Mänskliga dygder

Evangelisten Lukas berättar i sitt sjunde kapitel följande: En av fariséerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Just då kommer en kvinna från staden, allmänt känd för att vara en synderska, och går fram till Jesus för att tvätta hans fötter. Enligt dåtidens bruk åt Jesus liggande till bords. I denna rörande tvagning tjänar hennes tårar som vatten och hennes hår som handduk. Med balsam ur en värdefull alabasterflaska smörjer hon Mästarens fötter. Och hon kysser dem.

Farisén dömer Jesus i sitt inre. Han kan inte föreställa sig att det ryms så mycket barmhärtighet i hans hjärta. Om den mannen vore profet - tänker han - skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom. Jesus läser hans tankar och förklarar för honom: Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek.

Just nu skall vi inte betrakta den gudomliga vidden av vår Herres barmhärtiga hjärta. Vi skall koncentrera oss på en annan aspekt av denna scen, nämligen på hur Jesus saknar de bevis på mänsklig artighet och finkänslighet som farisén inte har förmått visa Honom. Kristus är perfectus Deus, perfectus homo, Gud, den andra Personen i den heliga Treenigheten, och fullkomlig människa. Han har kommit för att frälsa människans natur, inte för att förstöra den. Av Honom lär vi oss att det inte anstår kristna att uppträda illa mot andra människor, som är skapade av Gud, gjorda till hans avbild och till att vara Honom lika.

Mänskliga dygder

Såväl en viss sekulariserad mentalitet som andra världsåskådningar, vilka vi skulle kunna kalla "pietistiska", förenas i det att de inte anser den kristne vara en fullvärdig människa. Enligt de förstnämnda kväver Evangeliets krav mänskliga egenskaper, enligt de sistnämnda utgör människans fallna natur en fara för trons renhet. Resultatet är detsamma: man missförstår den djupa innebörden av Kristi människoblivande, man bortser från att Ordet blev kött, människa, och tog sin boning ibland oss.

Min erfarenhet som man, som kristen och präst lär mig raka motsatsen: det finns inte ett hjärta, hur insnärjt i synd det än är, som inte gömmer - likt glödande kol under aska - en ädel gnista. Varje gång som jag knackat på ett hjärtas dörr, mellan fyra ögon och med Kristi ord, har jag fått svar.

Det finns många på denna jord som inte har något förhållande till Gud; kanske är det människor som inte har fått tillfälle att höra Guds ord, eller som har glömt det. Men på det mänskliga planet handlar de ärligt, lojalt, medkännande, redligt. Och jag vågar påstå att den som har sådana egenskaper är i begrepp att öppna sig för Gud, eftersom de mänskliga dygderna utgör grunden för de övernaturliga.

Det är sant att sådana personliga egenskaper inte räcker: ingen blir frälst utan Kristi nåd. Men om någon bevarar och odlar en grundläggande redlighet, kommer Gud att jämna vägen för honom och han kommer att kunna bli helig för att han har kunnat leva som en hedersman.

Ni har kanske sett andra fall som på sätt och vis är motsatsen: många kallar sig kristna - för att de är döpta och tar emot sakramenten - men visar sig vara illojala, lögnaktiga, oärliga, högmodiga … Och de faller plötsligt. De liknar stjärnskott som glimmar till en stund på himlen och som faller lika plötsligt som ohjälpligt.

Om vi accepterar vårt ansvar som hans barn, måste vi inse att Gud vill att vi skall vara mycket mänskliga. Våra huvuden må nå himlen, men vi skall ha fötterna stadigt på jorden. Priset för att leva som kristna är inte att sluta vara människor eller att ge upp ansträngningarna för att vinna de dygder som vissa har, trots att de inte känner Kristus. Priset för varje kristen är det återlösande Blod som vår Herre utgav för oss; och han vill - måste jag understryka - att vi skall vara mycket mänskliga och mycket gudomliga och att vi skall anstränga oss dagligen för att efterlikna Honom som är perfectus Deus, perfectus homo.

Jag kan inte säga vilken mänsklig dygd som är den viktigaste, eftersom det beror på vilket perspektiv man har. Det är dessutom en onödig frågeställning, eftersom det inte handlar om att utöva en eller flera dygder. Det är nödvändigt att kämpa för att förvärva och utöva alla dygder. Alla dygder står i ett inbördes samband med varandra. Om vi bemödar oss om att vara uppriktiga blir vi rättvisa, glada, kloka, fridfulla.

