Att leva av bön

Varje gång vi i vårt hjärta känner en längtan efter att bli bättre, efter att tjäna Herren på ett generösare sätt, och söker vägledning, en klar ledstjärna för vårt liv som kristna, påminner oss den helige Ande åter om Evangeliets ord: Det är nödvändigt att alltid be och inte ge upp. Bönen är grunden för varje övernaturligt företag; med bönen är vi allsmäktiga och om vi skulle försöka klara oss utan detta medel, skulle vi inte uppnå någonting alls.

Jag skulle vilja att vi i vår betraktelse i dag, en gång för alla, bestämde oss för att sträva efter att bli kontemplativa människor som, på gatan eller i arbetet, för ett ständigt samtal med vår Gud, ett samtal som aldrig skall mattas under dagens lopp. Om vi vill följa lojalt i Mästarens fotspår, är det den enda vägen.

Låt oss se på Jesus Kristus som är vårt föredöme, den spegel i vilken vi skall betrakta oss själva. Hur beter han sig, även utåt, vid viktiga händelser av stor betydelse i hans liv? Vad säger oss det heliga Evangeliet? Jag blir rörd av det förhållningssätt som Kristus ständigt visar, då han vänder sig till Fadern före de stora miraklerna; och av det exempel han ger, då han drar sig tillbaka fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen för att be innan han inleder sitt offentliga liv.

Det är mycket viktigt - förlåt att jag insisterar - att betrakta Messias steg, för han har kommit för att visa oss den stig som leder till Fadern. Vi kommer tillsammans med Honom att upptäcka hur man kan ge en övernaturlig innebörd åt aktiviteter som skenbart är ytterst obetydliga; vi kommer att lära oss att leva varje ögonblick ur evighetens perspektiv och vi kommer att få en djupare förståelse för att vi människor behöver dessa stunder av intimt samtal med Gud: för att umgås med Honom, för att åkalla Honom, för att lovprisa Honom, för att brista ut i tacksägelse, för att lyssna till Honom eller helt enkelt för att vara tillsammans med Honom.

Då jag betraktade detta min Herres sätt att handla, drog jag redan för många år sedan slutsatsen att allt slags apostolat är ett uttryckssätt för ett översvallande inre liv. Därför tycker jag att det stycke som återger hur Kristus har beslutat sig för att definitivt välja de tolv är väldigt naturligt och samtidigt väldigt övernaturligt. Den helige Lukas berättar att innan han gjorde sitt val bad han natten igenom till Gud. Betrakta Honom även i Betania, då han förbereder sig för att återuppväcka Lasaros. Efter att ha gråtit över sin vän lyfte han blicken mot himlen och utbrast: Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Detta är hans entydiga lära: om vi vill hjälpa våra medmänniskor, om vi uppriktigt vill ge dem en impuls så att de upptäcker sitt jordiska livs verkliga innebörd, måste vi nödvändigtvis basera oss på bönen.

Det finns så många scener där Jesus Kristus talar med sin Fader, att vi omöjligen kan uppehålla oss vid alla. Men jag tycker inte att vi kan underlåta att betrakta de intensiva timmar som föregår hans lidande och död, då han förbereder sig för att fullborda det offer som kommer att återbörda oss till Guds Kärlek. I nattvardssalens förtrolighet svämmar hans Hjärta över: han vänder sig bönfallande till Fadern, han förkunnar den helige Andes ankomst, han uppmuntrar de sina till ständig iver i kärlek och tro.

Denna vår Återlösares flammande bön fortsätter i Getsemane, då han inser att lidandet är nära förestående, att förödmjukelserna och smärtan närmar sig, tillsammans med det hårda kors, på vilket man spikar upp förbrytare, som han så innerligt längtat efter. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Och omedelbart därefter: Men låt din vilja ske, inte min. Senare, fastnaglad vid bjälken, ensam, med armarna utsträckta som en präst för evigt, fortsätter han att föra samma dialog med sin Fader: I dina händer lämnar jag min ande.

