Inre Kamp

Varje kristen högtid är en fredens högtid, och den vi firar i dag är det i högsta grad. Olivkvistarna, med sin antika symbolik, påminner om följande scen hämtad ur Första Moseboken: Noa väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Idag drar vi oss till minnes att förbundet mellan Gud och hans folk bekräftas och upprättas i Kristus, ty han är vår fred. I vår heliga katolska Kyrkas liturgi, som så underbart förenar och sammanfattar det gamla i det nya, läser vi i dag dessa djupt glädjande ord: Judarnas barn gick Herren till mötes med kvistar i händerna, de ropade och sjöng: Hosianna i höjden!

Hyllningen till Jesus Kristus förknippar vi med den som hälsade hans födelse i Betlehem. Där Jesus kom ridande – berättar den helige Lukas – bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.

Frid på jorden

Pax in coelo, frid i himlen. Men låt oss även se hur det står till på jorden. Råder det kanske fred på jorden? Nej, här finns ingen verklig fred, bara en skenbar fred, en jämvikt grundad på rädsla och osäkra kompromisser. Det råder heller inte fred i Kyrkan, som skakas av inre spänningar som sliter sönder Kristi Bruds vita tunika. Det saknas frid i många människors hjärtan, människor som fåfängt försöker kompensera sin själsliga oro genom att ständigt jäkta omkring eller med den lilla tillfredsställelse som kommer av att äga saker som inte mättar utan alltid lämnar sorgens bittra eftersmak.

Palmbladen, skriver den helige Augustinus, är en symbol för lovprisning, för de står för seger. Herren var på väg att segra, genom att dö på korset. Han var på väg att triumfera, i korsets tecken, över djävulen, dödens furste. Kristus är vår fred för han har segrat. Och han har segrat för att han har kämpat i den hårda kampen mot våra mänskliga hjärtans samlade ondska.

Kristus, som är vår fred, är även Vägen. Om vi vill ha fred, måste vi följa i hans fotspår. Fred följer på krig, kamp, den innerliga asketiska kamp som varje kristen måste föra mot allt som i hans liv inte kommer från Gud: mot högmod, sinnlighet, egoism, ytlighet eller ett trångt hjärta. Det leder ingenstans att ropa efter yttre lugn om det saknas inre frid i våra samveten, i själens djup, för från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, hädelse.

Kamp: ett kärleks- och rättviseåtagande

Men är inte detta ett föråldrat språkbruk? Har det inte ersatts av modernare uttrycksformer som försöker dölja personliga eftergifter bakom ett pseudovetenskapligt språkbruk? Råder det inte ett tyst samförstånd om att det som verkligen är värdefullt är pengar, som man ju kan köpa allt för, timlig makt, list för att alltid dra det längsta strået, mänsklig vishet som anses vuxen, enligt vilken det sakrala är överspelat?

Jag är inte pessimist och har heller aldrig varit det, för tron säger mig att Kristus har segrat en gång för alla och som en garanti för sin triumf gett oss ett bud som även är ett åliggande: att kämpa. Vi kristna har ett kärleksåtagande, som vi accepterat frivilligt när Gud i sin nåd kallat oss: en skyldighet som sporrar oss att kämpa ihärdigt, för vi vet att vi är lika bräckliga som våra medmänniskor. Men samtidigt får vi inte glömma att om vi använder de medel som står till buds, kommer vi att vara världens salt, ljus och jäst. Vi kommer att vara Guds tröst.

Vår bestämda avsikt att härda ut i denna föresats av kärlek är dessutom en skyldighet som rättvisan ålägger oss. Och åtagandet, som är gemensamt för alla troende, tar sig konkret uttryck i en ständig kamp. Hela Kyrkans tradition talar om de kristna som milites Christi, Kristi soldater. Soldater som skänker sina medmänniskor själsro, samtidigt som de ständigt kämpar mot sina personliga onda böjelser. Vissa, som saknar övernaturlig syn eller i praktiken inte tror, vill ibland inte ens höra talas om livet på jorden som en kamp. De antyder illvilligt att om vi anser oss vara milites Christi, finns det en risk för att vi kommer att utnyttja tron för timliga ändamål, att vi kommer att framkalla våld och sekterism. Det sättet att tänka är en lika ledsam som ologisk förenkling, som dessutom brukar gå hand i hand med bekvämlighet och feghet.

