Jesu Hjärta, Källan Till De Kristnas Frid

I sin kärlek har Gud Fader genom sin Sons hjärta givit oss infinitos dilectionis thesauros, oändliga skatter av kärlek, barmhärtighet, tillgivenhet. Om vi vill upptäcka ett bevis på att Gud älskar oss – att han inte bara lyssnar till våra böner utan rentav kommer oss till mötes – räcker det med att följa den helige Paulus resonemang: Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Nåden förnyar människan inifrån, så att hon från att ha varit en syndare och rebell blir en god och trogen tjänare. Källan till all nåd är Guds kärlek till oss, en kärlek som han har uppenbarat för oss såväl i ord som i handling. Guds kärlek får andra Personen i den heliga Treenigheten, Ordet, Gud Faders Son, att anta vårt kött, det vill säga vår mänskliga natur, med undantag av synden. Och Ordet, Guds Ord, är Verbum spirans amorem, det Ord ur vilket kärleken utgår.

Guds kärlek uppenbaras för oss i Inkarnationen, i Jesu Kristi återlösande vandring på vår jord som ledde honom till det yttersta offret på korset. Och på korset uppenbaras den med ännu ett tecken: En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Vatten och blod från Jesus, som talar till oss om en självutgivelse som gått till ytterlighet, ända till hans consummatum est, det är fullbordat, av kärlek.

När vi idag ännu en gång betraktar vår tros centrala mysterier, slås vi av hur de djupaste sanningar – den kärlek som får Gud Fader att utge sin Son, och Sonens kärlek som får honom att gå fridfull hela den väg som leder fram till Golgata – tar sig uttryck i gester som är mycket nära oss människor. Gud vänder sig inte till oss med makt och härlighet, utan antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Jesus framstår aldrig som avlägsen eller högdragen, även om vi kan se att han under sina år av förkunnelse ibland uttrycker djup besvikelse över människans ondska. Men om vi tänker efter lite, märker vi genast att hans ilska och vrede har sitt ursprung i kärleken: även i sitt ogillande uppmanar han oss att vända oss bort från otrohet och synd. Skulle jag önska den gudlöses död? Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? Dessa ord förklarar hela Kristi liv och de får oss att förstå varför han har uppenbarat sig för oss med ett hjärta av kött, med ett hjärta som vårt, bara det ett trovärdigt bevis på hans kärlek och ett ständigt vittnesbörd om Guds kärleks ofattbara mysterium.

Lär känna Jesu hjärta

Jag måste anförtro er något som både smärtar och sporrar mig, nämligen att tänka på de människor som ännu inte känner Kristus och inte ens anar vilken fantastisk lycka som väntar på oss i himlen. De lever som blinda, de söker en lycka vars verkliga namn de inte känner eller förirrar sig längs vägar som avlägsnar dem från den verkliga lyckan. Vad väl man förstår vad aposteln Paulus måste ha känt den där natten i staden Troas, då han i sömnen fick en uppenbarelse: En makedonier stod där och bad honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss.” När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där.

Känner inte även ni att Gud kallar oss, att han – genom allt som händer i vår omgivning – manar oss att förkunna det glada budskapet om Jesu ankomst? Men ibland förminskar vi kristna vår kallelse, vi faller för ytligheten, vi slösar bort vår tid på gräl och tvister. Och inte nog med det. Det finns rentav sådana som tar falsk anstöt av hur andra praktiserar vissa aspekter av tron eller vissa fromhetsövningar, och istället för att själva bana väg och försöka leva som de själva anser vara riktigt, ägnar de sig åt att förstöra och kritisera. Visst kan det förekomma – visst förekommer det – brister i kristna människors liv. Men det viktiga är inte vi och vårt elände, den ende som är något värd är han, Jesus. Det är om Kristus som vi skall tala, inte om oss själva.

Vad jag nyss sagt föranleds av vissa kommentarer över en påstådd kris i vördnaden för Jesu hjärta. Det finns ingen sådan kris. Den sanna vördnaden har varit och är fortfarande ett levande förhållningssätt, fullt av såväl mänskligt som övernaturligt förnuft. Dess frukter har varit och fortsätter att vara goda: människor som omvänder sig, ger sig hän, gör Guds vilja, fördjupar sig kärleksfullt i återlösningens mysterier.

Någonting helt annat är vissa uttryck för ofruktbar sentimentalism som är indränkta av pietism och saknar troskunskap. Jag tycker inte heller om kitschiga bilder av det heliga hjärtat som inte kan främja någon andakt hos personer med sunt förnuft och ett kristet övernaturligt perspektiv. Men det är heller inte tecken på en sund logik att göra vissa praktiska missbruk, som kommer att upphöra av sig själva, till ett läromässigt, teologiskt problem.