Låt oss nu betrakta hans heliga moder, som även är vår moder. På Kalvarieberget, vid korset, ber hon. Det är inte något nytt för Maria. Det har hon alltid gjort medan hon utfört sina plikter, då hon ägnat sig åt sitt hem. Medan hon var upptagen av jordiska göromål, fortsatte hon att vara uppmärksam på Gud. Kristus, perfectus Deus, perfectus homo, ville att även hans moder, den mest upphöjda människan, full av nåd, skulle befästa oss i denna strävan efter att ständigt lyfta blicken mot Guds kärlek. Tänk på bebådelsen: ärkeängeln kommer för att ge sitt gudomliga budskap - förkunnelsen om att hon skall bli Guds moder - och finner henne i bön. Maria är helt försjunken i Herren, då den helige Gabriel hälsar henne: Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig. Några dagar senare utbrister hon i den glädjefyllda Magnificat - denna marianska hymn som den helige Ande har fört vidare till oss genom den helige Lukas finkänsliga trofasthet - frukten av den heliga Jungfruns vanemässiga umgänge med Gud.

Vår moder har mediterat länge över vad Gamla Testamentets heliga kvinnor och män som väntade på Frälsaren hade sagt, och även över de händelser som de hade deltagit i. Hon har beundrat det stora antal underverk, Guds översvallande barmhärtighet gentemot sitt folk som så många gånger visat sig otacksamt. Då hon betraktar Himmelens ömhet som ständigt förnyas, strömmar kärleken ur hennes obefläckade Hjärta: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Denna goda moders barn, de första kristna, hade lärt av henne och även vi kan och bör lära oss.

I Apostlagärningarna återges en scen som hänför mig, för den innehåller ett tydligt, ständigt aktuellt exempel: De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Detta är ett ständigt återkommande påstående i skildringen av Kristi första lärjungars liv: Alla dessa höll ihop under ständig bön. Och när Petrus grips för att modigt ha predikat sanningen, bestämmer de sig för att be. I församlingarna bad man ivrigt till Gud för honom.

Bönen var då, som nu, det enda vapnet, det mäktigaste medlet för att vinna i den inre kampens strider: Får någon av er lida skall han be. Och den helige Paulus sammanfattar på följande sätt: be ständigt, tröttna aldrig på att bönfalla.

Hur man skall be

Hur skall man be? Jag misstar mig knappast när jag vågar hävda att det finns många, oändligt många, sätt att be. Men för oss alla önskar jag Guds barns äkta bön, inte hycklarnas tomma prat, vilka får höra Jesus säga: Inte alla som säger: Herre, herre, till mig skall komma in i himmelriket. De som drivs av hyckleriet kan kanske uppnå bönens ljud - skrev den helige Augustinus - men inte dess röst, för de saknar liv och de saknar ivern att göra Faderns vilja. Må vårt rop "Herre" förenas med en verkningsfull önskan att omsätta i handling de ingivelser som den helige Ande väcker till liv i vår själ.

Vi måste anstränga oss för att för egen del undanröja minsta spår av dubbelhet. Det första kravet för att rycka upp detta onda som Herren fördömer i hårda ordalag är att se till att låta sitt handlande präglas av en bestämd avsky för synden, i allmänhet och vid varje enskilt tillfälle. Kraftfullt och ärligt bör vi i hjärta och hjärna känna en skräck inför dödsynden. Vi bör även hysa en djuprotad motvilja till de uppsåtliga, mindre synderna, till denna eftergivenhet som visserligen inte berövar oss Guds nåd, men som försvagar de nådens strömmar som ändock når oss.

Jag har aldrig tröttnat på att tala om bön, och med Guds nåd kommer jag aldrig att göra det. På 1930-talet, när jag som då var en ung präst uppsöktes av personer ur alla möjliga livssituationer -studenter, arbetare, friska och sjuka, rika och fattiga, präster och lekmän - som försökte följa Herren på närmare håll, gav jag dem alltid detta råd: Be. Och om någon svarade: "Jag vet inte ens hur jag skall börja", föreslog jag att han skulle försätta sig i Herrens närvaro och ge uttryck för sin oro, sin bedrövelse, med samma klagan: "Herre, jag kan inte!" Och ur dessa ödmjuka och förtroliga samtal tog många gånger ett nära umgänge med Kristus form, ett ständigt samtal med Honom.