Distinktionen mellan personliga och sociala dygder anser jag inte heller vara övertygande. Ingen dygd kan främja egoism; varje dygd får nödvändigtvis positiva följder för vår egen själ och för vår omgivning. Då vi alla är människor, och dessutom Guds barn, kan vi inte anse att livet går ut på att frenetiskt sammanställa en lysande meritförteckning eller att göra en strålande karriär. Vi måste alla känna oss solidariska. Med den nåd vi har erhållit är vi även bundna till varandra genom de övernaturliga banden i de heligas gemenskap.

Samtidigt måste vi komma ihåg att beslutsfattande och ansvar faller inom området för den enskildes frihet och därför är även dygder radikalt personliga, de tillhör personen. Men samtidigt kämpar ingen ensam i denna kamp för kärleken, ingen är en lösryckt vers, brukar jag säga. På något sätt hjälper eller stjälper vi varandra. Vi är alla länkar i samma kedja. Be nu tillsammans med mig Herren vår Gud om att denna kedja må binda oss vid hans Hjärta tills den dag kommer då vi ser Honom ansikte mot ansikte i himlen för alltid.

Själsstyrka, fridfullhet, tålamod, storsinthet

Låt oss nu begrunda några av dessa mänskliga dygder. Fortsätt er dialog med vår Herre medan jag talar och be Honom att hjälpa oss alla, att han uppmuntrar oss att idag fördjupa oss i hans människoblivandes mysterium, så att även vi, i våra kroppar, skall kunna vara levande vittnesbörd bland människorna om att han har kommit för att frälsa oss.

Ingen kristens väg, ingen människas väg, är någonsin enkel. Visst kan det periodvis verka som om allt går efter våra planer, men vanligtvis varar de perioderna inte länge. Att leva är att möta svårigheter och att i sitt hjärta känna såväl glädje som bekymmer; och i den smedjan kan människan vinna själsstyrka, tålamod, storsinthet och fridfullhet.

Den är stark som uthålligt uppfyller vad han i sitt samvete förstår att han måste göra; den som inte mäter värdet av en uppgift uteslutande efter den vinning han kan dra av den utan efter den tjänst han därigenom kan bistå andra med. Den som är stark lider ibland, men håller ut; han kanske gråter, men håller tillbaka tårarna. När motståndet tilltar böjer han sig inte. Minns det exempel som vi finner i Mackabéerboken: gamlingen Eleazar som föredrar att dö framför att bryta mot Guds lag. Därför vill jag nu modigt skiljas från livet, så att jag visar mig värdig min höga ålder och ger de unga ett ädelt exempel på hur man villigt och med ädelt sinne dör en skön död för den höga och heliga lagen.

Den som förmår vara stark jäktar inte för att skörda frukten av sina dygder; han är tålmodig. Själsstyrkan får oss att avnjuta smaken av den mänskliga och gudomliga dygden tålamod. Genom ert tålamod skall ni vinna era liv. (Luk 21:19) Man vinner sin själ genom tålamodet, som i grund och botten är alla dygders rot och värn. Vi har vunnit vår själ genom tålamodet, för genom att lära oss att behärska oss själva börjar vi att äga det vi är. Det är detta tålamod som får oss att vara förstående gentemot andra, övertygade om att människor, likt gott vin, blir bättre med tiden.

Starka och tålmodiga: fridfulla. Men inte med den fridfullhet som kännetecknar den som köper sitt lugn till priset av att inte bry sig om sina bröder eller om den stora uppgift som åligger oss alla, nämligen att i stort mått sprida det goda över hela världen. Fridfulla för att vi alltid kan bli förlåtna, för att det finns en lösning på allt, utom på döden, och för Guds barn är döden livet. Fridfulla, om det så bara vore för att kunna handla rationellt: den som bevarar sitt lugn är i stånd att tänka, att överväga för- och nackdelar, att sansat granska konsekvenserna av sitt handlande och först därefter handla beslutsamt.

Vi håller på att snabbt räkna upp vissa mänskliga dygder. Jag vet att ni i er bön till Herren kommer att tänka på många andra. Nu skulle jag vilja dröja några ögonblick vid en underbar egenskap: storsintheten.

