Guds Moder, Vår Moder

Alla vår Frus högtider är stora högtider, eftersom de utgör tillfällen som Kyrkan ger oss att i handling visa vår kärlek till den heliga Maria. Men om man ändå bad mig att välja en av dessa högtider, så skulle jag säga att jag föredrar dagens högtid: den heliga Jungfruns gudomliga moderskap.

Dagens högtid får oss att betrakta vissa av vår tros centrala mysterier: att meditera över Ordets inkarnation, ett verk av de tre personerna i den heliga Treenigheten. Maria, Gud Faders dotter är till följd av att Herren inkarnerades i hennes rena liv Gud helige Andes brud och Gud Sons moder.

När Jungfrun frivilligt gav sitt bifall till den plan som Skaparen avslöjade för henne, antog Guds Ord människans natur: en förnuftig själ och en kropp som formades i Marias rena liv. Den gudomliga och den mänskliga naturen förenades i en enda person: Jesus Kristus, sann Gud och, allt sedan dess, sann människa, Faderns av evighet enfödde Son och från den stunden, såsom människa även Marias verklige Son. Därför är vår Fru moder till det inkarnerade Ordet, till den andra personen i den heliga Treenigheten som för alltid har antagit - utan sammanblandning - människans natur. Till den heliga Jungfrun kan vi, som bästa möjliga sätt att hedra henne, vända oss och högt och tydligt uttala de ord som uttrycker hennes högsta värdighet: Guds moder.

Det kristna folkets tro

Detta har alltid varit en fast trossats. Mot dem som förnekade den förklarade konciliet i Efesos att den som inte bekänner att Emmanuel verkligen är Gud, och att den heliga Jungfrun därför är Guds moder, eftersom hon enligt köttet avlade Guds inkarnerade Ord, varde anatema.

Historien har bevarat vittnesbörd om de kristnas glädje inför detta klara och tydliga besked som bekräftade vad de alla trodde: Allt folket i staden Efesos stannade från morgonens första timmar ända till natten i spänd förväntan på avgörandet … När det blev känt att hädelsernas upphovsman hade avsatts, började alla att med en röst ära Gud och applådera Synoden, eftersom trons fiende hade fallit. Så snart vi kommit ut ur kyrkan beledsagades vi med facklor till våra hem. Det var natt: i hela den upplysta staden rådde glädje. Så skrev den helige Kyrillos och jag kan inte förneka att trots att det har gått 16 århundraden sedan dessa händelser, gör detta uttryck för fromhet ett djupt intryck på mig.

Må Gud vår Herre göra så att samma tro må brinna i våra hjärtan, och att vi förenas i en sång av tacksägelse: för genom att välja Maria till att vara moder till Kristus, en människa som vi, har den heliga Treenigheten satt var och en av oss under hennes moderliga mantels skydd. Hon är Guds moder och vår moder.

Marias gudomliga moderskap är källan till den fullkomlighet och de privilegier som hon är begåvad med. I denna sin egenskap blev hon avlad utan arvsynd, hon är full av nåd, alltid jungfru, hon upptogs med kropp och själ i himlen och har krönts som hela skapelsens drottning, över änglarna och helgonen. Endast Gud är större än hon. Eftersom den heliga Jungfrun är Guds moder, besitter hon på sätt och vis en oändlig värdighet på grund av det oändliga goda som Gud är. Man riskerar inte att överdriva. Vi kommer aldrig att fördjupa oss tillräckligt mycket i detta outsägliga mysterium; vi kommer aldrig att kunna vara tillräckligt tacksamma gentemot vår moder för att ha gjort det möjligt för oss att ha ett så nära och familjärt umgänge med den heliga Treenigheten.

Vi var syndare och fiender till Gud. Återlösningen befriar oss inte bara från synden och försonar oss med Herren: den gör oss till barn, den ger oss en moder, samma som gav Ordet liv i dess mänskliga gestalt. Kan man tänka sig en mera översvallande, nästan överdrivet generös kärlek? Gud längtade efter att återlösa oss och hade många sätt att genomföra sin heliga vilja enligt sin oändliga vishet, men han valde ett sätt som skingrar varje tvivel kring vår frälsning och vårt förhärligande. På samma sätt som den förste Adam inte föddes av man och kvinna, utan formades av jord, antog den siste Adam, som skulle hela den förstes sår, en kropp i Jungfruns sköte för att till sitt kött vara lik deras kött, vilka hade syndat.