Det har gått många år, och jag känner inte till något annat recept. Om du inte anser dig vara förberedd, vänd dig då till Jesus som hans lärjungar gjorde: lär oss att be! Du kommer att erfara hur den helige Ande stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord som inte kan återges, för det saknas lämpliga sätt för att beskriva deras djup.

Vilken fasthet Guds ord måste ge upphov till i oss! Det var inte mitt påhitt, då jag under min prästerliga tjänst upprepade och oförtröttligt fortsätter att upprepa detta råd. Det står nedtecknat i den heliga Skrift, det är där jag har lärt mig det. Herre, jag kan inte vända mig till dig! Herre, lär oss att be! Och då kommer all denna den helige Andes kärleksfulla hjälp - ljus, eld, häftig vind - som tänder lågan och gör så att den förmår orsaka bränder av kärlek.

Bön, dialog

Vi har redan börjat vår vandring längs bönens väg. Men hur skall vi fortsätta? Ni har säkert lagt märke till hur många - kvinnor och män - verkar tala med sig själva och lyssna förnöjt på sig själva. Det är en nästan oavbruten ström av ord, en monolog i vilken de oförtröttligt dröjer vid de problem som bekymrar dem, utan att ta till de medel som skulle kunna lösa dem; kanske drivs de rentav endast av en sjuklig önskan att väcka medlidande eller beundran. Man skulle kunna tro att de inte önskar något annat.

När man verkligen vill lätta sitt hjärta kommer man, om man är rättfram och enkel, att be personer som älskar och förstår en om råd; att samtala med sin far, sin mor, sin hustru eller make, sin bror eller vän. Redan detta är dialog, även om man ofta snarast önskar låta sina känslor breda ut sig, berätta vad som händer och sker, än lyssna till råd. Låt oss börja handla så med Gud, säkra på att han lyssnar på oss och svarar; då kommer vi att bli uppmärksamma på Honom och öppna vårt samvete för ett ödmjukt samtal för att i förtroende redogöra för allt som rör sig i vårt huvud och i vårt hjärta: glädjeämnen, sorger, förhoppningar, besvikelser, framgångar, misslyckanden och rentav de minsta detaljer som inträffat under dagens lopp. Vi kommer att ha erfarit att allting intresserar vår himmelske Fader.

Övervinn lättjan, om ni känner av den, den falska uppfattningen att bönen kan vänta. Låt oss aldrig vänta till i morgon med att ösa ur denna nådens källa. Rätt tid är nu. Gud, som är hela vår dags kärleksfulle betraktare, leder vår intima bön: och du och jag - försäkrar jag återigen - måste förlita oss på Honom som man förlitar sig på en bror, en vän, en far. Säg till Honom - jag gör det - att han är all Storhet, all Godhet, all Barmhärtighet. Och tillägg: därför vill jag bli kär i dig, trots mina ouppfostrade manér, trots mina stackars händer som blivit slitna och smutsiga i kontakt med jordens damm.

Då kommer vi, nästan utan att lägga märke till det, att gå framåt med gudomliga steg, kraftiga och spänstiga, och vi kommer att känna en djup övertygelse om att tillsammans med Herren är även smärta, försakelse och lidande njutningsfulla. Vilken styrka det är för ett Guds barn att veta att det befinner sig så nära sin Fader! Därför står jag fast och tryggt med dig, min Herre och Fader, oavsett vad som händer, för du är min klippa och min borg.

För vissa är kanske allt detta bekant; för andra nytt; för alla är det mödosamt. Men så länge jag lever kommer jag inte att upphöra att förkunna att det är absolut nödvändigt att vara en bönens människa, alltid!, vid alla tillfällen och under de mest skiftande omständigheter, för Gud överger oss aldrig. Det är inte kristet att se på vänskapen med Gud som uteslutande en sista utväg. Är det normalt att ignorera eller förakta dem man älskar? Självfallet inte. Våra ord, önskningar och tankar går ständigt till dem vi älskar: det är som om de ständigt vore närvarande. Så bör det vara även med Gud.

