Josemaría Escrivá Obras
175

Att Jesus Kristus är alla kristnas föredöme vet ni mycket väl, för det har ni ofta hört och mediterat över. Dessutom har ni talat om det för många människor i det apostolat -mänskligt umgänge med en gudomlig innebörd - som redan utgör en del av ert jag. Ni har även påmint andra om det då det varit lämpligt, och använt er av det underbara medel som är den broderliga tillrättavisningen, för att få den som lyssnade på er att granska sitt handlande och se om han handlade på samma sätt som vår förstfödde Broder, son till Maria som är Guds moder och vår moder.

Jesus är föredömet. Han har sagt det själv: discite a me, lär av mig. Idag vill jag tala med er om en dygd som varken är den enda eller den främsta, men som i de kristnas liv likväl verkar som det salt som bevarar från förruttnelse och utgör den prövosten med vilken man mäter en apostolisk människa: den heliga renhetens dygd.

Förvisso är kärleken till Gud den högsta dygden; men kyskheten är medlet sine qua non, det oundgängliga villkoret för att uppnå en inre dialog med Gud; och när man inte bevakar den dygden, om man inte kämpar, slutar det med att man förblindas; man ser ingenting, för den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger.

Vi vill se med klar blick, besjälade av Mästarens förkunnelse: Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Kyrkan har alltid förklarat dessa ord som en uppmaning till kyskhet. De bevarar ett sunt hjärta - skriver den helige Johannes Chrysostomos - vilka har ett fullständigt rent samvete eller de som älskar kyskheten. Ingen dygd är lika nödvändig som denna för att se Gud.


176

Under sitt jordeliv överhopades Jesus vår Herre av förolämpningar, han behandlades illa på alla möjliga sätt. Minns ni? Man påstår att han uppför sig som en rebell och hävdar att han är besatt. En annan gång misstolkar man tecknen på hans oändliga Kärlek och anklagar Honom för att vara vän till syndare.

Senare kritiseras han, som är botgöringen och måttfullheten i person, för att bevista de rikas gästabud. Dessutom kallar man Honom föraktfullt för fabri filius, hantverkarens, snickarens son, som om det vore en förolämpning. Han tillåter att man kallar Honom för frossare och drinkare ... Han tillåter att man anklagar Honom för allt, utom för att inte vara kysk. På detta område har han täppt till munnen på dem, för han vill att vi skall bevara ett minne av hans oförvitliga exempel: ett underbart exempel på kyskhet, på renhet, ljus och kärlek som kan bränna hela världen för att rena den.

Jag tycker om att hänvisa till den heliga renheten genom att begrunda Herrens sätt att handla. Han visade stor finkänslighet då han levde denna dygd. Märk vad den helige Johannes berättar om när Jesus, fatigatus ex itinere, sedebat sic supra fontem, trött efter vandringen satte sig vid källan.

Öppna er själs ögon och återupplev sakta scenen: Jesus Kristus, perfectus Deus, perfectus homo, är trött av vandringen och av det apostoliska arbetet. Även ni har kanske upplevt detsamma, då ni känt er så utmattade att ni inte orkat något mer. Det är rörande att se Mästaren så utmattad. Dessutom är han hungrig: lärjungarna har gått till byn i närheten för att leta efter någonting att äta. Och han är törstig.

Men han förtärs mer av törsten efter själar än av kroppens trötthet. När den samariska kvinnan, en synderska, anländer, bjuder därför Kristi prästerliga hjärta till med outtröttlig iver för att återvinna det förlorade fåret; han glömmer tröttheten, hungern, törsten.

Herren ägnade sig åt detta stora verk av kärlek till nästan då lärjungarna återvände från staden och mirabantur quia cum muliere loquebatur, de blev förvånade över att han talade med en kvinna. Vilken finkänslighet! Så högt älskade han den heliga renhetens underbara dygd, som hjälper oss att vara starkare, kraftfullare, fruktbarare, mer förmögna att arbeta för Gud, mer förmögna att göra stora ting!


