Självtuktens salt

För att helga sig behöver en vanlig kristen – som inte är en ordensmänniska, som inte drar sig undan världen, eftersom världen är platsen för hans möte med Kristus – ingen särskild dräkt eller utmärkelsetecken. Kännetecknen är inre: ständig medvetenhet om Guds närvaro och självtuktsanda. I själva verket rör det sig om en och samma sak, eftersom självtukt inte är något annat än sinnenas bön.

Den kristna kallelsen är en kallelse till självuppoffring, botgöring och gottgörelse. Vi måste sona våra synder – hur många gånger har vi inte vänt bort ansiktet för att inte se Gud! – och även alla andra människors synder. Vi måste följa Kristus på nära håll: Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, Kristi självförnekelse, hans tillintetgörande på korset, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Vår väg är en väg av offer, och i självförnekelsen finner vi gaudium cum pace, glädje och frid.

Vi ser inte på världen med sorgsen min. De författare av helgonbiografier som till varje pris ville finna extraordinära saker i Guds tjänare, redan från deras första jämranden i vaggan, har kanske omedvetet gjort trosförkunnelsen en björntjänst. Om vissa helgon har det skrivits att de aldrig grät som barn, att de för att tukta sig själva inte diade på fredagar … Du och jag skrek för full hals när vi föddes, och vi lät oss ammas av våra mödrar utan att bry oss om faste- och abstinensdagar …

Nu har vi med Guds hjälp lärt oss att under dagens lopp, under dessa dagar som ytligt sett förefaller likadana, upptäcka en tid för verklig botgöring, spatium verae poenitentiae. Och under dessa stunder fattar vi föresatser av emendatio vitae, att bättra våra liv. Detta är vägen för att göra oss redo att ta emot nåden och den helige Andes ingivelser i själen. Och med denna nåd – jag insisterar – kommer vår gaudium cum pace, glädje, frid och uthållighet under vår vandring.

Självtukten är vårt livs salt. Och den bästa självtukten är den som – i små detaljer under hela dagen – bekämpar vad kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med. Självtukt som inte tuktar andra, utan gör oss mer finkänsliga, mer förstående, mer öppna gentemot alla. Du tuktar dig inte om du är snarstucken, om du bara bryr dig om din egoism, om du försöker kuva andra människor, om du varken kan avstå från ditt överflöd, eller ibland rentav från saker som är nödvändiga, om du blir ledsen när saker och ting inte går som du hade förväntat dig. Däremot tuktar du dig om du förmår göra dig till allt inför alla, för att åtminstone rädda några.