Om vi söker Herren på det sättet, blir hela vår dag ett enda förtroligt och förtröstansfullt samtal. Jag har sagt och skrivit det många gånger, men jag har ingenting emot att upprepa det, för vår Herre får oss att inse - genom sitt exempel - att detta är det säkraste sättet att handla: ständig bön, från morgon till kväll och från kväll till morgon. När allt går lätt, så säg: Tack, min Gud! När du går igenom en svår period, så upprepa: Herre, överge mig inte! Och denne Gud, som har ett milt och ödmjukt hjärta, kommer inte att glömma våra böner eller vara likgiltig, för han har sagt be så skall ni få, sök, så skall ni finna, bulta, så skall dörren öppnas.

Låt oss därför se till att aldrig förlora vårt övernaturliga perspektiv och se Gud bakom varje händelse: inför det som är trevligt och det som är otrevligt, inför tröst och … då vi är otröstliga till följd av en kär människas död. Det första du gör skall alltid vara att tala med din Fader Gud, att sök Herren som finns i själens centrum. Det är inte något obetydligt, av ringa värde: det är ett tydligt uttryck för ett ständigt inre liv, en äkta dialog av kärlek. Det är ett handlande som inte kommer att ge oss någon psykisk deformation, ty - för en kristen - måste det vara lika naturligt som hjärtats slag.

Muntlig bön och stilla bön

I denna gobeläng som den kristna trons handlande väver, finns de muntliga bönerna infattade, likt juveler. Det finns formuleringar av gudomligt ursprung, Fader vår..., Hell dig Maria..., Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, den krans av lovord som riktas till Gud och vår moder i form av den heliga Rosenkransen och många, många andra former för åkallan, fulla av fromhet, som våra kristna bröder har reciterat från första början.

Då den helige Augustinus kommenterade en vers i psalm 85 – förbarma dig Herre, jag ropar till dig hela dagen –, skrev han följande: med hela dagen avses all tid, utan avbrott… En enda människa når ut till världens ände; för det är Kristi egna lemmar som ropar, vissa vilar redan i Honom, andra åkallar Honom nu och andra kommer att åkalla Honom när vi har dött, och på dem kommer andra bedjande att följa. Blir ni inte gripna av att kunna delta i denna hyllning av Skaparen som pågår ständigt under århundradenas lopp? Vad stor människan är, då hon erkänner sig som Guds älskade varelse och vänder sig till Honom, tota die, i varje stund av sin jordiska vandring!

Vi bör se till att det under dagens lopp aldrig saknas några stunder som vi särskilt avsätter för att umgås med Gud och upplyfta våra tankar till Honom, utan att vi ens måste yttra några ord för att hjärtat sjunger dem. Låt oss ägna denna fromhetsnorm tillräckligt med tid; på en fast tidpunkt, om det är möjligt; vid Tabernaklet och hålla Honom sällskap som har stannat kvar av Kärlek. Är något annat inte möjligt, så får vi be var som helst, för vår Gud finns på ett outsägligt sätt i vår själ i nådens tillstånd. Jag råder dig emellertid att gå till kapellet så ofta du kan: och jag säger medvetet inte kyrkosalen, för att det skall framgå tydligare att det inte är en plats för officiella ceremonier, utan för att i samling och förtrolighet upplyfta själen till himlen, med övertygelsen om att Jesus Kristus ser oss, hör oss, väntar på oss och leder oss från Tabernaklet, där han är verkligen närvarande, gömd under sakramentets gestalt.

Ni kan alla, om ni vill, finna er egen form för detta samtal med Gud. Jag tycker inte om att tala om metoder eller formler, för jag har aldrig tyckt om att tvinga på någon tvångströjor. Jag har försökt att uppmuntra alla att närma sig Herren, och respekterat varje människa som hon är, med sina egna egenskaper. Be Honom om att föra in sina planer i våra liv: inte bara i vårt förstånd, utan i djupet av vårt hjärta och i hela vår utåtriktade verksamhet. Jag försäkrar er om att ni därigenom kommer att bespara er en stor del av de besvikelser och lidanden som egoismen orsakar, och ni kommer att känna att ni har styrka nog för att utsträcka ert goda till dem som befinner sig i er omgivning. Hur mycket förtret försvinner inte då vi i vårt inre ställer oss mycket nära denne vår Gud som aldrig överger oss! På olika sätt förnyas Jesu kärlek för de sina, för de sjuka, för de lama, denna kärlek som frågar: "Vad står på?" Jo, det är så att … Och genast får vi ljus, eller åtminstone accepterar vi det som sker och får frid.