177

Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga. Ni skall avhålla er från all otukt. Var och en skall lära sig att hålla sin kropp i helgd och ära, inte utlämna den åt lidelser och begär som hedningarna, som inte känner Gud. Vi tillhör Gud fullständigt, till själ och kropp, kött och blod, sinnen och själsförmågor. Låt oss säga förtröstansfullt till Honom: Jesus, bevara vårt hjärta, så att det blir stort, starkt och milt, tillgivet och finkänsligt, gör så att det flödar över av kärlek till dig, så att vi må tjäna alla människor.

Vår kropp är helig; Guds tempel, kallar den helige Paulus den. Apostelns utrop påminner mig om den allmänna kallelse till helighet som Herren riktar till människorna: Estote vos perfecti sicut et Pater vester caelestis perfectus est, var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Herren kräver att alla, utan några som helst undantag, skall besvara hans nåd; att var och en, i enlighet med vars och ens personliga situation, skall utöva Guds barns dygder.

Då jag påminner er om att den kristne måste iaktta en fullkomlig kyskhet, vänder jag mig således till alla: till celibatärer, som skall leva en absolut avhållsamhet; och till gifta, som skall leva kyskt i uppfyllandet av sitt stånds plikter.

När man har Guds anda, är inte kyskheten en störande och förnedrande börda. Den är ett glatt bejakande: kärleken, självbehärskningen, segern över jaget kommer varken från köttet eller instinkten; de kommer från viljan, framför allt om den är förenad med Herrens vilja. För att vara kyska - och inte bara avhållsamma eller anständiga - måste lidelserna underkastas vårt förnuft för ett högtstående motiv, i kraft av kärleken.

Jag jämför denna dygd med vingar: den gör det möjligt för oss att föra vidare budorden, Guds lära, i samtliga världens miljöer, utan fruktan för att bli nedsmutsade. Vingar, även om det är de vingar som bär majestätiska fåglar som flyger högt över molnen, är tunga, mycket tunga. Men utan vingar skulle dessa fåglar inte kunna flyga. Inpränta det noga i era sinnen, och bestäm er för att inte ge vika om ni känner stinget av frestelsen som smyger sig in och försöker få renheten att framstå som en outhärdlig tyngd: fatta mod, högre upp! Mot solen, ända tills ni når fram till Kärleken.


178

Jag har alltid blivit bedrövad av att se vissa - många - som ständigt väljer orenheten som föremål för sina förmaningar. Jag har hos många människor kunnat konstatera att de uppnår det motsatta resultatet, för det är ett ämne som är klibbigare än tjära och förvrider samvetet med komplex eller rädsla, som om själens renhet vore ett mer eller mindre ouppnåeligt mål. Vi får inte göra så. Vi bör tvärtom tala om den heliga renheten med positiva och klara argument, med ödmjuka och tydliga ord.

Att tala om detta ämne betyder att samtala om Kärleken. Jag har nyss sagt till er att jag i detta hjälps av att betrakta Herrens heliga mänskliga natur, det obeskrivliga undret att Gud ödmjukar sig till den grad att han blir människa och inte anser det vara en stympning att ha antagit en kropp som vår, med alla dess begränsningar och svagheter, förutom synden, och allt detta för att han älskar oss så vansinnigt mycket. Hans självutplåning sänker Honom inte; däremot upphöjer den oss och gudomliggör oss till kropp och själ. Att säga ja till Kärleken, med en uppriktig, brinnande och ordnad tillgivenhet: detta är kyskhetens dygd.

Vi bör ropa till hela världen, med munnen och med vårt handlandes vittnesbörd: låt oss inte förgifta hjärtat, som om vi vore arma djur, dominerade av våra lägsta instinkter. Så här uttrycker sig en kristen författare: Märk att människohjärtat inte är litet, för det kan omfatta många saker. Mät inte dess storhet utifrån dess fysiska mått, utan utifrån dess tankes kraft, som kan nå kunskapen om så många sanningar. I hjärtat är det möjligt att bana väg åt Herren, att staka ut en rak stig, för att Guds ord och vishet skall kunna gå där. Med ett hederligt handlande och oförvitliga verk skall ni bana väg åt Herren, göra stigen jämn, så att Guds Ord må vandra inom er utan att snubbla och ge er kunskap om sina mysterier och sin sanning.