Den ljuva kärlekens moder

Ego quasi vitis fructificavi…:jag är som vinrankan med den sköna blomningen, och mina blommor ger rik och härlig frukt. Dessa ord hörde vi i episteln. Må våra och alla kristnas själar uppfyllas av den ljuva väldoft som vördnaden för vår moder är, och må denna fromhet göra oss fullständigt uppfyllda av tillit till den som ständigt vakar över oss.

Ego mater pulchrae dilectionis et timoris, et agnitionis et sanctae spei: Jag är den ljuva kärlekens moder, fruktans och kunskapens och det heliga hoppets moder. Dessa lärdomar påminner oss Jungfru Maria om idag. Det är en lektion för att vi skall tillägna oss den ljuva kärleken, leva ett rent liv och ha ett känsligt och passionerat hjärta, så att vi lär oss att vara trogna i Kyrkans tjänst. Detta är inte vilken kärlek som helst: det är Kärleken. Här finns inga svek, ingen beräkning, ingen glömska. Det är en ljuv kärlek, för dess ursprung och mål är den trefaldigt helige Gud som är all Skönhet, all Godhet och all Storhet.

Men det talas även om fruktan. Jag kan inte föreställa mig någon annan fruktan än rädslan för att avlägsna sig från Kärleken. För Gud vår Herre vill inte att vi skall vara ynkryggar, räddhågsna eller urvattnat hängivna. Han vill att vi skall vara djärva, modiga, finkänsliga. Den fruktan som den heliga texten påminner oss om erinrar om ett annat klagomål i den heliga Skrift: Jag söker den jag har kär, men finner honom inte.

Detta kan hända om människan inte har förstått hela djupet i vad det innebär att älska Gud. Då kan det hända att hjärtat låter sig ryckas med av saker som inte leder till Herren. Och som en följd därav tappar vi Honom ur sikte. Andra gånger kan det vara Herren som gömmer sig: Han själv vet varför. Då uppmuntrar han oss att söka Honom med mera glöd och då vi finner Honom utropar vi lyckliga: Jag tar fatt honom och släpper honom inte.

Evangeliet i dagens heliga Mässa påminner oss om en rörande scen där Jesus stannar kvar i Jerusalem och undervisar i templet. Maria och Josef gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Guds moder, som ivrigt letade efter sin Son som hon förlorat utan egen skuld och som erfor den största tänkbara lycka då hon återfann Honom, kommer att hjälpa oss att vända om och korrigera vårt handlande när det behövs, då vi till följd av vårt lättsinne eller våra synder inte lyckas urskilja Kristus. Vi kommer då att erfara glädjen av att åter kunna omfamna Honom och säga till Honom att vi aldrig mer skall mista Honom.

Maria är kunskapens moder, för ingen har som hon lärt sig den lära som är viktigast av alla: att ingenting är mödan värt, om vi inte står vid Herrens sida; att varken all jordens härlighet eller förverkligandet av alla våra drömmar tjänar till något alls om vi i vårt bröst saknar den låga av levande kärlek, det heliga hoppets ljus, som är en försmak av den oändliga kärleken i vårt slutgiltiga fädernesland.

I mig finns all tros och sannings nåd, allt hopp om liv och dygd. Med vilken vishet har inte Kyrkan satt dessa ord på vår moders läppar så att vi kristna inte skall glömma dem! Hon är tryggheten, kärleken som aldrig överger, den ständigt öppna tillflyktsorten, den hand som alltid smeker och tröstar.

En av antikens kyrkofäder skriver att vi bör se till att i vårt förstånd och i vårt minne bevara en tydlig bild av händelserna i Guds moders liv. Ni har säkert vid många tillfällen ögnat igenom kompendier i medicin, matematik eller andra ämnen som omfattar ett visst innehåll av grundläggande kunskap som kan behövas i vissa konkreta brådskande situationer och som utgör ett slags första hjälp som gör det möjligt att undvika att göra fel i det avhandlade ämnet.

Låt oss ofta i vår bön, i lugn och ro, meditera över allt det som vi har hört om vår moder. Då kommer vi att i vår själ få det kompendium ingraverat, som vi behöver för att vända oss till henne utan att tveka, särskilt när vi inte har någon annan utväg. Men verkar det inte som om vi handlar så av egennytta? Visst är det så. Men är mödrar kanske ovetande om att vi som är deras barn vanligtvis handlar i viss mån av egennytta och ofta vänder oss till dem som en sista lösning? De är väl medvetna om det och bryr sig inte om det. De är ju mödrar, och deras oegennyttiga kärlek uppfattar - i vår skenbara egoism - den tillgivenhet och den säkra tillit vi som barn känner.