Storsinthet: ett stort sinne, en rymlig själ där det finns plats för många. Det är kraften som gör oss beredda att gå ut ur oss själva och göra stordåd till gagn för alla. Trångsyntheten slår inte rot i den som är storsint; hos honom finns det ingen plats för snålhet, för egoistiska beräkningar eller egennyttigt bedrägeri. Den som är storsint ägnar utan förbehåll sina krafter åt det som är mödan värt, därför förmår han hänge sig. Han nöjer sig inte med att ge: han ger sig själv. Och därigenom lyckas han inse vilket det största beviset på storsinthet är: att ge sig själv till Gud.

Arbetsamhet, flit

Det finns två mänskliga dygder - arbetsamhet och flit - som sammansmälter till en enda dygd: strävan efter att utnyttja de talanger som Gud har givit var och en av oss. De är dygder för att de leder till att man avslutar saker väl. Arbetet - det har jag predikat sedan 1928 - är nämligen inte en förbannelse eller ett straff för synden. I första Moseboken talas om denna verklighet redan innan Adam gjorde sitt uppror mot Gud. Enligt Guds plan var människan redan från begynnelsen ämnad att arbeta och därigenom samarbeta i den väldiga skapelsegärningen.

Den som är arbetsam tar vara på tiden, som inte bara är pengar utan Guds ära. Han gör det han skall och går upp i det han gör, inte av slentrian eller för att fylla ut timmarna, utan som följd av uppmärksam och genomtänkt eftertanke. Därför är han flitig. Den latinska motsvarigheten till ordet flitig - diligens - kommer av verbet diligo, som betyder älska, uppskatta, välja efter omsorgsfullt och moget övervägande. Det är inte den som hastar fram som är flitig, utan den som arbetar med kärlek, uppmärksamt.

Vår Herre, en fullkomlig människa, valde ett hantverk som han utförde noggrant och kärleksfullt under nästan alla de år som han tillbringade på jorden. Han utförde sitt hantverk bland de övriga invånarna i sin by och hans mänskliga och gudomliga göromål har tydligt visat oss att den vardagliga verksamheten inte är en obetydlig detalj utan det nav som vår helgelse kretsar kring, ett ständigt tillfälle att möta Gud, att prisa och ära Honom med vår intelligens eller våra händers arbete.

Sannfärdighet och rättvisa

De mänskliga dygderna kräver en ständig ansträngning av oss, för det är inte lätt att under lång tid bibehålla en fullständigt hederlig hållning inför situationer som kan verka hota vår egen säkerhet. Tänk i detta avseende på denna ljusa egenskap som dygden sannfärdighet utgör: kan det vara sant att den har kommit ur bruk? Har önskan att kompromissa, att sockra pillren, att satsa på skenet, slutligen avgått med segern? Man fruktar sanningen. Det är därför man tar till ett småaktigt knep: man hävdar att ingen lever i och säger sanningen, att alla förställer sig och ljuger.

Som väl är, förhåller det sig inte så. Det finns många människor - kristna såväl som icke-kristna - som är beslutna att offra sin heder och sitt rykte för sanningen, som inte ständigt söker den sol som värmer mest. Det är samma människor som förmår korrigera sitt handlande då de upptäcker att de har haft fel, eftersom de älskar uppriktigheten. Den som börjar med en lögn, den som har förvandlat sanningen till ett tomt ord för att maskera sina eftergifter, den ändrar sig inte.

Om vi är sannfärdiga, kommer vi även att vara rättvisa. Jag tröttnar aldrig på att hänvisa till rättvisan, men här kan vi bara beröra några av dess drag för att inte tappa syftet med dessa reflexioner ur sikte, nämligen att bygga upp ett verkligt och äkta inre liv på de mänskliga dygdernas fasta grund. Rättvisa är att ge åt var och en sitt; men jag skulle vilja tillägga att det inte räcker. Oavsett hur mycket någon än är värd, måste man ge mer än så, för varje människa är ett Guds mästerverk.

Den bästa formen av kärlek till nästan är att generöst överträffa de krav som rättvisan ställer. Sådan kärlek brukar förbli obemärkt, men är fruktbar i himlen och på jorden. Det vore fel att tro att uttryck som att inte gå till överdrift eller gyllene medelväg, när de används om moraliska dygder, innebär medelmåttighet, som om man borde sikta mot att göra hälften av vad man skulle kunna göra. Den medelväg vi ombeds sikta mot ligger halvvägs mellan överdrift och brist och är i själva verket ett krön, en topp: det bästa möjliga handlingssättet, det som klokheten visar oss. Men när det rör sig om de teologala dygderna så finns det ingen medelväg. Vi kan inte tro, hoppas eller älska för mycket. Vi är uppmanade att älska Gud gränslöst, med en kärlek som strömmar över på dem som finns i vår närhet i ett överflöd av generositet, förståelse och kärlek till nästan.