Den heliga Skrift säger oss att helgelsens storartade verk, Tröstarens hemliga och underbara uppgift, genomförs i själen och kroppen. Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? - utbrister Aposteln - Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej! Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp.


179

Vissa ler då de hör talas om kyskhet. Det är ett skratt - en grimas - utan glädje, dött, från människor med ett deformerat sinne. De säger: ”Nästan ingen tror längre på sådant!” Till de unga män som följde med mig i kvarteren och sjukhusen i Madrids utkanter - det har gått många, många år sedan dess - brukade jag säga: tänk på att det finns ett mineralrike; därefter kommer växtriket, som är fullkomligare, för utöver existensen finns där även livet; därefter kommer djurriket, som nästan alltid består av varelser som kan känna och röra sig.

Jag förklarade, på ett sätt som kanske inte var särskilt vetenskapligt men väl uttrycksfullt, att vi borde inrätta ett annat rike, ”humanriket” för människorna: för människan som förnuftig varelse besitter en häpnadsväckande intelligens, en gnista av Guds vishet, som gör att hon kan resonera själv; och hon besitter en underbar frihet genom vilken hon kan acceptera eller förkasta något enligt sitt gottfinnande.

Nåväl, i detta människorike - förklarade jag med erfarenheten av ett omfattande pastoralt arbete - kommer för en normal människa frågan om sexualiteten först på fjärde eller femte plats. Dessförinnan kommer vars och ens förhoppningar avseende det andliga livet; omedelbart därefter kommer många frågor som berör varje normal man och kvinna: fadern, modern, hemmet, barnen; därefter, yrket; slutligen, på fjärde eller femte plats, kommer den sexuella impulsen.

När jag mött personer som gjort sexualiteten till det huvudsakliga ämnet för sina samtal och sina intressen, har jag därför alltid tänkt att det rörde sig om onormala, arma och olyckliga, kanske sjuka, människor. Och jag tillade - vilket även gav upphov till viss munterhet bland grabbarna - att jag verkligen tyckte synd om de stackarna, på samma sätt som jag skulle tycka synd om ett missbildat barn med ett stort, stort huvud med en omkrets på en meter. Det är olyckliga individer som i oss - utöver våra böner - uppväcker ett broderligt medlidande, eftersom vi önskar att de skall tillfriskna från sin sorgliga sjukdom, men de är med säkerhet inte mer manliga eller mer kvinnliga än dem som inte är besatta av sex.


180

Alla har vi lidelser. Alla möter vi samma svårigheter, oavsett ålder, och därför måste vi kämpa. Minns vad den helige Paulus skrev: Datus est mihi stimulus carnis meae angelus Satanae, qui me colaphizet, jag har fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig. Det är köttet som gör uppror, som en ängel från Satan som slår honom, för annars hade han blivit högfärdig.

Man kan inte leva ett rent liv utan Guds hjälp. Gud vill att vi skall vara ödmjuka och be om hans hjälp. Du måste förtröstansfullt bönfalla Jungfrun, nu, i din hjärtas ensamhet, utan ljudet av ord: ”Moder, mitt stackars hjärta gör så dumma uppror ... Om du inte skyddar mig ...” Hon kommer att hjälpa dig att bevara det rent och att gå den väg som Gud har utstakat åt dig.

Mina söner, det krävs ödmjukhet, ödmjukhet. Låt oss lära oss att vara ödmjuka. För att bevara Kärleken är det nödvändigt att vara försiktig, att vaka uppmärksamt och att inte låta sig domineras av fruktan. Bland de klassiska författarna av andlig litteratur finns det många som jämför djävulen med en arg hund som hålls kedjad: om vi inte går för nära kommer den inte att bita oss, även om den ständigt skäller. Om ni odlar ödmjukheten i era själar, kommer ni säkerligen att undvika tillfällen, ni kommer att reagera modigt och fly; och ni kommer varje dag att söka hjälp från himlen, för att göra framsteg längs de förälskades stig.