Ingenting är den kristna tron mer fjärran än den fanatism som utmärker de olika oheliga allianserna mellan heligt och profant, oavsett deras politiska kulör. Det föreligger ingen fara för fanatism om man förstår kampen så som Kristus har lärt oss att den skall vara, nämligen den enskildes kamp mot sig själv, en ständigt förnyad ansträngning att älska Gud mer, att rycka upp den egna egoismen med rötterna, att tjäna alla människor. Att dra sig undan denna kamp är, vilken ursäkt man än anför, liktydigt med att på förhand erkänna sig besegrad, tillintetgjord, utan tro, med själen slagen till marken och släpad än hit, än dit, av futtiga glädjeämnen.

För en kristen är den andliga kampen inför Gud och alla hans medbröder i tron en nödvändighet, en konsekvens av hans kristna identitet. Om någon inte kämpar, sviker han därför Jesus Kristus och hela hans mystiska kropp, som är Kyrkan.

Oavbruten kamp

Den kristnes krig är oavbrutet, för i det inre livet måste man ständigt börja och börja om, varigenom man undviker att högmodigt anse sig vara perfekt. Vi kommer oundvikligen att möta många svårigheter längs vår väg: om vi inte stötte på hinder, skulle vi inte vara varelser av kött och blod. Vi kommer alltid att ha lidelser som drar oss nedåt. Och vi kommer alltid att behöva försvara oss mot mer eller mindre kraftfulla frestelser.

Det bör inte förvåna någon att i kroppen och själen känna sting av högmod, sinnlighet, avund, lättja eller viljan att underkuva andra. Det är ett gammalt ont, som systematiskt bekräftats av våra personliga erfarenheter. Det är såväl utgångspunkten som den normala skådeplatsen för vår seger i den intima sport, det lopp, som för oss till Fadershuset. Därför säger den helige Paulus: Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.

En kristen får inte förvänta sig yttre tecken eller en gynnsam stämning för att inleda eller fortsätta kampen. Det inre livet handlar inte om känslor, utan om Guds nåd och om människans vilja, om kärlek. Alla lärjungarna förmådde följa Kristus dagen för hans triumf i Jerusalem, men nästan alla övergav honom i den stund han stod inför det skamliga korset.

För att verkligen älska är det nödvändigt att vara stark, lojal, med hjärtat fast förankrat i tron, hoppet och kärleken. Det är bara ytliga och ombytliga människor som nyckfullt ändrar föremålet för sin kärlek, som inte är kärlek utan tillfredsställelse av den egna egoismen. Där det finns kärlek finns även integritet, hängivelse, uppoffring, självförsakelse. Och mitt i hängivelsen, uppoffringen och självförsakelsen, som ofta möter motstånd, finns även lycka och glädje. En glädje som ingenting kan ta ifrån oss.

I denna kärlekskamp behöver vi inte låta oss nedslås av våra fall, inte ens allvarliga sådana, om vi bara vänder oss till Gud med ånger och ärliga föresatser i botens sakrament. En kristen är inte en neurotisk samlare av prickfria tjänstgöringsintyg. Jesus Kristus vår Herre blir lika rörd av Johannes oskuld och trohet som av Petrus ånger efter hans fall. Jesus förstår vår svaghet och drar oss till sig som uppför ett sluttande plan, och han vill att vi skall fortsätta anstränga oss för att stiga en bit dag för dag. Han söker upp oss, på samma sätt som han sökte upp lärjungarna han gick till mötes på vägen till Emmaus, på samma sätt som han sökte upp Tomas och visade honom – och lät honom röra – de öppna såren i hans händer och sida. Jesus Kristus väntar alltid på att vi skall återvända till honom, just för att han förstår vår svaghet.