Måttfullhetens frukter

Måttfullhet innebär självbehärskning. Allt vad vi erfar till kropp och själ måste inte få fria tyglar. Man får inte göra allt det som man kan göra. Det kanske är bekvämast att låta sig dras med av det som man kallar naturliga impulser, men vid denna vägs ände möter man bara sorg, isolering och sitt eget elände.

Somliga vill inte neka magen, ögonen eller händerna någonting; de vill inte lyssna till den som råder dem att leva ett rent liv. Fortplantningsförmågan - som är ädel och gör att man kan delta i Guds skapande kraft - använder de på ett oordnat sätt, som ett instrument i egoismens tjänst.

Jag har emellertid aldrig tyckt om att tala om orenhet. Jag föredrar att betrakta måttfullhetens frukter och se människor som är verkliga människor, som inte är bundna vid saker som glimmar men saknar värde, som det krimskrams skator samlar på. Sådana människor kan klara sig utan det som skadar själen och de inser att uppoffringen bara är skenbar: genom att leva så - genom att acceptera uppoffringen - befrias de från mycket slaveri och kommer till sist att i djupet av sina hjärtan njuta av all Guds kärlek.

Då får livet tillbaka de nyanser som bristen på måttfullhet suddar ut: man blir i stånd att bry sig om andra, att dela med sig åt alla av det man har, att ägna sig åt stora uppgifter. Måttfullheten gör människan sober, anspråkslös och förstående; den ger henne en naturlig tillbakadragenhet som alltid är tilldragande. I det uppförandet märks att det är förståndet som styr. Måttfullhet innebär inte begränsning, utan storhet. Den som inte är måttfull är berövad så mycket mer, för en sådan människa avsäger sig sitt eget hjärta för att följa efter den som ringer i första bästa skälla.

Hjärtats vishet

Den vars hjärta är vist kallas förståndig, kan man läsa i Ordspråksboken. Vi skulle inte förstå klokheten om vi ansåg den vara liktydig med feghet och brist på djärvhet. Klokhet tar sig uttryck i en ständig benägenhet att handla rätt, att se sina mål klart och att söka de lämpligaste medlen för att uppnå dem.

Men klokhet är inte ett absolut värde. Vi måste alltid fråga oss vad vi skall med klokheten till. Det finns nämligen en falsk klokhet - som vi snarare bör kalla list - som tjänar egoismen, som tar alla resurser i anspråk för att uppnå förvrängda mål. I sådana fall gör klarsyntheten bara att ens benägenhet att göra det onda förvärras och att man förtjänar den förebråelse som den helige Augustinus uttryckte på följande sätt då han predikade inför folket: Är du ute efter att böja Guds hjärta, som alltid är rättvist, för att det skall anpassa sig efter ditt förvridna hjärta? Detta är den falska klokhet som utmärker den som tror att han kan rättfärdiga sig av egen kraft. Var inte självkloka, säger den helige Paulus, för det står skrivet: jag skall göra de visas vishet om intet och de förståndigas förstånd skall jag utplåna.

Den helige Thomas påpekar tre aspekter av den goda vana som vi kallar klokhet. De är: att be om råd, att döma rätt och att fatta beslut. För att bli klok är det första steget att erkänna sina begränsningar. Detta är dygden ödmjukhet. Genom den erkänner vi att vi inte kan täcka allt i vissa ämnen, att vi i många fall inte kan överblicka alla omständigheter som måste beaktas för att det skall gå att göra en rättvis bedömning. Därför ber vi om råd, men inte från vem som helst. Vi går till en person med de rätta egenskaperna, till någon som vill älska Gud så uppriktigt som vi gör och som försöker att följa Honom troget. Det räcker inte med att bara fråga förste bäste om dennes uppfattning. Vi måste gå till någon som kan ge oss riktiga och oegennyttiga råd.

Därefter måste vi döma, för som regel kräver klokheten att vi fattar ett lämpligt beslut, och det snabbt. Även om det ibland är klokt att vänta med att fatta ett beslut tills alla de faktorer som bör påverka vårt avgörande har inhämtats, skulle det i vissa andra fall vara mycket oklokt att inte börja med att genast utföra vad vi ser bör göras. Detta gäller särskilt då andras väl står på spel.