Då jag råder dig att umgås förtroligt med Mästaren, tänker jag särskilt på dina personliga svårigheter, för de flesta hinder som reser sig för vår lycka uppstår till följd av mer eller mindre dolt högmod. Vi anser oss vara särskilt mycket värda och ha utomordentliga egenskaper; och när vår omgivning inte anser detsamma, känner vi oss förödmjukade. Det är ett gott tillfälle för att be och korrigera vårt handlande, med vissheten om att det aldrig är för sent att lägga om kursen. Men det är mycket lämpligt att börja byta riktning så snart som möjligt.

I bönen kan högmodet, med nådens hjälp, förvandlas till ödmjukhet. Och då strömmar den sanna glädjen upp i själen, även när vi på våra vingar fortfarande känner leran och vårt eländes gyttja, som håller på att torka. Senare, genom vår självtukt, kommer denna lera att falla av och vi kommer att kunna flyga mycket högt, för Guds barmhärtighets vind kommer att vara oss gynnsam.

Lägg märke till att Herren längtar efter att leda oss längs vägen med underbara, gudomliga och mänskliga steg, som tar sig uttryck i att man försakar sig själv, känner glädje i smärtan och glömmer sig själv. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv. Det är ett råd som vi alla har hört. Vi bör bestämma oss för att verkligen följa det: må Herren kunna använda sig av oss så att vi - försjunkna i Gud - vid alla världens vägkorsningar må vara salt, jäst och ljus. Du skall leva i Gud för att upplysa, ge smak, skapa tillväxt och jäsning.

Men glöm inte att vi inte själva skapar detta ljus: vi reflekterar det bara. Det är inte vi som räddar människorna då vi uppmuntrar dem att handla väl: vi är bara redskap, mer eller mindre värdiga, för Guds frälsningsplan. Om vi någon gång skulle få för oss att det goda vi gör är vårt verk, skulle högmodet komma tillbaka, mer förvridet än någonsin; saltet skulle mista sin kraft, jästen skulle ruttna, ljuset skulle förvandlas till mörker.

En person till

Under mina trettio år som präst har jag ihärdigt insisterat på att det är nödvändigt att be, att det är möjligt att omvandla livet till en oavbruten åkallan av Gud. Ibland har man frågat mig om det verkligen är möjligt. Det är det. Denna förening med vår Herre skiljer oss inte från världen, den förvandlar oss inte till konstiga varelser som är främmande för tidens gång.

Om Gud har skapat oss, om Gud har återlöst oss, om han älskar oss så till den grad att han utger sin enfödde Son för oss, om han väntar på oss - varje dag! - som den där fadern i liknelsen väntade på sin förlorade son, hur skulle han då kunna annat än att önska att vi skall umgås kärleksfullt med Honom? Det vore konstigt att inte tala med Gud, att hålla sig borta från Honom, att glömma Honom, att ägna sig åt verksamhet som är onåbar för nådens oavbrutna impulser.

Dessutom skulle jag vilja att ni lade märke till att ingen undgår tendensen att imitera andra. Medvetet eller omedvetet tenderar vi människor ständigt till att imitera varandra. Och vi, skulle vi säga nej till uppmaningen att imitera Jesus? Varje individ anstränger sig, lite i taget, att identifiera sig med den han beundrar, med den modell han valt för sig själv. Var och en handlar med utgångspunkt i det ideal han har utarbetat för sig. Vår Mästare är Kristus: Guds Son, den andra Personen i den heliga Treenigheten. Genom att imitera Kristus kommer vi att uppnå den underbara möjligheten att delta i denna ström av kärlek som utgör mysteriet med den Gud som samtidigt är En och Treenig.

Om ni ibland känner att ni saknar kraft att följa i Jesu Kristi fotspår, samtala då i all förtrolighet med dem som umgicks nära med Honom under den tid han tillbringade på vår jord. Först och främst med Maria, som satte Honom till världen för vår skull. Och även med Apostlarna. Några greker sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: "Herre, vi vill gärna se Jesus". Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus.Är inte det uppmuntrande? De där främlingarna vågar inte presentera sig för Mästaren, och letar efter någon som kan föra deras talan väl.