181

Den som låtit sig fördärvas av köttets begär är andligt oförmögen att göra framsteg eller att utföra en god gärning, och är som en krympling som ligger vid sidan som en trasa. Har ni någonsin sett sjuka som lider av en fortskridande förlamning, som är helt hjälplösa och inte kan resa sig upp? Vissa kan inte ens röra huvudet. Samma sak händer på det övernaturliga planet med dem som inte är ödmjuka och fegt har hängivit sig åt åtrån. De ser inte, hör inte, förstår ingenting. Det är som om de vore förlamade och sinnesslöa. Var och en av oss bör åkalla Herren och hans moder och be att de skall göra oss ödmjuka och fast beslutna att fromt ta till det gudomliga botemedel som är bikten. Tillåt inte att en förruttnelsens smitthärd får fotfäste i era själar, oavsett hur liten den än är. Tala om den! Rinnande vatten är rent; när det blir stillastående bildar det pölar fulla med motbjudande smuts och det som varit dricksvatten blir en grogrund för småkryp.

Ni vet alla lika väl som jag att kyskheten är möjlig och en källa till glädje; ni vet även att den ibland kräver lite kamp. Låt oss än en gång lyssna till den helige Paulus: I mitt inre bejakar jag Guds lag, men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Ropa ännu högre om det behövs: men vi skall inte överdriva: Sufficit tibi gratia mea, min nåd är allt du behöver, svarar Herren oss.


182

Ibland har jag lagt märke till hur någon idrottsmans ögon lyste inför det hinder han hade att övervinna. Vilken seger! Se hur han betvingar svårigheterna! Gud vår Herre, som älskar vår kamp, betraktar oss på samma sätt: vi kommer alltid att segra, för han förvägrar oss aldrig sin nåds allsmäktighet. Och då saknar det betydelse att man måste kämpa, för Han överger oss inte.

Det handlar om att kämpa, inte om att avstå från något; vi svarar med ett glädjefullt bejakande, med en fri och glad hängivelse. Ditt handlande får inte begränsa sig till att undvika fall eller tillfällen till synd. Det skall inte under några omständigheter inskränka sig till ett kallt och matematiskt förnekande. Är du övertygad om att kyskheten är en dygd och att den därigenom måste växa och bli fullkomligare? Jag upprepar, det räcker inte med att vara avhållsam, var och en enligt sitt stånd: vi måste leva kyskt, med en heroisk dygd. Detta förhållningssätt medför en positiv gärning, med vilken vi frivilligt godtar Guds uppmaning: praebe, fili, mi, cor tuum mihi et oculi tui vias meas custodiant, ge mig, min son, ditt hjärta, och låt dina ögon blicka omkring över mina fridfulla åkrar.

Nu frågar jag dig: hur tar du dig an den här kampen? Du känner väl till att segern, om du kämpar beslutsamt från början, redan är vunnen. Avlägsna dig omedelbart från faran, när du känner lidelsens första gnistor, ja rentav ännu tidigare. Tala dessutom genast med din andliga vägledare; eller rentav innan faran visar sig, för om du öppnar din själ på vid gavel kommer du inte att besegras. En gärning efter den andra bildar en vana, en beredskap, en fallenhet. Därför måste man kämpa för att dygden skall bli en vana, för att självtukten skall bli en vana så att man inte förkastar kärlekarnas kärlek.

Begrunda den helige Paulus råd till Timoteus: te ipsum castum custodi - håll dig själv kysk - så att även vi alltid vakar, beslutna att bevara denna skatt som Gud har anförtrott åt oss. Under mitt liv har jag hört många människor utbrista ”Om jag ändå hade gjort slut från första början!” Och de sade det fyllda av bedrövelse och skam.


183

Jag måste påminna er om att ni inte kommer att finna lyckan genom att lägga åt sidan era skyldigheter som kristna. Om ni överger dem kommer ni att drabbas av bitande samvetskval och bli olyckliga. Även de mest vardagliga saker som medför lite lycka och som är tillåtna kan då bli bittra som galla, sura som ättika, motbjudande som arsenik.

Var och en av er, jag också, förtröstar på Jesus: Herre, jag föresätter mig att kämpa och vet att du inte förlorar några slag; och jag förstår att om jag någon gång förlorar, så beror det på att jag har avlägsnat mig från dig! Led mig med din hand och lita inte på mig, släpp mig inte!

