Den kristnes hopp

Det har redan gått många år sedan jag - utifrån en övertygelse som bara växte för var dag som gick - skrev följande: Förvänta dig allt av Jesus. Du har ingenting, du är ingenting, du kan ingenting. Han kommer att verka, om du överlämnar dig helt åt honom. Tiden har gått, och min övertygelse har blivit fastare och djupare. Jag har sett att hoppet på Gud har tänt underbara kärlekslågor i många människors liv, med en eld som fått deras hjärtan att slå häftigt och bevarat dem från missmod och uppgivenhet, även om de på sin vandring genom livet har lidit, ibland svårt.

Jag blev rörd då jag läste texten till läsningen i dagens Mässa, och jag förmodar att även ni blev det. Jag förstod att Gud genom Apostelns ord hjälpte oss att betrakta det gudomliga samspelet mellan de tre teologala dygderna, som utgör varpen på vilket varje kristen man och kvinnas liv vävs.

Lyssna åter till den helige Paulus: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthålligheten, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige anden.

Här, i närvaro av Gud som leder oss från Tabernaklet - vad Jesu verkliga närhet stärker! -, skall vi idag meditera över denna ljuva gåva från Gud, hoppet, som fyller vår själ med glädje, spe gaudentes, vi är lyckliga för att - om vi är trogna - väntar oss den Kärlek som aldrig tar slut.

Vi får aldrig glömma att för alla - således för var och en av oss - finns det bara två sätt att leva i denna värld: antingen lever man ett gudomligt liv och kämpar för att behaga Gud, eller så vänder man Gud ryggen och lever ett djuriskt liv som kan vara mer eller mindre upplyst av mänskliga drag. Jag har aldrig fäst någon större vikt vid de låtsashelgon som skryter med att de inte är troende. Jag älskar dem verkligen mycket, så som jag älskar alla människor, mina medbröder; jag beundrar deras goda vilja, som i vissa avseenden kan vara heroisk, men jag har medlidande med dem, för de har den stora olyckan att sakna Guds ljus och värme och den outsägliga lycka som följer av det teologala hoppet.

En ärlig kristen som lever i överensstämmelse med sin tro handlar alltid i Guds närvaro, ur ett övernaturligt perspektiv; han arbetar i denna värld, som han älskar lidelsefullt, djupt försjunken i sina jordiska ärenden men med blicken vänd mot himlen. Den helige Paulus bekräftar det: Sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött - från allt världsligt genom dopet -, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.

Världsligt hopp och kristet hopp

Många upprepar, som en enformig refräng, uttrycket "finns det liv, finns det hopp" som om hoppet vore en ursäkt för att flyta igenom livet utan problem, utan samvetsbetänkligheter; eller som om det vore ett skäl för att sine die (*) skjuta upp en nödvändig ändring av det egna beteendet eller kampen för att uppnå ädla mål, i synnerhet det yttersta målet: föreningen med Gud.

Jag anser att det är ett sätt att blanda ihop hoppet med bekvämligheten. I grund och botten saknas ivern att uppnå något verkligt gott, vare sig det är andligt eller materiellt och legitimt. Vissa har som högsta mål att undvika vad som skulle kunna störa - det skenbara - lugnet i ett medelmåttigt liv. När själen är blyg, försagd och lat, fylls människan av subtil egoism och finner sig i att dagarna och åren går sine spe nec metu (**), utan målsättningar som kräver ansträngningar och utan kampens oro. Det viktiga blir då att undvika risken för motgångar och tårar. Vad långt man då är från att uppnå något, om man har förlorat längtan efter att uppnå det av fruktan för de krav som kampen ställer!

Det saknas heller inte sådana som intar en ytlig attityd - till och med under täckmantel av en krystad kultur eller vetenskap - och använder sig av hoppet för att göra billig poesi. De förmår inte att se ärligt på sig själva och ställa sig på det godas sida och förringar hoppet till en illusion, en utopisk dröm, blott en flykt från ett hårt livs svårigheter. Hoppet - ett falskt hopp! - blir för dessa människor en tom önskedröm som inte leder någonstans.

