Vardagslivets storhet

När vi en gång för många år sedan färdades längs en landsväg i Kastilien, såg vi i fjärran, på fältet, en scen som gjorde ett djupt intryck på mig och som jag därefter många gånger har återvänt till i min bön. Några män höll på att med stor kraft slå ned pålar i marken, på vilka de sedan fäste nät för att göra en fårfålla. Strax därefter kom herdarna med fåren och lammen. De kallade fåren vid namn och det ena fåret efter det andra gick in i fållan för att vara tillsammans i säkerhet.

Herre min Gud, idag drar jag mig på ett alldeles särskilt sätt till minnes de herdarna och den fållan, eftersom alla vi som har samlats här för att tala med dig - och många andra över hela världen - vet att vi befinner oss i din fårfålla. Du själv har sagt: Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig. Du känner oss väl; du vet att vi vill lyssna och ständigt lystra till din vissling, du gode Herde, och följa dig, för att detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.

Jag är så förtjust i bilden av Jesus omgiven till höger och vänster av sina får att jag ville få den placerad i det kapell där jag vanligtvis firar den heliga Mässan. Även på andra ställen har jag - för att påminna mig om Guds närvaro - bett om att få Jesu ord ingraverade: cognosco oves meas et cognoscunt me meae, för att vi alltid skall komma ihåg att Han förmanar, undervisar och lär oss som en herde sin hjord. Detta minne från Kastilien är alltså mycket passande just nu.

Herren vill att vi skall vara heliga

Ni och jag är en del av Guds familj, ty Han har före världens skapelse utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom, till ära för honom och genom hans viljas beslut. Genom att bli utvalda, vilket är en gåva vi tagit emot ur Herrens händer, har vi anvisats ett bestämt mål: personlig helighet, såsom den helige Paulus ihärdigt påminner oss om: haec est voluntas Dei: sanctificatio vestra, detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga. Vi får alltså inte glömma att vi befinner oss i Mästarens fålla i syfte att uppnå detta högt ställda mål.

Jag glömmer aldrig - det är redan många år sedan - ett tillfälle då jag hade gått för att be i katedralen i Valencia och gick förbi den vördnadsvärde Ridauras grav. Man berättade då för mig att denne präst, när han redan var mycket gammal och man frågade honom hur många år han hade på nacken, med stor övertygelse svarade så här på valenciansk dialekt: poquets - inte särskilt många!, bara de år jag har tjänat Herren. För många av er räcker ena handens fingrar för att räkna de år som gått sedan ni bestämde er för att umgås med vår Herre, att tjäna honom i världen, i er egen miljö och genom era vanliga arbeten och göromål. Men den detaljen är inte särskilt viktig. Vad som däremot verkligen är viktigt är att det i vår själ inpräntas att kallelsen till helighet, som Jesus Kristus riktar till alla människor utan undantag, kräver att vi ständigt odlar vårt inre liv och dagligen utövar de kristna dygderna. Och inte på vilket sätt som helst, inte bara utöver det vanliga eller ens på ett utomordentligt sätt: vi bör anstränga oss så att vi lyckas utöva dem heroiskt, i uttryckets starkaste och mest kategoriska bemärkelse.

Det mål jag ställer upp för er - eller rättare sagt, det mål som Gud har ställt upp för oss alla - är inte en hägring eller ett ouppnåeligt ideal. Jag skulle kunna nämna många konkreta exempel på vanliga män och kvinnor, människor som ni och jag, som har mött Kristus som gick förbi quasi in occulto ¹ längs deras till synes mest vardagliga vägar. De mötte Honom - och bestämde sig för att följa Honom och att med kärlek bära det dagliga korset. I denna tid av allmänt förfall, eftergifter och uppgivenhet, av lössläppthet och anarki, tycker jag att den enkla men djupa övertygelse som jag har haft från första början av mitt arbete som präst känns alltmer aktuell, den övertygelse som jag alltsedan dess har längtat intensivt efter att förkunna för hela mänskligheten, nämligen att alla världens kriser beror på bristen på helgon.

