöva den egna friheten. Då är - trots det yttre skenet - allting tvång. Den osäkre, den obeslutsamme, är som modellera i händerna på omständigheterna. Vem som helst formar honom efter eget tycke och framför allt formas han av sina passioner och av de sämsta tendenserna i hans av synden sårade natur.

Kom ihåg liknelsen om talenterna. Den tjänare som hade fått en talent hade - som sina kamrater - kunnat använda den väl, anstränga sig för att den skulle ge avkastning genom att utnyttja de egenskaper han hade. Men vad bestämde han sig för? Han var rädd för att förlora den. Bra. Men sedan? Han grävde ner den! Och då kunde den inte bära frukt.

Vi får inte glömma den här mannens sjukliga rädsla för att hederligt dra nytta av sin arbetsförmåga, sin intelligens, sin vilja, av hela sig. Jag gräver ner den! - tycks den stackaren säga - och min frihet är räddad! Nej. Han har använt sin frihet till att välja något mycket konkret, nämligen den mest fattiga och sterila torka. Han har valt sida, för han hade ingen annan utväg än att välja, men han valde fel.

Inget är mer fel än att påstå att frihet och hängivelse inte går att förena, för hängivelsen följer som en konsekvens av friheten. När en mor uppoffrar sig för sina barn av kärlek har hon gjort ett val, och den kärleken kommer att vara måttet på hennes frihet. Om hon älskar mycket kommer hennes frihet att bära riklig frukt. Hennes barns väl följer av hennes välsignade frihet som medför hängivelse, och av hennes välsignade hängivelse som ingenting annat är än just frihet.

Men, skulle ni kunna säga, när vi väl har uppnått det som vårt hjärta eftersträvar, kommer vårt sökande att vara över. Försvinner inte friheten då? Jag försäkrar er att då är den handlingskraftigare än någonsin, för kärleken nöjer sig inte med att slentrianmässigt uppfylla plikter och är heller inte förenlig med leda eller oföretagsamhet. Att älska innebär att man varje dag börjar tjäna på nytt, med kärleksfulla gärningar.

Jag insisterar, jag skulle vilja gravera det med eldskrift i var och en av er: frihet och hängivelse utesluter inte varandra. Man kan bara ge upp sin frihet av kärlek; någon annan anledning till att avsäga sig den kan jag inte föreställa mig. Det här är inte bara tomma ord. När människor frivilligt hänger sig, förnyar friheten kärleken i varje ögonblick av denna hängivelse, och att förnyas är att ständigt vara ung, generös, att vara i stånd till att ha stora ideal och till att göra stora uppoffringar. Jag minns hur glad jag blev när jag fick veta att man på portugisiska kallar ungdomar os novos, de nya. Det är just vad de är. Jag berättar det här för att jag redan är ganska gammal men när jag vid altarets fot ber till Gud som är min ungdoms glädje känner jag mig mycket ung och vet att jag aldrig kommer att känna mig gammal, för om jag förblir trogen Gud, kommer Kärleken ständigt att skänka mig liv: min ungdom kommer att förnyas, likt örnens.

Det är för att vi älskar som vi binder oss. Det är bara högmodet som anser att dessa band är tunga kedjor. Den sanna ödmjukheten lär vi oss av Honom som har ett milt och ödmjukt hjärta, som visar oss att hans ok är skonsamt och hans börda lätt: Hans ok är frihet, hans ok är kärlek, hans ok är enhet, hans ok är livet som Han utverkade åt oss på korset.

Samvetenas frihet

När jag under mina år som präst har talat - eller snarare skrikit - om min kärlek till den personliga friheten, har jag ibland märkt att vissa reagerat med misstro, som om de misstänkte att mitt försvar för friheten skulle kunna utgöra en fara för tron. Sådana klenmodiga personer behöver inte oroa sig. Den enda frihet som är ett övergrepp mot tron är en feltolkad frihet, en frihet utan mål, utan objektiva principer, en frihet som är laglös och oansvarig. Med ett enda ord: lösaktighet. Tyvärr är det vad vissa förespråkar och deras anspråk utgör verkligen ett hot mot tron.

Det är därför som det är oegentligt att tala om samvetsfrihet, om man med det menar att det skulle kunna vara moraliskt rätt för någon att avvisa Gud. Vi har redan sett att det står i vår makt att motsätta oss Guds frälsningsplan. Det står i vår makt, men vi bör inte göra det. Om någon intog den ståndpunkten medvetet skulle han synda genom att bryta mot det första och viktigaste budet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta."

Jag försvarar av all min kraft samvetenas frihet som betyder att ingen rätteligen kan hindra någon från att tillbe Gud. Den legitima längtan efter sanningen måste respekteras. Människan har en allvarlig plikt att söka Gud, att känna Honom och tillbe Honom, men ingen här på jorden får ta sig friheten att ålägga sin nästa att utöva en tro som han saknar. Och på samma sätt kan ingen göra anspråk på att ha rätt att kränka dem som har fått tron från Gud.