Inre kamp

Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus, säger den helige Paulus. Den kristnes liv är en strid, ett krig, en storartad kamp för fred som inte på något sätt liknar mänskliga krigsföretag, vilka grundar sig på splittring och i många fall på hat, för Guds barns krig mot sin egen egoism grundar sig på enhet och kärlek. Jag – lär den helige Paulus – lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud. Det är vår oavbrutna skärmytsling mot högmod, mot den arrogans som får oss att göra det onda, mot självgoda omdömen, som den helige Paulus avser.

Denna palmsöndag, då vår Herre inleder den avgörande veckan för vår frälsning, måste vi lägga ytliga funderingar åt sidan och fästa vår uppmärksamhet på det centrala, det som verkligen är viktigt. Vad vi verkligen måste sträva efter är att komma till himlen. Om vi inte gör det, kommer ingenting att vara mödan värt. För att komma till himlen är det nödvändigt att vara trogen Kristi lära. För att vara trogen är det nödvändigt att aldrig ge efter i kampen mot de hinder som reser sig i vägen på vår vandring mot vår eviga lycka.

Jag vet att när vi talar om kamp minns vi även vår svaghet och kan förutse fall och misstag. Gud räknar med dem. Det är oundvikligt att det virvlar upp damm efter oss längs vägen. Vi är skapade varelser och fulla med brister. Jag skulle nästan säga att de ständigt bör finnas, för dessa brister är skuggor som i själen ger den kontrast som gör att Guds nåd, och vår avsikt att besvara den, kan framträda tydligare. Och detta ljusdunkel kommer att göra oss mänskliga, ödmjuka, förstående, generösa.

Vi får inte lura oss själva: om vi i våra liv räknar med kraft och segrar, måste vi även räkna med svaghet och nederlag. Sådan har de kristnas jordiska vandring alltid varit, även för dem som vi vördar som helgon. Minns ni Petrus, Augustinus, Franciskus? Jag har aldrig tyckt om helgonbiografier som med viss oskuldsfullhet – men samtidigt i avsaknad av god troslära – visar helgonens hjältedåd som om de hade varit befästa i nåden alltifrån moderlivet. Nej. Verkliga biografier över kristna hjältar återspeglar våra liv: de kämpade och segrade, de kämpade och led nederlag. Och när det hände, återvände de ångerfulla till kampen.

Det bör inte förvåna oss att vi relativt ofta besegras, vanligtvis – eller rentav alltid – i frågor som är obetydliga men som gör lika ont som om de vore viktiga. Om vi älskar Gud, om vi är ödmjuka, om vi är uthålliga och ihärdiga i vår kamp, kommer dessa nederlag inte att bli särskilt allvarliga. Vi kommer nämligen även att segra, och segrarna skall vara ärorika i Guds ögon. Om vi handlar med rätta avsikter och vill göra Guds vilja, om vi alltid räknar med hans nåd och vår egen intighet, skall det för oss aldrig finnas några nederlag.

Men det ligger en mäktig fiende som lurpassar på oss. Denna fiende, som motsätter sig vår avsikt att förkroppsliga Kristi lära i våra liv, är högmodet, som växer om vi inte försöker fatta Herrens välgörande och barmhärtiga hand efter våra misslyckanden och nederlag. Då fylls själen av dunkel – ett dystert mörker – och tror sig förtappad. Och fantasin hittar på hinder som inte är verkliga, hinder som skulle försvinna om vi bara försökte se på situationen med en gnutta ödmjukhet. På grund av högmodet och fantasin skapar själen således ibland svåra lidanden för sig själv, men det är lidanden i vilka Kristus inte är närvarande, för där Herren finns råder alltid frid och glädje, även om själen är som ett öppet sår och försjunken i mörker.