Inre liv: Det är ett krav som ingår i det kall som Mästaren har ingjutit i varje människas själ. Vi skall vara heliga från topp till tå, om uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar. Tänk dessutom på att när Herren vänder sin blick mot oss och ger oss sin nåd för att vi skall kämpa och uppnå helighet i världen, ålägger Han oss även att verka apostoliskt. Ni måste förstå att, som en av kyrkofäderna påpekar, vår omsorg om människornas själar även mänskligt sett följer som en naturlig konsekvens av vår kallelse: När ni märker att något har varit till nytta för er så vill ni dela med er av det till andra. Därför måste ni även önska att andra skall följa med er längs Herrens vägar. Om ni är på väg till torget eller badhusen och träffar någon som inte har någonting att göra, så föreslår ni att ni skall gå dit tillsammans. Tillämpa denna jordiska vana på det andliga planet, så kommer ni inte att gå till Gud ensamma.

Om vi inte vill slösa bort tiden i onödan - inte heller med falska ursäkter om de yttre svårigheter vi möter i vår omgivning, för sådana har det funnits gott om alltsedan kristendomens första tid - måste vi vara mycket medvetna om att Jesus Kristus har velat att effektiviteten av våra ansträngningar för att få med oss människorna i vår omgivning i vanliga fall skall vara direkt beroende av vårt inre liv. Kristus har ställt upp heligheten som ett nödvändigt villkor för ett fruktbart apostolat: rättare sagt, strävan efter att vara trogna, för heliga blir vi aldrig här på denna jord. Det verkar otroligt, men Herren och våra medmänniskor behöver vår absoluta trohet, utan förbehåll eller förskönande omskrivningar. De behöver vår trohet till det yttersta, utan medelmåttighet och kompromisser, att vi fullt ut lever vårt kristna kall och utövar det med fullständigt ansvar av hela vårt hjärta.

Någon av er kanske tror att jag bara vänder mig till några få utvalda. Lura inte er själva så lätt, av feghet eller bekvämlighet! Var i stället medvetna om Guds angelägna kallelse till var och en att bli en annan Kristus, ipse Christus, Kristus själv. Med andra ord, att det är angeläget att hela vårt uppträdande skall stämma överens med trons normer, för vår helighet - den helighet vi bör sträva efter - är inte någon andra klassens helighet, det finns ingen sådan. Det främsta krav som ställs på oss - som är helt förenligt med vår natur - är att vi älskar: kärleken är det band som ger fullkomlighet, den kärlek som vi skall utöva i enlighet med de krav som Herren själv uttryckligen har ställt - Du skall älska din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd - utan att förbehålla oss själva någonting. Just detta är helighet.

Självfallet talar vi här om ett högt ställt mål som man inte kan uppnå utan hårt arbete. Men ni får inte glömma att man inte föds helig. Heligheten byggs upp genom det ständiga samspelet mellan Guds nåd och människans gensvar. Allt som utvecklas - påpekar en av de första kristna författarna i sina betraktelser över föreningen med Gud - är litet i början. Det är bara stegvis, tack vare den näring det erhåller, som det växer och blir stort. Därför säger jag till dig: om du vill uppföra dig som en konsekvent kristen - jag vet att du är beredd att göra det, även om det ofta känns svårt att besegra din stackars kropp eller att rycka upp den - så måste du lägga ned den allra största uppmärksamhet på de allra minsta detaljerna. Den helighet som vår Herre kräver av dig uppnår du genom att utföra ditt arbete och dina vardagliga plikter med kärlek till Gud. Och vardagen består nästan alltid av små saker.