(*) på obestämd framtid

(**) utan hopp och utan rädsla

Men även om det finns en uppsjö räddhågsna och lättsinniga människor, finns det i denna vår värld även många rättframma människor som drivs av ädla ideal - även om de ofta inte har något övernaturligt mål utan drivs av ren människokärlek - och som agerar generöst och självuppoffrande för att tjäna andra, för att hjälpa sina medmänniskor i deras lidande och svårigheter. Jag känner alltid att jag måste respektera och även beundra människor som ihärdigt och beslutsamt arbetar för ett rent ideal. Jag anser emellertid även att jag är skyldig att erinra om att allt som vi påbörjar här nere, om vi ser det som uteslutande vårt eget företag, föds med förgänglighetens stämpel. Meditera över Skriftens ord: Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finns ingenting som kan räknas för vinning.

Denna flyktighet kväver inte hoppet. Tvärtom, när vi erkänner hur små och tillfälliga jordiska initiativ är, öppnas vårt arbete för det verkliga hoppet, som upphöjer all mänsklig verksamhet och omvandlar den till en plats för ett möte med Gud. Därigenom upplyses uppgiften med ett beständigt ljus som avlägsnar besvikelsens mörker. Men om vi gör timliga projekt till självändamål, om vi inte längre har blicken fäst på vår eviga boning och det mål som vi har skapats för - att älska och lovprisa Herren och att därefter äga Honom i himlen - blir de mest strålande avsikter svek och rentav ett medel för att förnedra människan. Den helige Augustinus erfor mycket bitterhet då han inte ville veta av Gud utan sökte lyckan utanför Honom. Minns hans uppriktiga och berömda utrop: Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig! Det finns kanske inte något så tragiskt i en människas liv som det självbedrägeri hon hänger sig åt då hon förvanskar eller förfalskar hoppet genom att sätta sitt hopp till något annat än den Kärlek som mättar utan att mätta.

Säkerheten i att känna - att veta - att vi är Guds barn fyller mig - och jag hoppas även er - med verkligt hopp, och eftersom hoppet är en övernaturlig dygd anpassar det sig till vår mänskliga natur då det ingjuts i oss och blir även en mycket mänsklig dygd. Jag är lycklig eftersom jag är säker på att vi kommer att nå himlen om vi håller ut till slutet; jag gläds åt den lycka som vi kommer att få ta del av, quoniam bonus, eftersom min Gud är god och hans barmhärtighet oändlig. Denna övertygelse får mig att inse att endast det som bär Guds märke kan uppvisa evighetens outplånliga spår och ha ett oförgängligt värde. Därför avlägsnar hoppet mig inte från denna världens angelägenheter, utan får mig att närma mig dem på ett nytt sätt, ett kristet sätt, som innebär att man i allting försöker avslöja det band som förenar den fallna naturen med Gud Skaparen och Gud Återlösaren.

Vad skall man hoppas på

Någon kanske frågar sig: "Vad skall vi kristna hoppas på", för världen erbjuder oss många saker som drar till sig vårt hjärta som kräver lycka och ivrigt längtar efter kärlek. Dessutom vill vi så frid och glädje med fulla händer, vi nöjer oss inte med vår egen välgång och försöker se till att alla de som omger oss skall vara lyckliga.

Vissa människor, som har värdiga men begränsade mål och uteslutande förgängliga och flyktiga ideal, glömmer tyvärr att kristna bör sträva mot högre höjder, oändliga höjder. Vårt mål är självaste Guds Kärlek, att njuta av den fullt ut, med en glädje som aldrig tar slut. Vi har på så många sätt märkt att det som finns här nere kommer att förgås för alla vid världens slut, och redan dessförinnan genom döden, för var och en av oss. Rikedom och ära följer nämligen inte med ner i graven. Med hoppets vingar, som manar vårt hjärta att höja sig till Gud, har vi därför lärt oss att be: in te Domine speravi, non confundar in aeternum, jag hoppas på dig Herre, på att du leder mig med din hand nu och i varje ögonblick, i evigheters evighet.