Sådan hjärtats vishet, sådan klokhet kommer aldrig att bli den köttets klokhet som den helige Paulus talar om, klokheten hos människor som är intelligenta men som inte använder sin intelligens till att söka efter vår Herre och älska Honom. En verkligt klok människa är alltid uppmärksam på Guds ingivelser och genom att lyssna vaksamt erfar hon i sin själ löftet om frälsningen och dess verklighet: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn."

Hjärtats vishet leder och styr många andra dygder. Genom klokhet lär man sig att vara modig utan att vara obetänksam. En sådan människa kommer inte med undanflykter (grundade på dolda motiv som beror på lättja) för att undvika de ansträngningar som hör till att leva helhjärtat enligt Guds planer. En klok människas måttfullhet är varken okänslig eller misantropisk; hennes rättvisa är inte hård och hennes tålamod är inte underdånigt.

Det är inte den som aldrig har fel som är klok, utan den som förmår korrigera sina fel. Han är klok för att han föredrar att hellre ha fel tjugo gånger än att bekvämt avstå från att handla. Han handlar inte överilat eller absurt våghalsigt, men tar på sig den risk som är förknippad med varje beslut och avstår inte från att söka det goda av rädsla för att misslyckas. I våra liv möter vi balanserade, objektiva kamrater som behärskar sina passioner och inte låter vågskålen väga över till sin egen fördel. Vi litar nästan instinktivt på sådana personer, eftersom de handlar alltid väl, hederligt, utan förmätenhet eller teatraliska gester.

Den här kardinaldygden är oundgänglig för en kristen; men klokhetens yttersta mål är inte att uppnå samförstånd i samhället eller att undvika konflikter. Dess grundläggande motiv är att Guds vilja skall uppfyllas, och han vill att vi skall vara enkla utan att vara barnsliga, att vi skall vara sanningens vänner, men aldrig naiva eller lättsinniga. Den kloke samlar kunskap och den kunskapen är kunskapen om Guds kärlek, som är den slutgiltiga kunskap som kan frälsa oss och föra frid och förståelse till alla människor och det eviga livet till varje själ.

En vanlig väg

Vi har talat om mänskliga dygder. Kanske någon av er frågar sig själv: "Men att uppföra sig så, innebär inte det att man isolerar sig från den normala miljön, är det inte främmande för dagens verklighet?" Nej. Det står inte skrivet någonstans att en kristen måste vara en främling för världen. Vår Herre Jesus Kristus har i ord och handling prisat en annan mänsklig dygd som jag tycker särskilt mycket om: naturligheten, enkelheten.

Kom ihåg hur vår Herre kommer till världen: som alla andra människor. Han tillbringar sin barndom och sin ungdom i en by i Palestina, som en av de andra byborna. Under de år han predikar offentligt hörs ständigt ekot av det vanliga liv han levde i Nasaret: Han talar om arbetet, han bekymrar sig om att hans lärjungar skall vila, han går alla till mötes och undviker inte att samtala med någon; han säger uttryckligen till dem som följer Honom att de inte skall hindra barn från att närma sig Honom. Kanske tänker han tillbaka på sin barndom då han i en liknelse gör jämförelsen med barnen som leker på torget.

Är inte allt detta normalt, naturligt, enkelt? Kan det inte levas i vardagslivet? Det händer emellertid att människor brukar vänja sig vid det som är enkelt och vardagligt och omedvetet söker de det som är uppseendeväckande och artificiellt. Ni kanske har upplevt det, liksom jag. Man beundrar skönheten i en bukett fräscha, nyligen klippta rosor med fina och väldoftande kronblad - och som kommentar får man höra: "De ser ut att vara konstgjorda!"

Naturlighet och enkelhet är två underbara mänskliga dygder som gör att människan kan ta emot Kristi budskap. Och tvärtom, allt som är tillkrånglat och komplicerat, alla de turer man kan göra kring sig själv utgör en mur som ofta hindrar att man kan höra Herrens röst. Minns vad Kristus förebrår fariséerna för: de har försatt sig i en snårig värld där det krävs att man betalar tionde på mynta, dill och kummin men samtidigt har de övergivit lagens väsentligaste skyldigheter, rättvisan och tron; de anstränger sig för att sila allt vad de dricker för att inte en mygga skall slinka igenom, men de sväljer kameler.