En annan av vår helgelses hycklande fiender är uppfattningen att denna inre kamp måste vända sig mot extraordinära hinder, mot eldsprutande drakar. Det är ännu ett tecken på högmod. Vi vill kämpa, men vi vill göra det så det hörs, till ljudet av trumpetfanfarer och under fladdrande standar.

Vi måste övertyga oss om att klippans värsta fiende inte är hackan, yxan eller något annat liknande verktyg, hur slagkraftigt det än är, utan det ständiga sipprandet av vatten som droppe för droppe tränger in i hällens sprickor, tills det förstört klippans struktur. Den största faran för en kristen är att underskatta vikten av att kämpa i små skärmytslingar som undan för undan tränger in i själen, tills den blir skröplig, bräcklig, likgiltig inför Guds röst.

Låt oss lyssna till Herren som säger till oss att den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Det är som om han förmanade oss: Kämpa varje stund i dessa detaljer som kan verka obetydliga, men som jag anser vara viktiga; uppfyll punktligt dina plikter; le mot den som behöver det, även om din själ är full av smärta; ägna, utan att snåla, den tid som behövs åt bön; hjälp den som söker upp dig för att få stöd; var rättvis, ja med nådens hjälp inte bara rättvis utan kärleksfull.

Det är dessa och liknande ingivelser som vi varje dag kommer att höra inom oss, som en tyst uppmaning att träna än mer i självövervinnelsens övernaturliga sport. Må Guds ljus upplysa oss, så att vi förnimmer hans ingivelser. Må han hjälpa oss att kämpa, må han stå vid vår sida då vi segrar. Må han inte överge oss då vi faller, för om han bara inte gör det, kommer vi alltid att vara i stånd att resa oss och fortsätta kämpa.

Vi får inte stanna. Herren vill att vi skall kämpa mer, intensivare, på ständigt bredare front. Vi är skyldiga att överträffa oss själva, för i denna tävling är målsnöret himlens härlighet. Och når vi inte dit, har vi gjort allt förgäves.

Sakramenten, källan till Guds nåd

Den som vill kämpa använder sig av de medel som står till buds. Och medlen har under tjugo århundraden av kristendom ständigt varit desamma: bön, självtukt och bruk av sakramenten. Eftersom även självtukt är bön – sinnenas bön – kan vi beskriva medlen med två ord: bön och sakrament.

Jag skulle nu vilja att vi betraktade denna källa till Guds nåd som sakramenten utgör, detta underbara uttryck för Guds barmhärtighet. Låt oss i lugn och ro betrakta definitionen på sakrament i den helige Pius V: s katekes: för sinnena fattbara tecken som förmedlar och samtidigt synliggör nåden genom att ställa den framför våra ögon. Gud vår Herre är oändlig, hans kärlek outsinlig, hans mildhet och förbarmande med oss känner inga gränser. Och även om han beviljar oss sin nåd på många andra sätt, har han uttryckligen och frivilligt – endast han kunde göra det – inrättat dessa sju effektiva tecken för att göra det möjligt för människorna att på ett stabilt, enkelt och för alla tillgängligt sätt bli delaktiga i återlösningens förtjänster.

Om man överger sakramenten upphör det sant kristna livet. Och ändå, särskilt i våra dagar, är det uppenbart att många glömmer eller rentav föraktar denna frälsande ström av nåd som Kristus erbjuder oss. Det är smärtsamt att tala om detta sår i ett samhälle som kallar sig kristet, men samtidigt är det nödvändigt om vi vill stärka vår själs längtan efter att med större kärlek och tacksamhet utnyttja dessa källor till helgelse.