Herren har inte skapat oss för att bygga en stad som består här, för denna värld är vägen till nästa, som är en boning utan sorger. Likväl skall vi som är Guds barn inte vända oss bort från de jordiska verksamheter som Gud har insatt oss i för att helga dem, för att impregnera dem med vår heliga tro, den enda som för med sig verklig frid och äkta glädje till människorna och alla olika miljöer. Detta har jag konstant predikat sedan 1928: det är angeläget att kristna samhället, att föra ett övernaturligt perspektiv till alla samhällsgrupper, så att vi alla anstränger oss för att föra upp vardagens göromål, det egna yrket, till nådens ordning. Därigenom kommer alla mänskliga verksamheter att upplysas av ett nytt hopp, som går bortom tiden och det världsligas förgänglighet.

Genom dopet blir vi bärare av Kristi ord, som lugnar, upptänder och ger ro åt våra sårade samveten. Och för att Herren skall verka i oss och genom oss måste vi säga till Honom att vi är beredda att kämpa varje dag, även om vi känner oss slappa och odugliga, även om vi känner den väldiga tyngden av vårt personliga elände och vår egen arma svaghet. Vi bör upprepa att vi förtröstar på Honom, på hans bistånd, om det behövs som Abraham, där allt hopp var ute. Då kommer vi att arbeta med ny iver och lära folk att reagera med ro, fria från hat, misstro, okunskap, missförstånd och pessimism, för Gud förmår allt.

Där vi befinner oss uppmanar Herren oss: Var på din vakt! Inför denna Guds uppmaning bör vi ständigt i vårt samvete stärka en hoppfull längtan efter helighet och omsätta den i handling. Ge mig, min son, ditt hjärta, viskar han i vårt öra. Sluta bygga luftslott, bestäm dig för att öppna din själ för Gud, för det är enbart i Herren som du kommer att finna en verklig grund för ditt hopp och för att göra dina medmänniskor gott. När man inte kämpar med sig själv, när man inte säger bestämt nej till de fiender som finns inuti vår inre befästning - högmodet, avundsjukan, köttets och ögonens begär, självgodheten, den vansinniga lystnaden efter liderlighet -, när denna inre kamp saknas, vissnar de ädlaste ideal som blommorna faller av då solen går upp och sveder gräset, så att blommorna faller av och skönheten förgår. Då kommer minsta svacka att leda till att hopplöshet och sorg rotar sig, som ett påträngande och skadligt ogräs.

Jesus nöjer sig inte med en vacklande efterföljelse. Han begär och har rätt till att vi följer Honom helt och fullt, utan eftergifter inför de svårigheter vi möter. Han kräver fasta och konkreta steg, för vanligtvis duger allmänna föresatser inte till mycket. Oklart definierade föresatser tycker jag liknar bedrägliga illusioner som tystar det Guds kall som vi hör i våra hjärtan; mareldar som varken bränner eller värmer och som försvinner med samma flyktighet som de uppstår.

Därför kommer jag att bli övertygad om att din avsikt att nå målet är ärlig först då jag ser dig följa din väg med beslutsamhet. Gör gott, se över den attityd du vanligtvis intar till det som sysselsätter dig i varje givet ögonblick; var rättvis, just i de miljöer som du vistas i, även om du måste gå böjd under tyngden av dina ansträngningar; sprid glädje i din omgivning, tjäna dina medmänniskor genom din glädje på din arbetsplats, genom att anstränga dig för att avsluta ditt arbete så fullkomligt som möjligt, genom din förståelse, ditt leende och ditt kristna agerande. Och gör allt för Gud, med hans ära i åtanke, med blicken fäst högt upp och en längtan efter det slutgiltiga fädernesland som är det enda mål som är mödan värt.