Nej! Varken det ädla liv som den lever som - utan egen förskyllan - inte känner Jesus Kristus eller det liv som den kristne lever måste vara underliga, konstiga. Dessa mänskliga dygder som vi betraktar idag leder alla till samma slutsats. En sann människa är den som anstränger sig för att vara sannfärdig, lojal, uppriktig, stark, måttfull, generös, fridfull, rättvis, arbetsam, tålmodig. Att uppföra sig så kan vara svårt, men aldrig konstigt. Om några blir förvånade beror det på att de ser med grumlade ögon som förmörkats av en hemlig feghet och bristande kraftfullhet.

Mänskliga dygder och övernaturliga dygder

När en människa anstränger sig för att odla de mänskliga dygderna, är hennes hjärta redan mycket nära Kristus. Och en kristen märker att de teologala dygderna - tron, hoppet och kärleken - och alla andra dygder som Guds nåd för med sig, uppmuntrar honom att aldrig försumma de goda egenskaper som han delar med så många andra människor.

Jag vill återigen påpeka att de mänskliga dygderna är grunden för de övernaturliga. I sin tur uppmuntrar de teologala dygderna oss ständigt att uppföra oss som goda människor. Under alla omständigheter räcker det inte med att bara vilja ha dessa dygder: det är nödvändigt att man lär sig utöva dem. Discite benefacere, lär er göra det goda. Man måste träna sig i att vanemässigt utföra gärningar som motsvarar dygderna - handlingar av uppriktighet, sannfärdighet, jämnmod, fridfullhet, tålamod. Kärlek bevisas genom gärningar och vi kan inte älska Gud bara med ord, utan med handlingar och sanning.

Om en kristen kämpar för att förvärva dessa dygder, förbereder sig hans själ på att ta emot den helige Andes nåd på ett fruktbart sätt. Därigenom stärks hans goda mänskliga egenskaper av Tröstarens ingivelser i hans själ. Den tredje Personen i den heliga Treenigheten - själens ljuva gäst - skänker sina gåvor: vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, fromhet, gudsfruktan.

Sedan erfar man glädje och frid, en glädjefull frid, ett inre jubel som går hand i hand med den mänskliga dygden glädje. När allting verkar störta samman inför våra ögon inser vi att det faktiskt inte är någonting som störtar samman, för du Herre, är min tillflykt. Om Gud bor i vår själ, så är allting annat, oavsett hur viktigt det kan verka vara, oväsentligt och övergående, medan vi däremot består i Gud.

Genom gåvan fromhet hjälper oss den helige Ande att med visshet inse att vi är Guds barn. Och om vi är Guds barn, hur kan vi då vara sorgsna? Sorg är själviskhetens slagg. Om vi vill leva för Gud kommer vi aldrig att sakna glädje, även om vi upptäcker våra fel och vårt elände. Glädjen finner en väg in i vårt böneliv i så hög grad att vi inte kan undgå att brista ut i sång. För vi älskar, och att sjunga hör förälskade till.

Om vi lever våra liv på detta sätt, kommer vi att skänka världen frid. Vi kommer att visa andra att det är attraktivt att tjäna Herren, för Gud älskar en glad givare. Kristna är vanliga människor i samhället, men deras hjärtan svämmar över av den glädje som kommer när man föresätter sig att, ständigt hjälpt av nåden, göra Faderns vilja. Och en kristen känner sig inte som ett offer, mindervärdig eller betvingad. En kristen går med högburet huvud, för han är människa och ett Guds barn.

Vår tro förlänar dessa dygder, som ingen någonsin borde låta bli att odla, deras fulla innebörd. En kristen bör inte ligga någon annan efter i att vara mänsklig. Därför kan den som följer Kristus - inte genom egna förtjänster, utan genom Herrens nåd - förklara för dem som står i deras omgivning vad dessa ibland misstänker men inte riktigt kan inse: att den sanna lyckan, den äkta viljan att tjäna nästan, endast kommer genom vår Återlösares Hjärta, som är perfectus Deus, perfectus homo.

Låt oss vända oss till Maria, vår moder, den mest fullkomliga skapade varelse som någonsin kommit ur Guds hand. Låt oss be henne att göra oss till goda människor så att våra mänskliga dygder, invävda i nådens liv, kan bli vår bästa hjälp åt dem som tillsammans med oss arbetar i världen för alla människors frid och lycka.