Jag vill inte - vare sig för mig själv eller för er - att vår vördnad för Jungfru Maria skall begränsas till de fall då vi vänder oss till henne med bön om hjälp i svåra stunder. Däremot anser jag inte att vi skall känna oss förödmjukade om det händer vid något tillfälle. Mödrar bokför inte de ömhetsbetygelser som deras barn visar dem; de varken väger eller mäter, småaktigt beräknande. Ett litet bevis på kärlek är som välsmakande honung för dem, och de ger långt mycket mer än de får. Om goda jordiska mödrar handlar så, då kan ni föreställa er vad vi kan förvänta oss av vår moder den heliga Maria.

Kyrkans moder

I tanken tycker jag om att föreställa mig de år som Jesus tillbringade tillsammans med sin moder och som nästan utgör hela vår Herres liv i denna värld. Jag ser Honom som ett litet barn, då Maria tar hand om Honom, kysser Honom och leker med Honom. Jag ser Honom växa, inför sin moders och sin jordiske fader Josefs kärleksfulla blick. Med vilken tillgivenhet och ömhet måste inte Maria och den helige patriarken ha tagit hand om Jesus under hans barndom och i tysthet ständigt lärt sig många saker av Honom. Deras själar måste med tiden ha blivit allt mera lika deras Sons själ, som var människa och Gud samtidigt. Det är även därför som vår Herres moder, och näst efter henne den helige Josef, bättre än någon annan känner de känslor som ryms i Kristi hjärta och de båda utgör den bästa - för att inte säga enda - vägen för att nå till vår Frälsare.

Må var och en av er - skrev den helige Ambrosius - ha en själ lik Marias för att lovprisa Herren; må var och en av er ha en anda liknande Marias, för att glädjas i Gud. Och denne kyrkofader tillägger några överväganden som vid en första anblick kan förefalla vågade, men som har en tydlig andlig innebörd för de kristnas liv. Enligt köttet är endast en Kristi moder; enligt tron är Kristus allas vår livsfrukt.

Om vi identifierar oss med Maria, om vi efterliknar hennes dygder, kan vi göra så att Kristus föds genom nåden i själen på många personer som kommer att identifiera sig med Honom genom den helige Andes verkan. Om vi efterliknar Maria deltar vi på något sätt i hennes andliga moderskap - i tysthet, i likhet med vår Fru, utan att det märks, nästan utan ord, genom att ge ett fullständigt och konsekvent vittnesbörd i vårt kristna handlande, genom att generöst och oupphörligt upprepa ett fiat som förnyar vårt intima band med Gud.

En viss god kristen, som var full av kärlek till vår Fru men saknade teologisk bildning, berättade för mig om en händelse som jag skall återge för er, för - i all sin enkelhet - beskriver den ett fullt förståeligt sätt att tänka hos en person som inte är särskilt skolad.

"Jag behöver - sade han - få prata av mig: ni måste förstå, fader, hur ledsen jag blir av vissa saker som händer i dessa tider. I förberedelserna inför och under själva genomförandet av det nuvarande konciliet föreslog man att även behandla ämnet Jungfru Maria. Just så: ämnet. Säger barn så? Är detta den tro som de trogna ständigt har bekänt? Sedan när är kärleken till Jungfru Maria ett ämne vars lämplighet man kan föra diskussioner kring?

Ingenting går så illa ihop med kärleken som snålheten. Jag är inte rädd för att tala klarspråk; om jag inte skulle göra det - fortsatte han - skulle jag känna att jag förolämpade vår heliga moder. Man har diskuterat om det var lämpligt eller inte att kalla Maria Kyrkans moder. Det stör mig att gå in på fler detaljer. Men är det möjligt att Guds moder, som just därigenom är alla kristnas moder, inte skulle vara även moder till Kyrkan, som samlar alla dem som har döpts och återfötts i Kristus, Marias Son?

Jag förstår inte - tillade han - varifrån den här missunnsamheten kommer, som tvekar inför att tillerkänna vår Fru denna hederstitel. Vad annorlunda Kyrkans tro är! Ämnet Jungfru Maria. Får barn för sig att diskutera sin moderskärlek som ett ämne? De älskar henne och så är det med det. Och är de goda barn älskar de henne mycket. Ett ämne - eller schema - kan bara utomstående tala om, personer som med klinisk kyla studerar frågan som vore den något slags problemställning". Så uttryckte sig den där enkla och fromma personen, ärligt och vördnadsfullt, om än något orättvist.