Jag tänker ibland på dem bland er som, trots att åren går, ännu fortsätter att drömma fåfänga och barnsliga drömmar som Tartarin av Tarascon (*)- om att jaga lejon i hemmets korridorer, där det på sin höjd finns någon råtta. När jag tänker på sådana personer, vill jag återigen påminna er om hur stort det är att söka det gudomliga i det trogna uppfyllandet av vardagens vanliga plikter, med den kamp som fyller Herren med glädje och som bara Han och var och en av oss känner till.

Ni kan vara övertygade om att ni som regel inte kommer att utföra några glänsande stordåd - om inte annat så för att det helt enkelt inte brukar inträffa några tillfällen till sådana i vardagslivet. Däremot har ni alltid tillräckligt många tillfällen att visa er kärlek till Jesus Kristus i det lilla och normala. Även i det lilla - påpekar den helige Hieronymus - visar sig själens storhet. Vi beundrar Skaparen inte bara för himlen och jorden, solen och havet, elefanterna, kamelerna, oxarna, hästarna, leoparderna, björnarna och lejonen, utan även för de minsta varelserna som myrorna, myggorna, flugorna, maskarna och andra sådana varelser som vi snarare känner igen till utseendet än till namnet: såväl i det stora som i det lilla hänförs vi av Skaparens mästerlighet. Och på samma sätt lägger en människa som hänger sig till Gud samma vikt vid små saker som vid stora.

(*) Tartarin av Tarascon - en bok av den franske författaren Alphonse Daudet (1840-1897).

När vi mediterar över vår Herres ord: För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen, ser vi med klarhet vårt enda mål: helgelsen, eller rättare sagt, att vi måste vara heliga för att helga. Kanske drabbas vi då av en subtil frestelse, nämligen av tanken på att vi som har bestämt oss för att besvara denna Guds inbjudan är mycket få, och att vi ser att vi är redskap av mycket ringa värde. Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser. Just därför har jag alltid predikat att vi skall bry oss om alla människor - hundra av hundra - utan undantag av något slag, övertygade om att Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att behandla någon illa; han kommer att säga att det som är fel är fel, men den som felar måste han tillrättavisa med tillgivenhet, annars kommer han aldrig att kunna hjälpa honom, han kommer inte att kunna helga honom. Man måste kunna leva tillsammans, ha förståelse, förlåta, vara broderlig; och som den helige Johannes av Korset föreslog måste man alltid visa kärlek där det inte finns någon kärlek för att vinna kärlek, även i de till synes oviktiga händelser som inträffar i arbetslivet och i relationerna i familjen eller samhället. Därför kommer du och jag att ta vara på även de mest banala tillfällen som visar sig i vår närhet för att helga dem, för att helga oss själva och för att helga dem som delar våra vardagliga bördor, och känna medåterlösningens ljuva och tilldragande tyngd.

Jag vill fortsätta denna stund av samtal inför Herren med en anteckning som jag gjorde för några år sedan och som är fortfarande aktuell. Vad jag då skrev ned var några påpekanden av den heliga Teresa av Avila: ty intet och mindre än intet är allt som är förgängligt och som inte är Gud till behag. Förstår ni nu varför en människa upphör att känna frid och lugn då hon avlägsnar sig från sitt mål, då hon glömmer att Gud har skapat henne för att hon skall bli helig? Ansträng er för att aldrig förlora detta övernaturliga perspektiv, inte ens då ni roar er eller vilar, vilket är lika livsnödvändigt för oss alla som arbetet.

Ni kan nå de högsta höjderna inom era yrken, ni kan uppnå de mest sensationella triumfer som frukt av de fria initiativ ni tar inom era timliga verksamheter, men om ni förlorar den övernaturliga syn som ni bör ha på alla mänskliga aktiviteter, så kommer ni att ha avvikit beklagansvärt från vägen.