Det saknas inte människor som, utan den minsta eftertanke, bestämmer att skjuta upp de nyföddas dop och berövar dem – vilket är ett svårt angrepp mot rättvisan och kärleken – trons nåd, den ovärderliga skatt som är den heliga Treenighetens inneboende i själen, som kommer till världen fläckad av arvsynden. Dessa personer sätter heller inget värde på betydelsen av konfirmationens sakrament, vilket enligt Traditionens enhälliga lära stärker det andliga livet genom den helige Andes tysta men fruktbara utgjutelse. Den kristna människan blir på detta sätt övernaturligt stärkt och kan kämpa som en Kristi soldat – miles Christi – i den inre kampen mot sin egoism och sina begär.

Om man förlorar känslan för det som hör till Gud, kommer man svårligen att förstå botens sakrament. Den sakramentala bikten är inte en mänsklig dialog, utan ett gudomligt samtal. Den är en domstol, i vilken den gudomliga rättvisan utmäts med säkerhet, men som framför allt grundar sig på barmhärtighet, med en domare som i sin kärlek inte önskar den gudlöses död, utan att han upphör med sina gärningar och får leva.

Vår Herres ömhet är verkligen oändlig. Se med vilken mildhet han behandlar sina barn. Han har gjort äktenskapet till ett heligt band, till en bild av Kristi förening med sin Kyrka, ett stort sakrament på vilket den kristna familjen grundar sig så att den med Guds nåd kan vara en plats präglad av fred och endräkt, en helighetens skola. Föräldrarna är Guds medarbetare: detta är grunden för barnens älskvärda plikt att vörda sina föräldrar. Med rätta kan man kalla det fjärde budet – som jag skrev för många år sedan – det ljuvaste av tio Guds bud. När man lever äktenskapet som Gud vill, heligt, blir hemmet ljust och glädjefyllt.

Genom prästvigningens sakrament har Gud vår Fader gjort det möjligt för några troende att, i kraft av att den helige Ande på ett nytt och ofattbart sätt ingjuts i dem, erhålla ett outplånligt tecken i själen som får dem att likna Kristus Prästen så att de kan agera i Jesu Kristi namn, i hans egenskap av den mystiska kroppens huvud. Tack vare det särskilda prästadömet som skiljer sig från de troendes allmänna prästadöme, inte bara till grad utan även till sitt väsen, kan de konsekrera Kristi kropp och blod, inför Gud frambära det heliga Mässoffret, förlåta synder i den sakramentala bikten och utöva sitt lärouppdrag in iis quae sunt ad Deum, i allt det och bara det som hänför sig till Gud.

Följaktligen måste prästen uteslutande vara en Guds man och avvisa frestelsen att hävda sig på områden där de troende inte behöver honom. Prästen är inte en psykolog, sociolog eller antropolog: han är en annan Kristus, Kristus själv, med uppgiften att vårda sina bröders och systrars själar. Det vore sorgligt om prästen, på grundval av mänsklig kunskap som han endast kommer att kunna odla ytligt och amatörmässigt om han verkligen ägnar sig åt sitt kall, utan vidare skulle anse sig ha rätt att framställa sig som en ofelbar auktoritet i fråga om dogmatik eller moralteologi. Det skulle endast tyda på hans dubbla okunskap, såväl i fråga om den mänskliga som i fråga om den teologiska kunskapen, även om hans ytliga visdomsfernissa skulle lyckas förleda någon läsare eller försvarslös åhörare.

Det är allmänt känt att vissa kyrkliga dignitärer av idag förefaller avse att tillverka en ny Kyrka, varigenom de förråder Kristus genom att byta ut de andliga målen – människornas, varje enskild människas frälsning – mot timliga. Om de inte övervinner denna frestelse kommer de att försumma utövandet av sin prästerliga tjänst, de kommer att förlora folkets tillit och respekt och orsaka en oerhörd förödelse inom Kyrkan. Dessutom kommer de att orättmätigt lägga sig i de troendes och andra människors politiska frihet och därigenom så förvirring i den civila samvaron, varigenom de blir farliga även på detta område. Prästvigningens sakrament är avsett som en övernaturlig tjänst till den vigdes trosfränder, men vissa förefaller vilja omvandla det till ett världsligt redskap för ett nytt tyranni.