Låt oss fortsätta att betrakta detta mysterium, Marias gudomliga moderskap, i en stilla bön i vilken vi ur djupet av vår själ upprepar: Jungfru, Guds moder: Den som himlarna inte rymmer, har inneslutit sig i ditt liv för att anta människans kött.

Se vad liturgin låter oss recitera idag: välsignad är Jungfru Marias moderliv, som mottagit den evige Faderns Son. Detta utrop är både gammalt och ungt, mänskligt och gudomligt. Genom det vänder vi oss till Herren med de ord som man på vissa platser använder för att berömma någon: välsignad den moder som satte dig till världen!

En trons, hoppets och kärlekens mästarinna

Maria bidrog med sin kärlek till de troendes födsel i Kyrkan, lemmar till det Huvud vars mor hon verkligen är enligt köttet. Som moder undervisar hon; och eftersom hon är moder är hennes undervisning heller inte högljudd. Det är nödvändigt att ha en grundläggande finkänslighet, en viss mildhet, för att förstå vad hon uppenbarar för oss, snarare i handling än i ord.

En trons mästarinna. Salig hon som trodde, så hälsar vår Frus kusin Elisabet henne, då hon beger sig upp bland bergen för att besöka henne. Den heliga Marias akt av tro var underbar: Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. I sin Sons födelse betraktar hon Guds storhet på jorden: en änglakör var närvarande, och såväl herdarna som denna världens mäktiga män kom för att dyrka barnet. Men därefter måste den heliga Familjen fly till Egypten för att undkomma Herodes kriminella avsikter. Därefter, tystnad: 30 långa år av enkelt, normalt liv, likt det liv man levde i ett hem i en liten by i Galileen.

Det heliga Evangeliet visar oss i kortfattade ordalag hur vi skall förstå vår moders exempel: Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Låt oss efterlikna henne och i vårt umgänge med Herren tala med Honom i en kärleksfull dialog om allt som händer oss, även om de minsta händelser. Vi får inte glömma att vi måste överväga dem, bedöma dem och se dem med trons ögon för att kunna upptäcka Guds vilja.

Låt oss ta vår tillflykt till Maria, om vår tro är svag. Till följd av miraklet vid bröllopet i Kana trodde hans lärjungar på honom, berättar den helige Johannes Vår moder för alltid vår talan inför sin Son, så att han lyssnar till oss och visar sig för oss på ett sådant sätt att vi kan bekänna: Du är Guds Son.

En hoppets Mästarinna. Maria förkunnar att alla släkten skall prisa mig salig. Vad grundade sig denna förhoppning på, mänskligt sett? Vem var hon för dåtidens män och kvinnor? Gamla Testamentets stora hjältinnor - Judit, Ester, Debora - uppnådde redan på jorden mänsklig ära, de hyllades och prisades av folket. Marias tron är, i likhet med hennes sons, korset. Och det som gör störst intryck på oss av resten av hennes liv, tills hon tas upp i himlen med kropp och själ, är hennes tysta närvaro. Den helige Lukas, som kände henne väl, uppger att hon var tillsammans med de första lärjungarna i bön. Så avslutar hon sitt jordiska liv, hon som skulle komma att prisas av människorna i evighet.

Vad vår Frus hopp skiljer sig från vår otålighet! Ofta kräver vi att Gud omedelbart skall återgälda det lilla goda som vi gör. Vi klagar så snart minsta svårighet visar sig. Vi är ofta oförmögna att fortsätta en ansträngning, att hålla hoppet vid liv. Det är för att vi saknar tro: Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.

En kärlekens mästarinna. Tänk på den scen i vilken Jesus frambärs i templet. Den gamle Simeon sade till hans mor Maria: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen". Marias oändliga kärlek till mänskligheten gör att Kristi ord uppfylls även i henne: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.

Med rätta har påvarna kallat Maria medåterlöserska: I så hög grad led och nästan dog hon tillsammans med sin lidande och döende Son; och i så hög grad avsade hon sig för människornas frälsning sina moderliga rättigheter över sin Son och frambar Honom, i den utsträckning som det ankom på henne, som ett offer för att blidka Guds rättvisa, att man med rätta kan säga att hon återlöste människosläktet tillsammans med Kristus. På det sättet förstår vi bättre den episod i vår Herres lidande som vi aldrig kommer att tröttna på att betrakta: stabat autem juxta crucem Jesu mater ejus, vid Jesu kors stod hans moder.