Allt förmår jag

Om du inte kämpar, kan du inte säga att du försöker identifiera dig mer med Kristus, lära känna Honom, älska Honom. När vi börjar gå längs den huvudväg som består i att följa Kristus och uppföra sig som Guds barn, ser vi snart vad som väntar oss: det heliga korset, som vi skall se som den centrala stödjepunkten för vårt hopp om att kunna förenas med Herren.

Jag vill genast förvarna dig om att det här programmet inte är ett bekvämt företag. Att leva så som Herren vill kräver ansträngning. Jag skall läsa upp för er Apostelns uppräkning av äventyr och lidanden som han genomgått för att utföra Jesu vilja: Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder. Till allt annat kommer det som trycker mig varje dag: mina bekymmer för alla församlingarna.

I dessa samtal med Herren försöker jag att alltid hålla mig till den verklighet som vi lever i, utan att hitta på teorier eller drömma om stora försakelser, hjältedåd, för tillfällen att utföra sådana inträffar vanligtvis inte. Det viktiga är att vi tar vara på tiden, som glider oss ur händerna och som, enligt kristna bedömningsgrunder, är värdefullare än guld, för den motsvarar en försmak av den härlighet som kommer att beviljas oss senare.

Självklart kommer vi att under vår dag inte möta lika många och stora motgångar som de som drabbade Saulus under hans liv. Vi kommer att upptäcka vår egoisms ynklighet, lidelsernas styng, ett onödigt och löjligt högmods örfilar och många andra brister: många, många svagheter. Skall vi då tappa modet? Nej! Låt oss tillsammans med den helige Paulus upprepa inför Herren: Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, om det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.

Ibland, när allt går tvärt emot våra förhoppningar, utbrister vi spontant: Herre, allting går om intet, allt, allt…! Då är det dags att ändra vår attityd och säga: tillsammans med dig kommer jag att gå fram med säkra steg, för du är självaste styrkan: quia tu es, Deus, fortitudo mea.

Jag har bett dig att under din verksamhet se till att uthålligt lyfta dina ögon mot himlen, för hoppet driver oss att gripa tag i den starka hand som Gud ständigt räcker oss för att vi inte skall förlora det övernaturliga perspektivet. Du skall även handla så när våra lidelser gör uppror och angriper oss för att stänga in oss inom vår egoisms snäva gränser, eller när vi - med barnslig fåfänga - känner oss som universums centrum. Jag är övertygad om att jag utan att lyfta blicken, utan Jesus, aldrig kommer att uppnå någonting. Och jag vet att min styrka för att besegra mitt jag och för att segra kommer av att jag upprepar det utrop, allt förmår jag genom honom som ger mig kraft, som innehåller Guds säkra löfte om att han inte överger sina barn om hans barn inte överger Honom.

Elände och förlåtelse

Herren har närmat sig oss sina människor så mycket att vi alla hyser en längtan i våra hjärtan efter högre ting, efter att stiga mycket högt, efter att göra det goda. Om jag nu rör om dessa ambitioner inom dig, är det för att jag vill att du skall bli övertygad om den visshet han har satt i din själ: om du låter Honom verka, så kommer du - där du befinner dig - att vara ett användbart redskap med oanad effektivitet. För att du inte skall avvika av feghet från det som Gud förväntar sig av dig, bör du undvika att högmodigt och naivt underskatta de svårigheter som du kommer att möta längs din väg som kristen.