Vår heliga moder Kyrkan har alltid tagit friheten i försvar och alltid förkastat fatalism, såväl i dess gamla som dess modernare versioner. Hon har påpekat att varje människa är herre över sitt eget öde, på gott och ont: och de som har gjort vad gott är, kommer att gå till det eviga livet; och de som har gjort vad ont är, till den eviga elden. Denna fruktansvärda förmåga som du och jag och alla andra äger verkar alltid tankeväckande och avslöjar samtidigt vår värdighet. Synden är i så hög grad ett frivilligt ont att den inte på något sätt skulle kunna vara synd om den inte hade sin början i viljan. Detta påstående är så uppenbart att de få lärda och de många okunniga som befolkar världen är överens om det.

Jag upplyfter ånyo mitt hjärta för att tacka Gud min Herre, för ingenting hade hindrat Honom från att skapa oss utan förmågan att synda, med en oemotståndlig dragning mot det goda, men Han ansåg att hans tjänare skulle vara bättre sådana om de tjänade Honom frivilligt. Hur stor är inte vår Faders kärlek och barmhärtighet! När jag tänker på dessa tecken på hans gudomliga dårskap gentemot sina barn skulle jag vilja ha tusen munnar och tusen hjärtan för att ständigt prisa Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande. Tänk på att den Allsmäktige som genom sin försyn styr världsalltet inte vill ha tvångsarbetare utan fria barn. I själen på var och en av oss - även om vi föds proni ad peccatum, med en böjelse mot synden, till följd av våra urföräldrars syndafall - har Han lagt en gnista av sitt oändliga förnuft, en böjelse gentemot det goda, en längtan efter varaktig frid. Och Han får oss att förstå att vi uppnår sanningen, lyckan och friheten när vi ser till att detta det eviga livets frö gror inom oss.

Vi kan fortfarande säga "nej" till Gud och därigenom förkasta denna källa till ny och ständig lycka. Men gör vi det upphör vi att vara barn och blir slavar. Varje ting är vad det skall vara enligt sin natur. När det strävar efter något som är främmande för dess natur, handlar det därför inte i enlighet med sitt sätt att vara, utan på grund av yttre tryck; och det är att handla som en träl. Människan är rationell till sin natur. När hon handlar i enlighet med sitt förnuft, handlar hon efter sin egen impuls: och det är kännetecknande för friheten. När hon syndar, handlar hon mot förnuftet och låter sig därigenom ledas av en främmande impuls; den som samtycker till synden är därför syndens slav (Joh 8:34).

Förlåt om jag insisterar! Det är uppenbart, och dessutom har vi ofta fått det bekräftat i vår omgivning eller i oss själva, att ingen undkommer någon form av slaveri. Vissa faller på knä inför pengar; andra tillber makten; andra skepticismens relativa lugn; andra gör sinnligheten till sin guldkalv. Samma sak händer när det är fråga om mer upphöjda ting, när vi anstränger oss för ett arbete, i ett mer eller mindre stort företag, i utövandet av vetenskaplig, konstnärlig, litterär eller andlig verksamhet. Närhelst det är fråga om hängivenhet eller verklig passion lever den engagerade i slaveri, och ägnar sig lyckligt åt att tjäna sin sak.

Slaveri som slaveri. Om vi under alla omständigheter måste tjäna - vare sig vi medger det eller inte är detta människornas lott - finns det ingenting bättre än att veta att man av kärlek är Guds slav. Från och med det ögonblick då vi inser det, upphör vi att vara slavar och blir vänner, barn. Då inser vi skillnaden. Vi ägnar oss åt världens hederliga göromål med samma passion och engagemang som alla andra, men med frid i djupet av vår själ, med glädje och lugn, även i motgångar: eftersom vi inte förlitar oss på något obeständigt utan på det som består för evigt. Vi är inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan.

Var kommer denna frihet ifrån? Från Kristus, vår Herre. Till den friheten har Kristus befriat oss. Därför lär Han oss: Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria. Vi kristna behöver inte be någon att förklara denna gåvas sanna innebörd, för den enda frihet som frälser människan är den kristna friheten.

Jag tycker om att tala om friheten som ett äventyr, för det är så ert och mitt liv utvecklar sig. Vi följer frivilligt - som barn, måste jag upprepa, inte som slavar - den stig som Herren har visat var och en av oss. Låt oss njuta av denna rörelsefrihet som är en gåva från Gud.

Det är frivilligt, utan något tvång, för att jag helt enkelt vill det, som jag väljer Gud. Och jag åtar mig att tjäna, att omvandla min existens till en gåva till andra av kärlek till min Herre Jesus. Denna frihet får mig att förkunna att ingenting på jorden kan skilja mig från Kristi kärlek.