Ni har säkert lagt märke till hur vissa mödrar, rörda av en rättmätig stolthet, skyndar sig att ställa sig i närheten av sina barn då man firar deras framgångar, då de erhåller en offentlig utmärkelse. Det finns även mödrar som tvärtom även vid dessa tillfällen håller sig i bakgrunden och älskar i tysthet. Maria var sådan och Jesus visste det.

I korsoffrets förnedring var den heliga Maria däremot närvarande och hörde med sorg hur de som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu, om du är Guds Son, och stig ned från korset". Vår Fru lyssnade till sin Sons ord och förenade sig med hans smärta: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Vad kunde hon göra? Sammansmälta med sin Sons återlösande kärlek och frambära den väldiga smärta - som ett vässat svärd - som genomborrade hennes rena hjärta som ett offer till Fadern.

Jesus känner sig åter tröstad genom sin moders diskreta och kärleksfulla närvaro. Maria skriker inte, hon springer inte fram och tillbaka. Stabat: hon står upp, vid sin Sons sida. Det är då Jesus ser på henne och därefter vänder blicken mot Johannes. Och han utbrister: Kvinna, där är din son. Sedan sade han till lärjungen: Där är din mor. I Johannes anförtror Kristus alla människor till sin moder och i synnerhet sina lärjungar: de som skulle komma att tro på Honom.

Felix culpa, sjunger Kyrkan, saliga skuld, som förtjänade en sådan Frälsare. Och vi kan även tillägga: salig skuld, som förtjänat att vi skulle få den heliga Maria som moder. Vi är redan trygga, ingenting behöver längre oroa oss: för vår Fru, som är krönt till himlarnas och jordens drottning, är den bedjande allmakten inför Gud. Jesus kan inte förneka Maria någonting, och inte heller oss, som är barn till hans egen moder.

Vår moder

Barn brukar, särskilt när de är små, ständigt förvänta sig något av sina föräldrar, men glömmer samtidigt sina skyldigheter som barn gentemot föräldrarna. Vi är barn, vanligtvis mycket egennyttiga sådana, även om detta handlande - som vi redan påpekat - inte verkar bekymra mödrar särskilt mycket, för de hyser tillräckligt mycket ömhet i sina hjärtan och älskar med bästa sortens kärlek: den som ger sig själv utan att förvänta sig något i gengäld.

Så är det även med den heliga Maria. Men idag, då vi firar hennes gudomliga moderskaps högtid, bör vi anstränga oss och rannsaka oss själva noggrannare. Våra brister i ömhet gentemot denna goda moder bör, om vi finner några sådana, smärta oss. Jag frågar er - och jag frågar mig själv - hur hedrar vi henne?

Låt oss återgå till våra vardagliga erfarenheter av umgänget med våra jordiska mödrar. Vad önskar de framför allt av sina barn, som är kött av deras kött och blod av deras blod? Deras största önskan är att ha dem nära sig. När barnen växer och det inte längre är möjligt för dem att befinna sig vid moderns sida, väntar modern otåligt på nyheter från dem och berörs djupt av allt som händer dem: från lätta sjukdomar till de viktigaste händelser som inträffar.

Inse, att för vår moder den heliga Maria kommer vi aldrig att upphöra att vara små, för det är hon som öppnar vägen till himmelriket för oss, det rike som endast skall ges till dem som är som barn. Vi får aldrig avlägsna oss från vår Fru. Hur skall vi ära henne? Genom att umgås och tala med henne, visa henne vår kärlek genom att i vårt hjärta betrakta episoder ur hennes jordeliv, genom att berätta för henne om vår kamp, om våra framgångar och om våra misslyckanden.

Om vi gör det, kommer vi att upptäcka innebörden i de marianska böner som man alltid har bett i Kyrkan som om vi läste dem för första gången. Vad är väl Hell dig Maria och Angelus om inte innerliga lovprisningar av det gudomliga moderskapet? Och genom den heliga Rosenkransen - denna underbara fromhetsövning som jag aldrig kommer att tröttna på att rekommendera alla kristna - betraktar vi med vårt förstånd och med vårt hjärta mysterierna i Marias beundransvärda handlande, som är själva trons grundläggande mysterier.