Tillåt mig att göra en mycket passande liten avvikelse från ämnet. Jag har aldrig frågat någon som uppsökt mig om vad han har för politisk uppfattning. Det intresserar mig inte! Genom detta handlingssätt vill jag understryka en verklighet som är djupt rotad i Opus Dei, som jag med Guds nåd och barmhärtighet har vigt mig fullständigt åt i syfte att tjäna den heliga Kyrkan. Jag intresserar mig inte för detta ämne, för som kristna åtnjuter ni fullständig frihet, med dithörande personligt ansvar, för att handla som ni tycker är bäst i frågor av politisk, social, kulturell eller liknande natur, utan några andra gränser än dem som sätts av Kyrkans läroämbete. Jag skulle bara bli orolig - för era själars väl - om ni överskred dessa gränser, eftersom ni då skulle ha skapat en tydlig skiljelinje mellan den tro ni påstår er bekänna och era handlingar, och då skulle jag tala om det för er klart och tydligt. Denna heliga respekt för era val, så länge som de inte avlägsnar er från Guds lag, förstår inte de som är okunniga om den sanna innebörden av den frihet som Kristus utverkat åt oss på korset, qua libertate Christus nos liberavit, de som är sekteristiska, oavsett vilken extremism de tillhör, de som gör anspråk på att påtvinga andra sina världsliga ståndpunkter som vore de dogmer, eller de som degraderar människan genom att förneka värdet av tron, och utsätter den för de mest brutala förvrängningar.

Men låt oss återgå till ämnet. Jag sade tidigare att det inte räcker att ni uppnår de mest uppseendeväckande framgångar i samhället, i det offentliga livet eller på det yrkesmässiga planet. Om ni inte tar hand om ert inre liv utan avlägsnar er från Herren, så kommer ni till slut att ha misslyckats fullständigt. Inför Gud, och det är vad som i slutänden räknas, segrar den som kämpar för att leva som en äkta kristen: det finns inget alternativ mittemellan. Därför känner ni många som ur ett mänskligt perspektiv borde vara mycket lyckliga, men vars liv ändå är oroliga och bittra. De verkar vara övermåttan lyckliga, men om man skrapar lite på deras själars yta, upptäcker man en besk smak, bittrare än galla. Det kommer inte att hända någon av oss, om vi verkligen försöker att ständigt göra Guds vilja, att ge Honom ära, att prisa Honom och utsträcka hans rike till hela hans skapelse.

Små saker och barnaskapets liv

Det gör mig mycket ont när jag får veta att det finns katoliker - Guds barn som genom dopet är kallade att vara en andre Kristus - som dövar sina samveten med en formalistisk fromhet, med en religiositet som får dem att be då och då, och bara om de tror att det kan vara till nytta! De går i mässan påbjudna dagar - och inte ens alla - medan de punktligt ser till att ha en mätt mage och äter på fasta tider; de är beredda att ge efter i trosfrågor mot en tallrik linssoppa (*), bara de inte måste ge upp en viss position … Och sedan, helt fräckt, utan att bry sig om huruvida de väcker anstöt, kallar de sig kristna för att komma upp sig. Nej! Det räcker inte med att kalla sig kristen för att vara det. Jag vill att ni skall vara kristna av kött och blod, helgjutna kristna. För att bli det måste ni konsekvent leta efter lämplig andlig näring.

Av personlig erfarenhet vet ni - och ni har hört mig upprepa det många gånger för att ni inte skall tappa modet - att det inre livet består i att varje dag börja och börja om. Och i era hjärtan upplever ni, som jag i mitt, att vi ständigt måste kämpa. I samvetsrannsakan har ni säkert märkt - det händer även mig: förlåt att jag talar om mig själv, men medan jag talar med er går jag även igenom min själs behov med Herren - att ni upprepade gånger lider små nederlag som ni ibland tycker är enorma, för ni ser dem som tecken på en uppenbar brist på kärlek, hängivelse, offervilja och finkänslighet. Främja viljan att gottgöra med en uppriktig ånger, men förlora inte er frid.