Men låt oss fortsätta att betrakta de underbara sakramenten. I de sjukas smörjelse, som den sista smörjelsen numera kallas, deltar vi i en kärleksfull förberedelse inför den resa som kommer att leda till Fadershuset. Och avslutningsvis, i den heliga Eukaristin – det gudomliga slöseriets främsta sakrament, om vi får säga så – överlämnar Gud sig själv till oss: Jesus Kristus, som alltid – och inte bara under den heliga Mässan – är verkligen närvarande med sin kropp, själ, blod och gudom.

Jag tänker ofta på prästernas ansvar att garantera att alla kristna har tillgång till denna sakramentens gudomliga källa. Guds nåd kommer till varje människas undsättning. Varje människa behöver konkret, personlig hjälp. Man kan inte bistå själar kollektivt! Man får inte kränka människans värdighet eller Guds barns värdighet genom att inte vända sig till var och en med den ödmjukhet som hör till någon som vet sig vara ett redskap för att förmedla Kristi kärlek. För varje själ är en underbar skatt, varje människa är unik, oersättlig. Var och en är värd allt Kristi blod.

Vi talade tidigare om kamp, men för att kämpa krävs träning, lämplig näring, medicin om man blir sjuk, slår sig eller på annat sätt blir skadad. Sakramenten, Kyrkans främsta medicin, är inte överflödiga: när man överger dem frivilligt kan man inte fortsätta ens ett enda steg längs vägen i Kristi spår. Vi behöver sakramenten som luften vi andas, som vårt eget blodomlopp, som ljuset, för att när som helst kunna uppfatta vad Herren vill av oss.

Kristen askes kräver styrka, och denna styrka finner den kristne i sin Skapare. Vi är mörker, han är det klaraste ljuset; vi är sjuka och han är vår hälsa. Vi lider brist och han är oändlig rikedom, vi är svaga och han upprätthåller oss, quia tu es, Deus, fortitudo mea , för du, Herre, är min styrka. Det finns ingenting på denna jord som kan motstå den otåliga strömmen av Kristi återlösande blod. Men människans litenhet kan beslöja hennes ögon så att hon inte ser Guds storhet. Därav följer att alla troende, särskilt de vars uppgift det är att andligt leda – tjäna – Guds folk, är ansvariga för att inte tillsluta nådens källor och inte skämmas för Kristi kors.

Herdarnas ansvar

I Guds Kyrka är alla skyldiga att ständigt anstränga sig för att vara mer lojala mot Kristi lära. Ingen är undantagen. Om herdarna inte skulle kämpa personligen för att skaffa sig ett finkänsligt samvete, för att troget iaktta Kyrkans dogmer och morallära – som utgör trons skatt och vårt gemensamma arv – skulle profeten Hesekiels ord besannas: Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst.

Det är kraftiga förmaningar, men allvarligare än så är den förolämpning av Gud som det innebär att, efter att ha fått i uppdrag att vaka över allas själsliga välbefinnande, behandla människorna illa genom att förvägra dem dopets rena vatten som förnyar själen, genom att förvägra dem konfirmationens balsamiska olja som stärker själen, genom att förvägra dem tillträde till förlåtelsens domstol eller till det eviga livets näring.

När kan detta ske? När man överger det fredens krig som vi talade om. Den som inte kämpar utsätter sig för risken att hamna i alla de olika former av slaveri som kan fjättra ett hjärta av kött: slaveri i form av ett uteslutande mänskligt perspektiv, slaveri i form av en ivrig längtan efter makt och timlig prestige, slaveri i form av fåfänglighet, pengar, slaveri under liderligheten …

Om ni någon gång skulle råka ut för herdar ovärdiga namnet, ty Gud kan tillåta en sådan prövning, så ta inte anstöt. Kristus har lovat ofelbart och osvikligt stöd till sin Kyrka, men han har inte givit några garantier för att de människor som utgör Kyrkan skall vara trogna. Vi kommer inte att sakna nåd – i överflödande, generöst mått – om vi gör det lilla som begärs av oss: om vi vakar noggrant, med en ansträngning för att med Guds nåd undanröja de hinder som ligger i vägen för vår helgelse. Utan kamp kommer även den som förefaller högrest att vara mycket kort inför Gud. Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö. Ty jag har funnit att dina gärningar inte håller måttet inför min Gud. Kom ihåg vad du har hört och tagit emot, och bevara det och vänd om.