Ni kanske tänker: Fader, jag är ju så lycklig! Jag älskar visst Jesus Kristus! Ja, även om jag är av lera vill jag bli helig med Guds och hans allraheligaste moders hjälp! Det betvivlar jag inte, jag varnar dig bara med dessa förmaningar för det fall det skulle dyka upp någon svårighet.

Samtidigt måste jag upprepa för dig att den kristnes liv - ditt och mitt - är kärlek. Vårt hjärta är skapat för att älska. Och när man inte ger det ett rent, klart och ädelt föremål att älska hämnas det och dränks av elände. Sann kärlek till Gud - och därigenom även ett rent liv - står lika långt från sinnlighet som från känslolöshet, från varje form av sentimentalism som från likgiltighet eller ett förhärdat hjärta.

Det är en stor olycka att inte ha ett hjärta. De som aldrig har lärt sig att älska ömt är olyckliga. Vi kristna är förälskade i Kärleken: Herren vill inte att vi skall vara torra, stela som livlösa ting. Han vill att vi skall vara genomdränkta av hans kärlek! Den som avstår från mänsklig kärlek för Gud är inte en inbiten ungkarl eller ungmö, som de stackars olyckliga och håglösa personer som har föraktat generositeten i en ren kärlek.


184

Jag har ofta förklarat för er att jag för att upprätthålla umgänget med min Herre även har använt mig - det gör inget att det blir känt - av folkliga sånger som nästan alltid handlar om kärlek: jag tycker verkligen om dem. Herren har valt mig och vissa bland er till att vara helt och hållet hans; låt oss överföra den ädla kärleken i mänskliga sånger till det gudomliga planet. Det gör den helige Ande i Höga Visan; och det har även alla tiders stora mystiker gjort.

Gå igenom dessa verser av den heliga Teresa av Avila: Skall jag fröjdas mina dar,/gläds jag, ty jag har dig kär./Om du lidande begär,/ tills jag dör jag ont fördrar./Säg blott hur, säg när och var./Säg min ljuva kärlek, säg:/Vad vill du göra av mig? Eller den där sången av den helige Johannes av Korset som börjar på ett förtjusande sätt: En herdegosse sörjer alla dagar,/blott främling ibland fröjder som försvinna,/hans tanke har dröjt kvar hos sin herdinna,/det är ett plågat hjärta som här klagar.

När den mänskliga kärleken är ren, inger den mig en enorm respekt, en outsäglig vördnad. Hur kan vi annat än uppskatta våra föräldrars heliga och ädla kärlek, då vi är skyldiga dem en stor del av vår vänskap med Gud? Jag välsignar denna kärlek med båda händerna, och när man frågat mig varför jag säger med båda händerna, har jag alltid omedelbart svarat: ”För att jag inte har fyra!”

Välsignad vare den mänskliga kärleken! Men Herren har begärt mer av mig. Och den katolska teologin hävdar att hängivelsen till endast Jesus, och genom Jesus till alla människor av kärlek till himmelriket, är något mer högtstående än den äktenskapliga kärleken, även om äktenskapet är ett sakrament och sacramentum magnum.

Men under alla omständigheter måste var och en på sin plats, med den kallelse som Gud har ingjutit i hans själ - ensamstående, gift, änkling eller präst - anstränga sig för att finkänsligt leva kyskheten, som är en dygd för alla och som av alla kräver kamp, finkänslighet, iver, styrka, den finess som man bara förstår när man befinner sig nära Kristi förälskade Hjärta på korset. Oroa er inte om ni någon gång känner att frestelsen ligger på lur. Det är en sak att känna, en annan att ge sitt samtycke. Med Guds hjälp kan man lätt avvisa frestelsen. Vad man inte på något sätt bör göra är att inleda en dialog med den.


185

Låt oss se vilka medel vi kristna alltid förfogar över för att segra i vår kamp för att bevara oss kyska: inte som änglar, utan som sunda, starka, normala män och kvinnor! Jag högaktar änglarna av hela min själ, en djup vördnad förenar mig med denna Guds härskara; men jag tycker inte om att jämföra oss med dem, för änglarna har en annan natur än vi, och att likställa dessa båda vore en oordning.