(*) Jfr 1 Mos 25:29-34.

Under 1940-talets första år åkte jag ofta till Valencia. På den tiden hade jag inga mänskliga medel och tillsammans med dem som - i likhet med er nu - uppsökte mig, stackars präst, bad jag där det var möjligt, vissa kvällar på en enslig strand. Likt Mästarens första vänner - minns ni? Den helige Lukas skriver att då han lämnade Tyros tillsammans med Paulus för att fara vidare till Jerusalem följde alla, också kvinnor och barn oss ut på stranden. Vi knäböjde på stranden och bad.

En kväll då det redan hade hunnit bli sent och solnedgången var underbar, såg vi en båt som närmade sig stranden. Ur den steg några män i land. De var mörka, starka som klippor, blöta, barbröstade, så brända av solen att de såg ut att vara av brons. Ur vattnet började de dra upp ett nät som släpade efter båten, fyllt av fiskar som glänste som silver. De drog nätet ivrigt och med stor kraft, med fötterna nedsjunkna i sanden. Plötsligt kom en liten pojke fram, även han mycket solbränd. Han gick fram till repet, tog tag i det med sina små händer och började dra det, uppenbart tafatt. Fiskarna, hårdföra, allt annat än kultiverade människor, måste ha känt sig djupt rörda, för de tillät den lille att hjälpa till. De skickade inte iväg honom, trots att han måste ha varit till mer besvär än hjälp.

Jag tänkte på er och på mig. På er, som jag då ännu inte kände, och på mig, på hur vi drar vårt rep varje dag, i så många olika avseenden. Om vi ställer oss inför Gud vår Herre som den där lille pojken, övertygade om vår svaghet men beredda att bistå hans planer, kommer vi lättare att nå målet. Vi kommer att dra ett överfullt nät ända upp på stranden, för när våra krafter inte räcker till, kommer Gud till vår undsättning med sin makt.

Uppriktighet och andlig vägledning

Ni kan på era fem fingrar de skyldigheter som er kristna vandring medför och som säkert och tryggt kommer att föra er till heligheten. Ni står även rustade mot svårigheterna, mot nästan alla, för man kan skymta dem redan i början av vägen. Nu vill jag återigen inskärpa i er att ni måste låta er hjälpas, ledas av en andlig vägledare som ni anförtror alla era heliga förhoppningar och de vardagliga problem som påverkar ert inre liv, era bakslag och era segrar.

Ni skall alltid vara mycket uppriktiga i denna andliga vägledning. Tillåt er ingenting utan att berätta om det, öppna själens dörrar på vid gavel, utan fruktan eller skamkänslor. I motsatt fall kommer den väg som i början var rak och slät att bli allt svårframkomligare, och vad som först inte var någonting alls blir till sist en kvävande snara. När någon faller rör det sig aldrig om en plötslig olycka: antingen tog han från början fel väg, eller annars har en långvarig försumlighet undan för undan försvagat hans dygder och fått lasterna att växa, tills han slutligen knäcktes på det bedrövligaste sätt … Ett hus rasar aldrig plötsligt, till följd av en oförutsägbar olycka. Antingen fanns det ett fel i grunden, lika gammalt som byggnaden, eller annars har de boende varit försumliga under en mycket lång tid, med följden att de skador som till en början var obetydliga så småningom angrepp strukturen, och då huset utsattes för storm eller skyfall förstördes det fullständigt, och den långa försumligheten avslöjades.

Minns ni berättelsen om zigenaren som gick och biktade sig? Det är bara ett skämt, en rolig historia, för man talar aldrig om en verklig bikt, och dessutom högaktar jag zigenare. Den stackaren! Han var verkligen ångerfull: fader, jag anklagar mig för att ha stulit ett rep - inte så farligt, eller hur? - men bakom repet fanns en mulåsna…; och bakom mulåsnan ännu ett rep …; och ännu en mulåsna … Sammanlagt 20 stycken. Mina barn, samma sak kan hända med oss. När vi tillåter oss ett rep, kommer resten efter, en hel karavan av dåliga böjelser, elände som förnedrar och inger skam. Det händer även i relationerna med andra människor: det börjar med en liten oartighet och slutar med att man vänder varandra ryggen i den kallaste likgiltighet.

Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, som härjar i vingårdarna, våra vingårdar som går i blom. Trogna i det lilla, mycket trogna i det lilla. Om vi försöker anstränga oss för att vara det, kommer vi även att lära oss att med förtröstan ta vår tillflykt till Jungfru Marias famn som hennes barn. Påminde jag er inte i början om att vi inte är så gamla, att vi bara har så många år på nacken som det har gått sedan vi bestämde oss för att umgås nära med Gud? Det är rimligt att vi i vårt elände och vår ringhet söker oss närmare Guds moder, hon som även är vår moder, i hennes heliga storhet och renhet.

Jag kan även berätta en verklig anekdot för er, för det har redan gått många, väldigt många, år sedan den inträffade och den kommer att ge er något att begrunda genom sin chockerande och osminkade uppriktighet. Jag ledde en reträtt för präster från olika stift. Jag sökte upp dem med tillgivenhet och intresse, för att de skulle få tillfälle att tala, lätta sitt samvete, för även vi präster behöver en broders råd och hjälp. Jag började prata med en av dem, som var något råbarkad men mycket ädel och uppriktig. Jag retade honom lite, försynt men tydligt, för att läka något sår som kanske kunde finnas i hans hjärta. Plötsligt avbröt han mig med ungefär de här orden: Jag avundas verkligen min åsna. Den har tjänstgjort i sju församlingar och det går inte att säga ett ont ord om den. Om jag ändå hade tjänat lika väl som den!

Kanske - rannsaka dig grundligt - förtjänar inte vi heller att hyllas som den där landsortsprästens åsna. Vi har arbetat mycket, innehaft den ena eller den andra ansvarsfulla posten, du har triumferat i den ena eller den andra världsliga angelägenheten… men, i Guds närvaro, hittar du verkligen ingenting som du borde beklaga? Har du verkligen försökt att tjäna Gud och dina bröder människorna, eller har du främjat din egoism, din personliga ära, dina ambitioner, din uteslutande jordiska, sorgligt förgängliga, framgång?

Om jag talar lite kärvt till er, så är det för att jag ännu en gång vill göra en mycket ärligt menad akt av ånger och för att jag skulle vilja att även var och en av er bad om förlåtelse. Då vi ser vår otrohet, våra många misstag, vår svaghet, vår feghet - var och en sin egen - skall vi av allt vårt hjärta upprepa Petri ångerfulla utrop: Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te! Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig, trots mitt elände! Och jag vågar tillägga: du vet att jag älskar dig just på grund av mitt elände, för det gör att jag lutar mig mot dig som är styrkan: quia Tu es, Deus, fortitudo mea. ¹ Och från den utgångspunkten kan vi börja om.

Att söka Guds närvaro

Inre liv. Helighet i vardagens uppgifter, helighet i små saker, helighet i yrkesarbetet, i vardagens göromål …; helighet för att helga sin omgivning. En bekant till mig - jag lyckas aldrig lära känna honom helt och hållet - drömde en gång att han färdades med flygplan på mycket hög höjd, men inte inuti flygplanet, utan på en av dess vingar. Stackaren! Vad han led och våndades! Det verkade som om vår Herre ville få honom att förstå att just så - osäkra, vacklande - färdas i Guds höjder de apostoliska människor som saknar inre liv eller missköter det: i ständig fara för att störta, lidande, osäkra.