Ansvariga inför Gud

I begynnelsen skapade Gud människan och lämnade henne åt sin fria vilja. Det skulle inte kunna förhålla sig på det sättet om människan inte kunde välja fritt. Vi är ansvariga inför Gud för alla gärningar vi fritt utför. Här finns ingen anonymitet: var och en står inför sin Herre och det är på den enskildes vilja det beror om han skall leva som Guds vän eller fiende. Så börjar en väg av inre strid som kommer att vara hela livet, för så länge som vår jordiska vandring pågår har ingen uppnått den fulländade friheten.

Vår kristna tro får oss dessutom att verka för att alla skall få leva i en miljö som präglas av frihet. Som förutsättning krävs bl. a. att alla bedrägliga former av tvång avlägsnas när vi framför vår tro. Om vi släpas till Kristus, tror vi utan att vilja tro. Då utövar man våld, inte frihet. Man kan upptas i Kyrkan utan att vilja det. Man kan gå fram till altaret utan att vilja det och utan att vilja det kan man ta emot sakramentet. Men bara den som vill kan tro. Det är uppenbart att när man har uppnått förnuftets ålder, krävs det personlig frihet för att upptas i Kyrkan och för att svara på Herrens ständiga kall.

I liknelsen om bröllopsmåltiden, då husets herre upptäcker att vissa gäster har avböjt hans inbjudan med krystade svepskäl, säger han till sin tjänare: Gå ut på vägarna och se till - compelle intrare - att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Är inte det tvång? Är inte det att utöva våld mot det enskilda samvetets legitima frihet?

Om vi mediterar över Evangeliet och reflekterar över Jesu lära, kommer vi inte att uppfatta denna order som tvång. Jesus inbjuder alltid genom att locka: om du vill bli fullkomlig …, om någon vill följa mig … Detta compelle intrare innebär varken fysiskt eller moraliskt våld: det återspeglar det kristna exemplets attraktionskraft, som i sitt sätt att verka visar Guds styrka: Se hur Fadern drar oss till sig: Han fängslar genom sin lära, Han ställer inga ultimatum. Det är så Han drar oss till sig.

När man lever i ett sådant klimat präglat av frihet, förstår man tydligt att det inte är en befrielse att göra vad ont är utan slaveri. Den som syndar mot Gud behåller sin fria vilja i den bemärkelsen att han är fri från tvång, men han har förlorat den vad beträffar friheten från skuld. En sådan person kanske visar att han har handlat i enlighet med sina egna preferenser, men han kan inte föra den sanna frihetens talan, för han har gjort sig till slav under sitt beslut och han har tagit ställning för det sämsta möjliga, frånvaron av Gud, och där finns ingen frihet.

Jag säger det till er ännu en gång: Jag accepterar inget annat slaveri än att vara Guds kärleks slav. Och anledningen till att jag säger detta är att religionen är det största uppror som en människa som vägrar att leva som ett djur kan göra, en människa som inte låter sig nöjas - som inte finner ro - innan hon lär känna Skaparen och umgås med Honom. Jag vill att ni skall vara rebeller, fria från alla snaror, för jag vill - Kristus vill - att ni, att vi, skall vara Guds barn. Slavar eller Guds barn: detta är vårt livs dilemma. Antingen är vi Guds barn eller slavar under högmodet, sinnligheten eller den ångestladdade egoism som verkar plåga så många människor.

Guds kärlek visar vägen mot sanningen, rättvisan, det goda. När vi bestämmer oss för att säga till Herren att min frihet tillhör dig, befrias vi från alla kedjor som dittills hållit oss fjättrade vid betydelselösa saker, löjliga bekymmer och småskurna ambitioner. Och då kommer vi att helt och hållet använda vår fria vilja - som är en ovärderlig skatt, en underbar pärla som det vore sorgligt att kasta för svin - till att lära oss att göra vad gott är.

Detta är den härliga frihet som tillhör Guds barn. Kristna som - av rädsla eller avundsjuka - låter sig nedslås av den lössläppthet som kännetecknar dem som inte har tagit emot Guds Ord visar att de har en torftig bild av vår tro. Om vi verkligen uppfyller Kristi lag - om vi anstränger oss för att uppfylla den, för vi kommer inte alltid att lyckas - kommer vi att upptäcka att vi har en underbar andliga skönhet som inte behöver vända sig någon annanstans för att finna människans fulländade värdighet.

Vår tro är varken en börda eller en begränsning. Vilken inskränkt uppfattning de som resonerar så ger uttryck för! Då vi bestämmer oss för att välja Gud förlorar vi ingenting, vi vinner allt. Den som till priset av sin själ finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.

Vi har dragit den vinnande lotten, vunnit första pris. Om någonting hindrar oss från att inse det tydligt, så låt oss rannsaka vår själ. Vi kanske upptäcker att vår tro är svag, att vi har för lite personlig kontakt med Gud, att vårt böneliv är utarmat. Vi måste be vår Herre, genom hans moder som även är vår moder, att Han må öka vår kärlek till Honom, och låta oss smaka ljuvheten av hans närvaro. Det är bara när vi älskar som vi uppnår den fulländade friheten, friheten att aldrig någonsin under hela evigheten vilja överge föremålet för vår kärlek.