I många miljöer har en liderlig stämning blivit allmänt förhärskande, vilken tillsammans med förvirringen i fråga om trosläran får många att rättfärdiga vilka perversioner som helst eller att åtminstone visa den mest likgiltiga tolerans för allt slags lättfärdiga seder.

Vi måste vara så rena som möjligt i fråga om kroppen, utan att vara rädda, för sexualiteten är något heligt och ädelt - deltagande i Guds skaparkraft -, skapad för äktenskapet. Och så, rena och utan fruktan, kommer ni att med ert uppträdande vittna om att den heliga renheten är möjlig och vacker.

Framför allt skall vi anstränga oss för att förfina vårt samvete, förkovra oss så mycket som möjligt tills vi är säkra på att vi inhämtat en god utbildning, och samtidigt skilja mellan ett finkänsligt samvete - som är en sann nåd från Gud - och ett samvete med skrupler, vilket är någonting helt annat.

Vårda er kyskhet med omsorg, och även de andra dygder som slår följe med kyskheten -anständigheten och blygsamheten - som skyddar den. Ta inte lätt på sådana regler som är så effektiva för att man skall kunna fortsätta att vara värdig att stå i Guds åsyn: att noga vaka över sinnena och hjärtat; att visa mod - modet att vara feg - för att undfly tillfället; att ofta ta emot sakramenten, i synnerhet den sakramentala bikten; fullständig uppriktighet i den personliga andliga vägledningen; samt ånger, botfärdighet och gottgörelse efter våra fel. Allt detta tillsammans med en öm andakt till vår Fru, så att hon för oss skall utverka ett heligt och rent liv som en gåva från Gud till oss.


186

Om man olyckligtvis skulle falla, bör man resa sig omedelbart. Med Guds nåd, som vi aldrig kommer att sakna om vi använder oss av medlen, skall man så snart som möjligt nå fram till ånger, ödmjuk uppriktighet och gottgörelse, så att ett tillfälligt nederlag förvandlas till en stor seger för Jesus Kristus

Vänj er även vid att låta kampen ske på platser som ligger långt från fortets murar. Man kan inte gå balansgång på gränsen till det onda: vi bör kraftfullt undvika indirekta viljehandlingar, vi bör förkasta den minsta brist på kärlek; och vi bör främja ivern efter ett ständigt och fruktbart kristet apostolat. Detta apostolat behöver den heliga renheten som grundval och det har dessutom renheten som en av sina mest karaktäristiska frukter. Dessutom bör vi alltid fylla tiden med ett intensivt och ansvarsfullt arbete och bemöda oss om att vara medvetna om Guds närvaro, för vi får aldrig glömma att vi har friköpts till ett högt pris och att vi är den helige Andes tempel.

Och vilka andra råd har jag att ge er? De metoder som kristna alltid använt sig av då de verkligen velat följa Kristus, samma metoder som de första som hänfördes av Jesus använde sig av. De umgicks ofta med Herren i Eukaristin, de åkallade den heliga Jungfrun som barn, de var ödmjuka, måttfulla, tuktade sina sinnen - för man bör inte titta på det man inte får önska, påpekade den helige Gregorius den store - och de gjorde bot.

Ni kanske säger att allt detta endast är en sammanfattning av det kristna livet. Man kan förvisso inte skilja renheten, som är kärlek, från vår tros väsen, som är [den teologala dygden] kärlek, en ständig förnyelse av förälskelsen i Gud som har skapat oss, som har återlöst oss och som ständigt håller oss vid handen, även om vi vid många tillfällen inte märker det. Han kan inte överge oss. Men Sion säger: ”Herren har övergivit mig, Herren har glömt mig.” Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig! Inger er inte dessa ord en oerhörd glädje?


187

Jag brukar säga att det finns tre punkter som fyller oss av glädje på jorden och får oss att uppnå den eviga lyckan i himlen: en fast, finkänslig, glad och orubblig trohet gentemot tron, gentemot den kallelse som var och en har fått, och gentemot renheten. Den som fastnar i törnbuskarna vid vägkanten - sinnlighet, högmod ... - gör det av egen vilja, och om han inte ändrar sig, blir han olycklig för att han vänt ryggen åt Kristi kärlek.