Dessa svårigheter bör inte förvåna oss. Till följd av vår fallna natur bär vi inom oss själva en benägenhet att göra uppror mot nåden och att motstå den. Det är sviterna efter arvsynden som förvärras av våra personliga synder. Därför måste vi ständigt sträva uppåt och ta oss an våra vardagliga uppgifter - som är både gudomliga och mänskliga och som ständigt utmynnar i Guds Kärlek - med ödmjukhet, med ett ångerfullt hjärta, med förtröstan på Guds hjälp och samtidigt arbeta av all vår kraft, som om allt berodde på oss själva.

Medan du kämpar - och det är en kamp som kommer att vara tills du dör - så skall du inte utesluta möjligheten att dina yttre och inre fiender kommer att resa sig våldsamt mot dig. Och som om denna börda inte vore tung nog, kommer du ibland att dra dig till minnes de synder du begått, och kanske har de varit många. Jag säger det i Guds namn: förtvivla inte. När det sker - även om det inte nödvändigtvis måste ske och vanligtvis inte kommer att ske - så omvandla det tillfället till ännu en anledning att förena dig ännu mer med Herren. För han har utvalt dig till att vara hans son, han kommer inte att överge dig. Han tillåter prövningen för att du skall älska Honom mer och för att du ännu tydligare skall upptäcka hans ständiga beskydd och Kärlek.

Jag upprepar, var vid gott mod, för Kristus, som förlät oss på korset, fortsätter att erbjuda sin förlåtelse i botens sakrament och vi har alltid en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig; han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens, för att vi skall avgå med Segern.

Framåt, oavsett vad som händer! Håll stadigt i Herrens arm och tänk på att Gud inte förlorar några slag. Om du avlägsnar dig från Honom av någon anledning, så reagera med den ödmjukhet som får dig att börja och börja om igen; att spela den förlorade sonens roll varje dag, och rentav upprepade gånger under dygnets 24 timmar; att rätta till ditt ångerfulla hjärta i bikten, som är ett verkligt under av Guds Kärlek. I detta underbara sakrament renar Herren din själ och översköljer dig med glädje och kraft så att du inte går under i din kamp och oförtröttligt återvänder till Gud, även när allt verkar mörkt. Dessutom, Guds moder, som även är vår moder, beskyddar dig med sin moderliga omsorg och leder dina steg.

Gud tröttnar inte på att förlåta

Den heliga Skrift påpekar att till och med den rättfärdige faller sju gånger. Varje gång jag läser dessa ord, bävar jag av en kraftig kärlek och smärta. Ännu en gång kommer Herren oss till mötes med denna gudomliga varning, för att tala med oss om sin barmhärtighet, om sin ömhet, om sin mildhet, som aldrig tar slut. Var så säkra: Gud önskar inte vårt elände, men han är inte ovetande om det, utan räknar med just dessa svagheter för att vi skall bli heliga.

Jag bävar av kärlek, sade jag. Jag ser på mitt liv och ärligt ser jag att jag inte är någonting, att jag inte är värd någonting, att jag inte har någonting och att jag inte förmår någonting. Mer än så: jag är intigheten själv, men han är allt och samtidigt är han min och jag hans, för han avvisar mig inte, för han har givit sig själv för min skull. Har ni någonsin betraktat en större kärlek?

Och jag bävar av smärta, för när jag går igenom mitt handlande förskräcks jag av mängden av mina försummelser. Det räcker att jag granskar de få timmar jag varit vaken idag för att jag skall upptäcka stora brister i min kärlek och i mitt sätt att troget besvara nåden. Mitt handlande smärtar mig verkligen, men det berövar mig inte min frid. Jag faller ned inför Gud och förklarar tydligt min situation. Därefter förvissas jag om hans hjälp och hör i djupet av mitt hjärta att han sakta upprepar: meus es tu!; jag visste redan tidigare - och vet - hur du är, framåt!