Under det liturgiska året firar vi många högtider till Jungfru Marias ära. Grunden för denna kult är vår Frus gudomliga moderskap, ursprunget till den fullhet av naturliga och övernaturliga gåvor som den heliga Treenigheten har förlänat henne. Att frukta att vördnaden för den heliga Jungfrun skulle kunna minska den dyrkan som tillkommer Gud skulle vara ett tecken på bristande kunskap om den kristna tron - och på mycket liten barnakärlek. Vår moder, ett föredöme i ödmjukhet, sade: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

Låt oss inte snåla med ömhetsbetygelser under vår Frus högtider: låt oss så ofta som möjligt upplyfta vårt hjärta till henne för att be henne om det vi behöver och tacka henne för hennes ständiga, moderliga omsorg samt för att be för de personer som vi uppskattar. Men om vi vill uppföra oss som barn, kommer alla dagar att ge oss goda tillfällen till att älska Maria, så som sker varje dag för dem som verkligen älskar varandra.

Nu kanske någon av er tänker att vardagen, vårt livs vanliga lopp, inte lämpar sig särskilt väl för att med hjärtat dröja vid en så ren människa som vår Fru. Jag vill i så fall uppmana er att tänka efter något. Vad eftersträvar vi alltid, i alla våra göranden och låtanden, även om vi inte alltid gör det helt medvetet? När vi handlar av kärlek till Gud och arbetar med rätta avsikter, söker vi det som är gott, rent, det som bringar samvetet frid och själen lycka. Gör vi även ofta fel? Ja; men just att erkänna dessa fel är liktydigt med att med större klarhet upptäcka att vårt mål är detta: en lycka som inte är förgänglig, utan en djup, fridfull, mänsklig och övernaturlig lycka.

Det finns en skapad varelse som i denna värld uppnådde denna lycka, för hon är Guds mästerverk: vår allraheligaste moder Maria. Hon lever och beskyddar oss; hon befinner sig vid Faderns, Sonens och den helige Andes sida, till kropp och själ. Hon är densamma som föddes i Palestina, som ställde sig till Herrens förfogande från sin barndom, som mottog ärkeängeln Gabriels budskap, som födde vår Frälsare, som var tillsammans med Honom vid korsets fot.

I henne förverkligas alla ideal; men vi får inte dra slutsatsen att hennes upphöjdhet och storhet gör henne oåtkomlig och avlägsen. Hon är full av nåd, summan av all fulländning, och hon är moder. Med sin makt inför Gud, kommer hon att utverka det vi ber henne om; som moder vill hon bevilja oss det. Och som moder känner hon till våra svagheter och förstår dem, hon uppmanar oss att göra det goda, hon ursäktar oss och underlättar vår vandring, hon har alltid en lösning förberedd, även när det verkar som om det inte längre finns någon utväg.

Vad de övernaturliga dygderna skulle växa i oss, om vi lyckades umgås med Maria, vår moder, på riktigt! Låt oss försöka att under dagens lopp upprepa - med hjärtat, ord behövs inte - små böner, bönesuckar. Den kristna fromheten har förenat många sådana flammande lovprisningar i litanian som åtföljer den heliga Rosenkransen. Men var och en är fri att utöka dem, att vända sig till henne med nya lovord och säga henne det som vi - på grund av en helig blygsel som hon förstår och uppskattar - inte vågar säga med hög röst.

Jag råder dig avslutningsvis att, om du inte redan har gjort det, personligen erfara Marias moderskärlek. Det räcker inte med att veta att hon är moder, att anse henne vara det och tala om henne i sådana ordalag. Hon är din moder och du är hennes son; hon älskar dig som om du vore hennes enda barn i denna värld. Umgås med henne därefter: berätta för henne om allt det som händer dig, hedra henne, älska henne. Ingen kommer att göra det i ditt ställe, så väl som du, om inte du gör det.

Jag försäkrar dig om att du, om du ger dig ut på denna väg, omedelbart kommer att möta all Kristi kärlek: och du kommer att finna dig försatt i Gud Faders, Gud Sons och Gud helige Andes outsägliga liv. Du kommer att vinna styrka för att fullt ut göra Guds vilja, du kommer att fyllas av önskningar att tjäna alla människor. Du kommer att bli en sådan kristen som du ibland drömmer om att vara: full av gärningar av kärlek till nästan och av rättvisa, glad och stark, förstående gentemot andra och krävande gentemot dig själv.

Detta, och ingenting annat, är styrkan i vår tro. Låt oss vända oss till den heliga Maria, så kommer hon att ledsaga oss och hjälpa oss att ständigt gå med raska steg längs vår väg.

Detta kapitel på ett annat språk