Jag tror faktiskt att de riskerar att gå vilse, de som hänger sig åt olika aktiviteter - åt aktivism! - och åsidosätter bön och offervilja och de medel som är oundgängliga för att uppnå en solid fromhet: att ofta ta emot sakramenten, meditera, göra samvetsrannsakan, att läsa andlig litteratur, att umgås förtroligt med Jungfru Maria och skyddsänglarna … Allt detta bidrar dessutom, med oersättlig effektivitet, till att den kristnes vardag är så behaglig, för ur hans inre rikedom flyter Guds ljuvhet och lycka som honung ur vaxkakan.

I vårt inre liv och i vårt yttre uppträdande, i umgänget med andra människor och i arbetet bör vi alla ständigt hålla oss i Guds närvaro, i ett samtal - en dialog - som inte visar sig utåt. Rättare sagt, den tar sig vanligtvis inte uttryck i ord, men den skall visst märkas genom den iver och den kärleksfulla omsorg som vi lägger ned på att avsluta våra uppgifter, oavsett om de är viktiga eller av mindre betydelse. Om vi inte handlar med sådan ihärdighet är vi inte särskilt konsekventa Guds barn, eftersom vi kommer att ha slösat bort de medel som Herren genom sin försyn har satt inom räckhåll för oss för att vi skall bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet.

Under det spanska inbördeskriget åkte jag ofta för att som präst bistå de ungdomar som befann sig vid fronten med själavård. I en skyttegrav hörde jag ett samtal som gjorde ett stort intryck på mig. I närheten av Teruel talade en ung soldat om en annan soldat, som tydligen var obestämd, räddhågad, och fällde följande kommentar: Han är inte en helgjuten människa. Det skulle göra mig väldigt ledsen om man med fog kunde säga att någon av oss är inkonsekvent, att vi är människor som påstår oss vilja vara äkta kristna, helgon, men som föraktar medlen för att bli det genom att inte ständigt visa Gud tillgivenhet och ett barns kärlek under uppfyllandet av vardagens plikter. Om vårt handlande vore sådant skulle inte heller vi, du och jag, vara helgjutna kristna.

Låt oss i djupet av vårt hjärta främja en brinnande önskan, en stark längtan efter att bli heliga, även om vi ser att vi är fyllda av elände. Bli inte rädda: i takt med att man gör framsteg i det inre livet ser man sina personliga fel med större klarhet. Vad som händer är att nåden verkar i oss som ett förstoringsglas och till och med minsta grand och nästan osynliga dammkorn ser ut att anta enorma proportioner. Själen får den finkänslighet som Guds närhet ger och minsta skugga stör samvetet, som bara njuter av Guds renhet. Säg det till Honom nu, ur djupet av era hjärtan: Herre, jag vill verkligen bli helig, jag vill verkligen vara en värdig lärjunge till dig och följa dig villkorslöst. Och genast måste du fatta föresatsen att dagligen förnya de stora ideal som uppfyller dig i denna stund.

Jesus, om vi som samlas i din kärleks namn ändå vore uthålliga! Om vi ändå lyckades genomföra de önskningar som du själv väcker till liv i våra själar. Ställ er ofta frågan: varför finns jag till på denna jord? Det kommer att hjälpa er i strävan efter att perfekt - kärleksfullt - avsluta de uppgifter ni tar er an varje dag och att akta på små saker. Vi kommer att ta fasta på helgonens exempel: personer som vi, av kött och blod, med svagheter och brister, som lyckades segra och besegra sig själva av kärlek till Gud. Vi kommer att betrakta deras handlingssätt och - som bina, vilka utvinner den dyrbaraste nektar ur varje blomma - dra nytta av deras strider. Ni och jag kommer även att upptäcka många dygder i dem som omger oss - de ger oss lektioner i arbete, självförnekelse, glädje … - och vi kommer inte att fästa oss särskilt mycket vid deras brister, bara när det är oundgängligt, för att hjälpa dem med den broderliga tillrättavisningen.