Det kan inte förhålla sig på något annat sätt. Om vi ständigt försätter oss i Herrens närvaro kommer vårt förtroende att växa då vi märker att hans Kärlek och hans kallelse förblir aktuella: Gud tröttnar inte på att älska oss. Hoppet visar för oss att vi utan Honom inte kan utföra ens den minsta plikt; men med Honom och hans nåd kommer våra sår att läkas; vi kommer att ikläda oss hans styrka för att motstå fiendens angrepp och vi kommer att bli bättre. Sammanfattningsvis: vetskapen om att vi är krus gjorda av billig lera skall framför allt bidra till att stärka vårt hopp på Jesus Kristus.

Placera er ofta bland personerna i Nya Testamentet. Njut av de rörande scener då Mästaren handlar med gudomliga och mänskliga gester eller då han med mänskliga och gudomliga uttryck berättar om förlåtelsen och om sin oavbrutna Kärlek till sina barn med underbara liknelser. Denna försmak av himlen förnyas även nu, för Evangeliet är ständigt aktuellt: Guds beskydd är förnimbart, märkbart, ja rentav fysiskt påtagligt. Det är ett beskydd som blir kraftfullare då vi fortsätter att gå framåt, trots att vi snubblar, då vi börjar och börjar om, för just sådant är det inre livet, när det levs med hoppet ställt till Jesus Kristus.

Utan denna iver att övervinna inre och yttre hinder kommer vi inte att få vår belöning. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna och kampen skulle inte vara äkta, om det saknades en motståndare att kämpa mot. Om det inte finns någon motståndare, finns heller ingen segerkrans; för det kan inte finnas någon segrare om det inte finns någon besegrad.

Motgångar skall alls inte få oss att tappa modet, utan tvärtom sporra oss till att växa som kristna: i den kampen helgas vi och vårt apostoliska arbete blir effektivare. Då vi betraktar de stunder då Jesus Kristus - i örtagården och senare, övergiven och förnedrad på korset - accepterar och älskar Faderns vilja trots att han känner lidandets jättelika tyngd, måste vi övertyga oss om att vi för att efterlikna Kristus, för att vara goda lärjungar till Honom, måste ta till oss hans råd: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Därför tycker jag om att för min egen del be: Herre, ingen dag utan kors! Då kommer med Guds nåd vår karaktär att stärkas och vi kommer att kunna tjäna som stöd för vår Gud, trots vårt personliga elände.

Försök att förstå: om man spikar en spik i en vägg men inte möter något motstånd, vad kan man väl då hänga på den spiken? Om vi inte blir starkare med Guds hjälp och genom uppoffringar, kommer vi inte att lyckas bli Herrens redskap. Om vi däremot bestämmer oss för att av kärlek till Gud med glädje dra nytta av motgångar, kommer det inte att vara betungande för oss att inför sådant som är svårt och otrevligt, inför sådant som är hårt och obekvämt, utbrista tillsammans med Apostlarna Jakob och Johannes: Det kan vi!

Vikten av att kämpa

Jag måste varna er för en fälla som Satan inte tvekar att gillra - han tar inte semester! - för att beröva oss vår frid. Vid något tillfälle kan det hända att vi grips av tvivel, vi frestas att tro att vi går bakåt på ett sorgligt sätt eller att vi knappt gör några framsteg; vi kan rentav bli övertygade om att vi trots våra ansträngningar för att bli bättre blir sämre. Jag försäkrar er om att sådana pessimistiska bedömningar vanligtvis bara är en falsk illusion, ett bländverk som man bör förkasta. Saken är den att det som brukar ske i sådana fall är att själen blir mer vaksam, samvetet finkänsligare och kärleken mer krävande; eller att nåden genom sin verkan upplyser med större klarhet och många detaljer, som i halvskugga inte skulle märkas, uppenbaras för oss. Oavsett vilket, måste vi uppmärksamt granska denna oro, för med sitt ljus begär Herren större ödmjukhet eller större generositet av oss. Glöm inte att Gud genom sin Försyn leder oss oavbrutet och att han inte sparar på sin hjälp - genom mäktiga underverk eller genom små underverk - för att föra sina barn framåt.