Det är uppmaningar som aposteln Johannes i det första århundradet riktade till den som var ansvarig för Kyrkan i Sardes. Att vissa herdar verkar ha förlorat ansvarskänslan är inte ett modernt fenomen: vi kan se det redan på apostlarnas tid, i samma århundrade som Jesus Kristus vår Herre hade levt på jorden. Och ingen kan vara säker om han upphör att kämpa mot sig själv. Ingen kan rädda sig ensam. Alla vi i Kyrkan behöver dessa konkreta medel som stärker oss: ödmjukhet som får oss att ta emot hjälp och råd, självtukt som får oss att bereda väg för Herren i våra hjärtan så att han kan härska i dem, studium av trosläran som i alla tider legat fast och som får oss att bevara tron och föra den vidare till andra.

Igår och idag

Palmsöndagens liturgi lägger följande hymn på de kristnas läppar: Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, för att ärans kung må träda in! Den som förblir instängd i sin egoisms citadell kommer inte att gå ut på slagfältet. Men om han öppnar fortets portar och tillåter fredens konung att träda in, kommer han att gå ut tillsammans med sin konung för att kämpa mot allt det elände som fördunklar synen och gör samvetet okänsligt.

Höj er, ni eviga dörrar! Nödvändigheten att kämpa är inte en nyhet inom kristendomen. Det är en ständig sanning. Utan kamp segrar man inte, och segrar man inte uppnår man ingen fred. Utan fred är människans glädje bara en skenbar glädje, falsk och steril, som inte tar sig sådana konkreta uttryck som hjälp till nästan eller gärningar av kärlek eller rättvisa, av förlåtelse eller barmhärtighet. Då tjänar man inte heller Gud.

Nu, inom och utom Kyrkan, uppe och nere, får man intrycket att många har givit upp kampen – det personliga kriget mot de egna bristerna – för att med hull och hår hänge sig åt olika sorters slaveri som förnedrar själen. Denna fara kommer alltid att hota alla kristna.

Därför är det nödvändigt att ständigt vända sig till den heliga Treenigheten, för att den må ha medlidande med alla. När jag talar om dessa ting, darrar jag av att tala om Guds rättvisa. Jag tar min tillflykt till hans barmhärtighet, till hans medlidande, för att han inte må se till våra synder, utan till alla de förtjänster som tillhör Kristus och hans heliga moder, som även är vår moder, samt Josef, den helige patriarken som agerade far till honom, och helgonen.

En kristen kan vara säker på att om han vill kämpa, kommer Gud att ta honom med sin högra hand, såsom man läser i Mässan i dagens högtid. Jesus, som träder in i Jerusalem ridande på en stackars åsna, fredens konung, är den som säger: himmelriket tränger fram, och somliga söker rycka det till sig med våld. Denna styrka tar sig inte uttryck i våld mot någon annan: det är styrka för att bekämpa den egna svagheten och eländet, mod för att inte dölja de egna sveken, djärvhet för att bekänna tron även när omgivningen är avogt ställd mot den.

Nu, på samma sätt som förr i tiden, förväntar man sig heroism av de kristna. Heroism i stora strider, om så krävs. Heroism – och det kommer att vara det normala – i vardagens små skärmytslingar. När man ständigt kämpar, med kärlek och på detta sätt som kan verka obetydligt, står Herren ständigt vid sina barns sida som en kärleksfull herde: Jag själv skall valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka … De skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren.

Detta kapitel på ett annat språk