I Kristi båt

Vår Herre tycker mycket om att tala om båtar och nät, och även jag gör det gärna, för att vi alla skall fatta fasta och bestämda föresatser grundade på just dessa scener ur evangelierna. Evangelisten Lukas berättar om att vissa fiskare höll på att rengöra och laga sina nät på stranden vid Genesarets sjö. Jesus närmar sig båtarna som ligger förtöjda och stiger upp i en, Simons. Med vilken naturlighet sätter sig inte Mästaren i vars och ens båt! För att krångla till livet för oss, som vissa säger med ett klagande tonfall. Herren har korsat era vägar och min väg, för att krångla till vår existens på ett försynt, kärleksfullt sätt.

Efter att ha predikat från Petrus båt vänder Han sig till fiskarna: duc in altum, et laxate retia vestra in capturam! ro ut på djupt vatten och lägg ut era nät! Med förtröstan på Kristi ord lyder de och erhåller en fantastisk fångst. Och med blicken fäst på Petrus, som likt Jakob och Johannes inte kan hämta sig från sin förvåning, förklarar Han för dem: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

Din båt - dina talanger, dina ambitioner, dina framgångar - har inte något värde om du inte låter Jesus Kristus förfoga över den, om du inte tillåter Honom att stiga upp i den fritt, om du gör den till en avgud. Om du, ensam i din båt, försöker klara dig utan Mästaren, så kommer du - övernaturligt talat - att styra rakt på grund och förlisa. Det är endast om du söker Herrens närvaro och lämnar över rodret till Honom som du kommer att räddas undan livets stormar och bakslag. Lägg allt i Guds händer: låt dina tankar, din fantasis alla goda äventyr, dina ädla mänskliga ambitioner, din rena kärlek gå genom Kristi hjärta. Annars kommer de förr eller senare att gå under tillsammans med din egoism.

Om du går med på att låta Gud styra ditt skepp, att låta Honom bli dess kapten, vilken säkerhet kommer du då inte att känna! … Även när det verkar som om Han avlägsnar sig, att Han sover, att Han inte bryr sig om dig, när det blåser upp till storm i det tätaste mörker. Evangelisten Markus berättar att apostlarna befann sig i den situationen och Jesus såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom Han till dem, gående på vattnet, och Han var på väg förbi dem. … Lugn, det är jag, var inte rädda. Och Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.

Mina söner, det händer så många saker på denna jord …! Jag skulle kunna berätta för er om sorger, lidanden, misshandel och martyrier - i ordets fulla bemärkelse -, om många människors heroism. Vi tycker oss ibland se, eller känna med vårt förnuft, att Jesus sover, att Han inte hör oss; men evangelisten Lukas berättar om hur Herren uppträder mot de sina: De - apostlarna - lade ut och under färden somnade Han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: "Mästare, mästare, vi går under!" Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och Han frågade lärjungarna: Var är er tro?

Om vi ger oss hän, ger Han sig själv till oss. Man måste ha full förtröstan på Mästaren, överlämna sig i hans händer utan snålhet, visa Honom i handling att båten är hans, att vi vill att Han skall förfoga över allt som tillhör oss som det behagar Honom.

Jag avslutar med att ta min tillflykt till Jungfru Marias förbön med dessa föresatser: att vi skall leva av tron; hålla ut med hopp; vara mycket fästa vid Jesus Kristus; verkligen, verkligen, verkligen älska Honom; att leva ut och njuta av vårt kärleksäventyr, för vi är förälskade i Gud; låta Kristus stiga upp i vår båt och ta vår själ i besittning som dess Mästare och Herre; uppriktigt visa Honom att vi anstränger oss för att alltid leva i hans närvaro, dag och natt, för Han har kallat oss till tron: ecce ego, quia vocasti me!¹ Och så kommer vi till hans fårfålla, lockade av den Gode Herdens rop, säkra på att det bara är under hans beskydd som vi kommer att finna den sanna lyckan, i tiden och i evigheten.