Militia est vita hominis super terram, et sicut dies mercenarii, dies eius, en stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar är som daglönarens dagar. Ingen undkommer denna lag, inte ens de bekväma människor som vägrar inse det; de överger Kristi led men kämpar i andra slag för att tillfredsställa sin lättja, sin fåfänga, sina simpla ambitioner. De är slavar under sina nycker.

Om det för en människa är ett naturligt tillstånd att kämpa, så bör vi se till att uppfylla våra plikter beslutsamt, att be och arbeta med god vilja och rätta avsikter, med blicken fäst på det som Gud vill. Då kommer vår längtan efter Kärlek att stillas och vi kommer att göra framsteg i vår vandring mot heligheten, även om vi vid dagens slut märker att vi fortfarande har en lång väg att gå.

Förnya varje morgon, med ett beslutsamt serviam! - jag skall tjäna dig, Herre! - föresatsen att inte ge efter, att inte falla för lättjan eller sysslolösheten, att bemöta våra sysslor med starkare hopp, med större optimism, fast övertygade om att om vi besegras i någon skärmytsling, så kommer vi att övervinna det nederlaget genom en akt av uppriktig kärlek.

Hoppets dygd - vissheten om att Gud styr oss genom sin allsmäktiga försyn, om att han ger oss de medel som vi behöver - gör oss medvetna om att Herren ständigt är god mot människorna, mot dig, mot mig, om att han alltid är beredd att höra på oss, för att han aldrig tröttnar på att lyssna. Han bryr sig om dina glädjeämnen, dina framgångar, din kärlek, och även om dina bekymmer, din smärta, dina misslyckanden. Därför är det inte bara då din svaghet får dig på fall som du skall hoppas på Honom. Vänd dig till din himmelske Fader såväl i medgång som i motgång, ta din tillflykt till hans barmhärtiga beskydd. Och förvissningen om vår personliga intighet - man behöver inte vara väldigt ödmjuk för att erkänna denna sanning: vi är en stor samling nollor - kommer att omvandlas till en oemotståndlig styrka, för till vänster om de nollor som är vårt jag står Kristus, och vilket oändligt stort tal blir inte det!: Herren är mitt livs värn, för vem skulle jag rädas?

Låt oss vänja oss vid att se Gud bakom allt, vid att veta att han alltid väntar på oss, att han betraktar oss och med rätta begär att vi skall följa Honom lojalt, utan att överge den plats i denna värld som tillkommer oss. Vi skall gå längs vår väg med tillgiven vaksamhet, med en ärlig iver efter att kämpa, för att inte förlora hans gudomliga sällskap.

Denna Guds barns kamp är inte förenad med ledsamma försakelser, dystra uppoffringar eller brist på glädje. Det är en förälskad människas kamp som, i arbete och i vila, i glädje och i sorg, tänker på sin älskade och därför villigt tar strid med alla problem som uppstår. Vad oss beträffar, så förlorar Gud - jag insisterar - inga slag, och därför kommer även vi alltid att segra om vi är förenade med Honom. Jag vet av egen erfarenhet att om jag troget uppfyller hans bud, så låter han mig vila på gröna ängar, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.

I själens strider är strategin många gånger en fråga om tid, om att tillämpa lämpligt botemedel, tålmodigt och envist. Gör flera akter av hopp. Jag vill påminna er om att ni kommer att lida nederlag, att det kommer att gå såväl upp som ner för er - må Gud göra svängningarna omärkliga - i ert inre liv, för ingen går fri från sådana problem. Men Herren, som är allsmäktig och barmhärtig, har givit oss lämpliga medel för att segra. Det räcker med att vi använder oss av dem, som jag sade tidigare, beslutna om att börja och börja om varje stund, om så skulle behövas.