Om det alls finns någon kris, så är det i människornas hjärtan. Av andlig närsynthet, egoism eller inskränkthet förmår de inte inse vidden av vår Herre Jesu Kristi omätbara kärlek. Alltsedan dagens högtid instiftades har den heliga Kyrkans liturgi kunnat erbjuda näring för en sann fromhet i en av mässtexterna, till vilken man har valt ett stycke av den helige Paulus som föreslår ett helt program för ett kontemplativt liv – kunskap och kärlek, bön och liv – som grundar sig just på denna vördnad för Jesu hjärta. Gud själv uppmanar oss genom Aposteln att följa den vägen: Må Kristus genom tron bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.

Guds fullhet uppenbaras för oss och ges åt oss i Kristus, i Kristi kärlek, i Kristi hjärta. För det är hans hjärta, i vilket hela den gudomliga fullheten förkroppsligats. Men när man förlorar Guds stora plan ur sikte – den ström av kärlek som förs till världen genom inkarnationen, återlösningen och pingsten – förstår man inte vidden av den ömhet som Herren visar oss.

Sann vördnad för Jesu hjärta

Låt oss försöka förstå vilken rikedom som döljer sig bakom orden ”Jesu hjärta”. När vi talar om en människas hjärta, hänför vi oss inte bara till hennes känslor, utan till hela personen, som tycker om, älskar och umgås med andra. Den heliga Skrift använder sig av just detta mänskliga uttryckssätt för att vi skall förstå de saker som hänför sig till Gud. Våra tankar, ord och gärningar sammanfattas och uttrycks i hjärtat, i vilket de har sitt ursprung och grund. Med andra ord kan vi säga att en människas värde bestäms av hennes hjärta.

Hjärtat tillhör glädjen – mitt hjärta skall jubla över din hjälp; ångern – mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst; lovprisningen av Gud – mitt hjärta brusar av härliga ord; beslutet att lyssna till Herren – mitt hjärta är redo; den kärleksfulla vakan – jag sov, men mitt hjärta var vaket; och likaså tvivel och fruktan – känn ingen oro, tro på mig.

Hjärtat känner inte bara, det vet och förstår också. Guds lag finns i hjärtat och förblir inskriven i det. Den heliga Skrift säger dessutom att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Herren förebrår de skriftlärda: Varför bär ni onda tankar i era hjärtan? Och som sammanfattning av de synder som människan kan begå säger Jesus: Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.

När den heliga Skrift talar om hjärtat, avses inte en flyktig känsla som leder till sinnesrörelse eller tårar. Den talar om hjärtat – som Jesus själv vittnar om – för att hänföra sig till personen, som i sin helhet, kropp och själ, vänder sig mot vad den anser vara gott: Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Det är därför vi, när vi betraktar Jesu hjärta, upptäcker att Guds kärlek till oss är säker och hans självutgivelse till oss äkta. När vi uppmuntrar till vördnad för Jesu hjärta, är detta inte något annat än en uppmaning till fullständig hängivelse, med allt det vi är – vår själ, våra känslor, våra tankar, våra ord och våra gärningar, våra mödor och glädjeämnen – till personen Jesus.

Den sanna vördnaden för Jesu hjärta består i att känna Gud och att känna oss själva, att betrakta Jesus och ta sin tillflykt till honom, som förmanar, undervisar och leder oss. Det finns ingen ytlighet i denna fromhetsövning, annat än i den utsträckning den enskilde på grund av egen oförmåga inte lyckas förstå den inkarnerade Gudens sanna väsen.

Jesus på korset, med hjärtat genomborrat av kärlek till människan, är ett talande svar – ord är överflödiga – på frågan om sakers och personers värde. Människorna, deras liv och deras lycka, är så mycket värda att Guds Son ger sig själv för att återlösa dem, för att rena dem, för att upphöja dem. Vem kan väl annat än älska hans så sårade hjärta?, frågade sig en kontemplativ människa i detta sammanhang. Och han fortsatte att fråga: Vem kan väl annat än återgälda kärlek med kärlek? Vem kan väl annat än att omfamna ett så rent hjärta? Vi, som är kött, kommer att återgälda kärlek med kärlek, vi kommer att omfamna vår sårade frände, vars händer och fötter, sida och hjärta, genomborrats av ogudaktiga människor. Låt oss be honom att vilja binda vårt hjärta med sin kärleks band, att såra det med en lans, för det är ännu hårt och sent till ånger.

Med sådana tankar, känslor och samtal har förälskade människor alltid vänt sig till Jesus. Men för att förstå detta sätt att uttrycka sig, för att verkligen förstå människans hjärta, Kristi hjärta och Guds kärlek, behövs tro och ödmjukhet. Med tro och ödmjukhet lämnade den helige Augustinus oss några ord som är berömda över hela världen: Du har skapat oss till dig, Herre, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig!