Tycker du att dina synder är så många att Herren inte kan höra dig? Det är inte så, för han har ett barmhärtigt hjärta. Om du trots denna underbara sanning känner tyngden av ditt elände, så träd fram inför Honom som publikanen: Herre här är jag, ta hand om mig! Och se vad den helige Matteus berättar om den där gången man för fram en lam man inför Jesus. Den sjuke säger ingenting: han är bara där, i Guds närvaro. Och Kristus, rörd av denna ånger, av smärtan hos den som vet att han ingenting förtjänar, är inte sen att reagera med sin vanliga barmhärtighet: Var inte orolig, mitt barn, dina synder är förlåtna.

Jag råder dig att i din bön delta i Evangelietexterna som en person till bland deltagarna. Först föreställer du dig den scen eller det mysterium som skall hjälpa dig att samla dig och meditera. Därefter använder du ditt förnuft för att koncentrera dig på en särskild aspekt av Mästarens liv: hans rörda hjärta, hans ödmjukhet, hans renhet, hans uppfyllelse av Faderns vilja. Berätta därefter för Honom vad som brukar hända dig i dessa saker, vad du upplever, vad som står på. Var uppmärksam, han kanske vill påpeka något för dig: och då kommer ingivelserna, insikterna, de milda förebråelserna.

För att ge bönen en riktning brukar jag - kanske kan det vara till hjälp även för någon av er - överföra även de andligaste ting till det materiella planet. Även vår Herre gjorde det. Han tyckte om att undervisa med liknelser tagna ur den miljö som hans åhörare levde i: han talade om herden och fåren, om vinstocken och grenarna, om båtar och nät, om det frö som såningsmannen kastar iväg …

Guds ord har fallit i vårt hjärta. Vad för slags jordmån har vi förberett åt det? Finns det många stenar? Är den full med törnen? Är det kanske en plats som trampas alltför mycket av uteslutande mänskliga, små och livlösa gärningar? Herre, må min tomt vara god, bördig jord som är generöst utsatt för regn och sol; må din sådd slå rot; må den ge mogna ax, god säd.

Jag är vinstocken, ni är grenarna. Det är september och vinstockarna bär stora, tunna, böjliga och seniga rankor som böjer sig under tyngden av all frukt som redan är färdig för att skördas. Se på dessa grenar som är fyllda på grund av att de tar del av stammens sav. Det är bara så som de har kunnat omvandla de små knoppar som fanns några månader tidigare till sött och moget fruktkött som fyller människornas syn och hjärtan med glädje. På marken ligger det kanske några lösa kvistar, halvt om halvt gömda i jorden. Även de var grenar, men nu är de torra, livlösa. De är sterilitetens tydligaste symbol. Utan mig kan ni ingenting göra.

Skatten. Föreställ er den oändliga glädje som den lycklige mannen som finner den känner. Knapphetens och bekymrens tid är förbi. Han säljer allt han äger och köper åkern. Hela hans hjärta finns där: där han gömmer sin rikedom. Vår skatt är Kristus. Vi får inte tveka inför att kasta allt som hindrar oss över bord för att kunna följa Honom. Och utan sin onödiga börda kommer båten att kunna fara raka vägen till Guds Kärleks säkra hamn.

Det finns tusen sätt att be, säger jag igen. Guds barn behöver inte någon stel och konstgjord metod för att vända sig till sin Fader. Kärleken är påhittig och företagsam; om vi älskar kommer vi att kunna upptäcka personliga, intima vägar som för oss till denna ständiga dialog med Herren.

Gud give att allt det som vi betraktat idag inte må passera över våra själar som en storm om sommaren: några få regndroppar, sedan sol och återigen torka. Guds vatten måste samlas upp och tränga ned till rötterna för att ge frukt i form av dygder. Då kommer våra år att gå - dagar av arbete och bön - i Faderns närvaro. Om vi känner oss kraftlösa kommer vi att vända oss till Jungfru Marias kärlek, till henne som är bönens Mästarinna; och till den helige Josef, vår Fader och Herre, som vi vördar så mycket, han som i denna värld umgåtts närmast med Guds moder och - näst efter Jungfru Maria - med hennes gudomlige Son. Och de kommer då att lägga fram vår svaghet för Jesus, så att han kan omvandla den till styrka.