Jag vill åter påpeka att vi alla har vårt elände. Men vårt elände får aldrig förleda oss till att skilja oss från Guds kärlek, tvärtom bör det få oss att gripa tag i kärleken, att försjunka i Guds godhet, som gamla tiders krigare iklädde sig sin rustning: det där ecce ego, quia vocasti me - räkna med mig, du har ju kallat på mig - är vårt försvar. Vi får inte avlägsna oss från Gud för att vi upptäcker våra svagheter; vi måste angripa eländet, just för att Gud litar på oss.


188

Hur skall vi lyckas övervinna våra småaktigheter? Jag upprepar, just för att det är av grundläggande betydelse: genom ödmjukhet och genom uppriktighet i den andliga vägledningen och i botens sakrament. Gå till dem som ger er andlig vägledning med ett öppet hjärta; slut det inte, för om den stumme demonen tränger sig in, är han svår att få ut.

Förlåt att jag tjatar, men jag anser det vara oundgängligt att det i era sinnen inpräglas med eldskrift att ödmjukheten och uppriktigheten, dess omedelbara konsekvens, för med sig de övriga medlen och är som grunden för den effektivitet som gör det möjligt att segra. Om den stumme demonen får fotfäste i en själ, förstör den allt. Om man kastar ut honom omedelbart går allt väl, vi blir lyckliga, livet går i rätta spår: låt oss alltid vara våldsamt uppriktiga, men samtidigt hänsynsfulla och väluppfostrade.

En sak vill jag tydligt klargöra: jag oroar mig mer för högmodet än för hjärtat och köttet. Var ödmjuka. När ni anser att ni har helt rätt, har ni inte rätt alls. Gå till den andliga vägledningen med öppen själ: stäng den inte, för - jag upprepar - då får den stumme demonen fotfäste, och han är svår att fördriva.

Kom ihåg den där stackars besatte som lärjungarna inte lyckades befria: bara Herren lyckades få honom fri genom bön och fasta. Vid det tillfället utförde Mästaren tre under. Det första vara att återge den besatte hörseln, för när den stumme demonen härskar över oss vägrar själen att höra; det andra var att återge honom talförmågan; och det tredje var att fördriva djävulen.


189

Berätta först det ni skulle vilja att man inte kände till. Ned med den stumme demonen! Genom att vrida och vända på en liten fråga gör ni den till ett stort problem, det är som en snöboll som förvandlas till en lavin, och så blir ni fångade i problemet. Varför? Öppna era själar! Om ni är uppriktiga, garanterar jag att ni kommer att bli lyckliga, för lyckan består i att vara trogna den kristna vägen. Klarhet, enkelhet: det är absolut nödvändiga förutsättningar; vi måste öppna våra själar på vid gavel för att släppa in Guds sol och kärlekens klarhet.

För att göra avsteg från den fullständiga uppriktigheten måste man inte alltid ha ohederliga avsikter. Ibland räcker det med att samvetet tar fel. Vissa personer har bildat - eller snarare missbildat - sitt samvete så till den grad, att de anser att deras stumhet och brist på enkelhet är någonting riktigt. De anser att det är bra att tiga. Det händer även människor som har fått en utmärkt utbildning, som känner till det som rör Gud. Kanske är det därför som de finner skäl för att övertyga sig om att det är bäst att tiga. Men de har fel. Uppriktigheten är alltid nödvändig; inga bortförklaringar håller, även om de verkar vara goda.

Låt oss avsluta denna stunds samtal, under vilken du och jag har bett till vår Fader, och bönfalla Honom om att ge oss nåden att leva detta glada bejakande som är den kristna dygden kyskhet.

Vi ber Honom om det genom den obefläckade, alltid rena Marias förbön. Låt oss vända oss till henne - tota Pulchra! - med ett råd som jag gav redan för många år sedan till dem som kände sig oroliga i sin dagliga kamp för att vara ödmjuka, rena, uppriktiga, glada och generösa. Det verkar som om ditt livs alla synder rest sig hotfullt mot dig. Tappa inte modet. Ropa tvärtom till din moder, Jungfru Maria, med ett barns tro och tillit. Hon kommer att fylla din själ med ro.


Föregående Nästa