Ta emot botens heliga sakrament, detta Guds förlåtelses sakrament, varje vecka - och varje gång ni behöver det, utan att falla offer för skrupler. Iklädda nåden kommer vi att ta oss fram mellan berg och uppför våra kristna förpliktelsers backe utan att göra uppehåll. Genom att använda oss av dessa medel kommer vi, med god vilja och med en bön till Herren om att han må ge oss ett fastare hopp för var dag som går, att besitta den smittsamma glädje som tillhör dem som vet att de är Guds barn: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Optimism, alltså! Med den kraft som hoppet ger kommer vi att kämpa för att sudda ut det klibbiga spår som hatets såningsmän sprider, och vi kommer att återupptäcka världen ur ett nytt, glädjefyllt perspektiv, för världen kom vacker och ren ur Guds händer, och med den skönheten skall vi återge den till Honom, om vi lär oss att ångra oss.

Med blicken riktad mot himlen

Låt oss växa i hoppet, så kommer vi även att styrkas i tron, den sanna grunden för vad vi hoppas på och vissheten om det vi inte äger. Låt oss växa i denna dygd, vilket innebär att bönfalla Herren om att öka sin kärlek i oss, för man förtröstar bara verkligen på den man älskar av all sin kraft. Och det är mödan värt att älska Herren. Ni har i likhet med mig erfarit att förälskade människor förmår hänge sig med säkerhet, och deras hjärtan slår i underbar harmoni i en och samma vilja. Och hur skall då inte Guds Kärlek vara? Vet ni inte att Kristus har dött för var och en av oss? Jodå, för detta vårt arma, lilla hjärta har Jesu försoningsoffer ägt rum.

Herren talar ofta om den belöning som han har utverkat åt oss genom sin död och uppståndelse. Jag går bort och bereder plats för er. Och när jag har gått och berett plats för er, skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Himlen är målet för vår jordiska vandring. Jesus Kristus har gått före oss och där, i sällskap med den heliga Jungfrun och den helige Josef - som jag vördar så mycket - med änglarna och helgonen, där väntar han på vår ankomst.

Det har aldrig saknats kättare - även i apostolisk tid - som velat slita hoppet ur de kristna. Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro… Att er väg - Jesus, som är vägen, sanningen och livet - är Guds väg är en säker garanti på att den leder till den eviga lyckan, om vi inte avlägsnar oss från Honom.

Vad underbart det kommer att vara när vår Fader säger till oss: Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre. Var hoppfulla! Detta är det stora under som sker med kontemplativa människor: Vi lever av tro, hopp och kärlek, och hoppet gör oss mäktiga. Minns ni vad den helige Johannes sade?: Jag har skrivit till er som är unga: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den Onde. Gud manar oss, för Kyrkans och hela mänsklighetens eviga ungdoms skull. Ni kan göra allt mänskligt till något gudomligt, på samma sätt som kung Midas gjorde allt han rörde vid till guld.

Glöm det aldrig: efter döden kommer Kärleken att ta emot er. Och i Guds kärlek kommer ni dessutom att möta alla dem ni hyst en ren kärlek till på jorden. Herren har velat att vi skall tillbringa denna vårt livs korta dag med att arbeta och, som hans enfödde, göra gott. Under tiden bör vi vara vaksamma och lystra till de rop som den helige Ignatius av Antiokia hörde i sin själ, då stunden för hans martyrium närmade sig: kom till Fadern, kom till din Fader, som väntar ivrigt på dig.

Låt oss be den heliga Maria, Spes nostra (*), att hon skall upptända en helig längtan i oss efter att bo alla tillsammans i Faderns hus. Ingenting kommer att kunna oroa oss om vi beslutar oss för att förankra våra hjärtan i en längtan efter vårt verkliga fädernesland: Herren kommer att leda oss med sin nåd och föra båten med en gynnsam vind till vårt måls ljusa stränder.

(*) Vårt hopp.

Detta kapitel på ett annat språk