När en människa försummar att vara ödmjuk, kommer hon att vilja göra Gud till sin, men inte på det gudomliga sätt som Kristus själv har gjort möjligt genom att säga tag och ät, detta är min kropp, utan genom att försöka krympa Guds storhet så att den får plats inom mänskliga ramar. Förnuftet, ett kallt och blint förnuft – inte den intelligens som följer av tron och heller inte den riktiga intelligens som kännetecknar en människa som kan glädjas åt ting och uppskatta dem – förvandlas till galenskap som sätter sina vanliga erfarenheter över allt annat, som förminskar den övernaturliga sanningen, som täcker människans hjärta med ett skal som gör det okänsligt för den helige Andes ingivelser. Vår stackars intelligens skulle gå förlorad om det inte vore för Guds barmhärtiga makt som bryter igenom vårt eländes gränser: Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Och själen återfår ljus och fylls av glädje inför den heliga Skrifts löften.

Jag vet vilka avsikter jag har med er: välgång, inte olycka, förklarade Gud genom profeten Jeremias. Liturgin tillämpar dessa ord på Jesus, för i honom uppenbaras det för oss med all önskvärd tydlighet att Gud älskar oss på detta sätt. Han har inte kommit för att döma oss, för att förebrå oss vår ynklighet eller vårt elände. Han kommer för att frälsa oss, förlåta oss, ursäkta oss, för att skänka oss frid och glädje. Om vi bara inser hur underbart Herren förhåller sig till sina barn, kommer våra hjärtan nödvändigtvis att förändras och våra ögon kommer att upptäcka en helt ny horisont, full av konturer, djup och ljus.

Att förmedla Kristi kärlek till andra

Men lägg märke till att Gud inte säger att han istället för vårt hjärta skall ge oss en ren andes vilja. Nej: han ger oss ett hjärta, ett hjärta av kött, likt Kristi hjärta. Jag har inte ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor. Med samma hjärta som jag har älskat mina föräldrar och älskar mina vänner, med samma hjärta älskar jag Kristus, Fadern, den helige Ande och Jungfru Maria. Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att vi måste vara mycket mänskliga, för annars kommer vi inte att kunna vara gudomliga.

Den mänskliga kärleken, den äkta kärleken här nere på jorden, hjälper oss att få en försmak av Guds kärlek. Därigenom kan vi skymta den kärlek med vilken vi skall njuta av Gud och som skall råda mellan oss i himlen, när Herren är allt, överallt. När vi börjar förstå vad Guds kärlek är, kommer vi för var dag som går att bli mer förstående, mer generösa, mer hängivna.

Vi måste ge vad vi har fått ta emot, lära ut vad vi har lärt oss, låta andra ta del – utan högfärd, enkelt – av vår erfarenhet av Kristi kärlek. När var och en av er utför sitt arbete, när ni utövar ert yrke i samhället, kan och bör ni utföra era uppgifter så att ni tjänar era medmänniskor. Väl avslutat arbete, som gör framsteg och får andra att göra framsteg, som beaktar kulturens och teknikens landvinningar, fyller en viktig funktion som alltid är nyttig för hela mänskligheten, om vi drivs av generositet och inte av egoism, av strävan efter det allmännas väl, inte egennyttan: om det fylls av en kristen syn på livet.

I detta arbete och i era relationer bör ni visa Kristi kärlek och dess konkreta konsekvenser: vänskap, förståelse, tillgivenhet, frid. På samma sätt som Kristus vandrade omkring och gjorde gott längs Palestinas vägar, bör även ni utföra en väldig sådd av frid längs era mänskliga vägar i familjen, det civila samhället, i era vardagliga yrkesrelationer, i kulturlivet och på fritiden. Det kommer att vara det bästa beviset på att Guds rike har nått ert hjärta: Vi vet att vi har gått över från döden till livet – skriver aposteln Johannes – ty vi älskar våra bröder.

Men denna kärlek kan man bara leva om man formas i Jesu hjärtas skola. Det är endast om vi betraktar Kristi hjärta som vi kommer att befria vårt eget från hat och likgiltighet. Bara på det sättet kommer vi att kunna reagera kristet inför andra människors lidande och smärta.

Minns den scen som den helige Lukas återger, då Kristus befann sig i närheten av staden Nain. Jesus lägger märke till människornas sorg, när han möter dem av en händelse. Han hade kunnat gå förbi, eller vänta på att någon skulle kalla på honom, be honom om hjälp. Men han varken går sin väg eller väntar. Han tar initiativet, rörd av en änkas bedrövelse: hon hade förlorat det enda hon hade kvar, sin son.

Evangelisten förklarar att Jesus blev rörd. Kanske tog rörelsen sig även yttre uttryck, som vid Lasaros död. Jesus Kristus varken var eller är okänslig inför det lidande som har sitt ursprung i kärlek. Han gläds inte åt att skilja barn från deras föräldrar. Han besegrar döden för att ge liv, för att de som älskar varandra skall få vara tillsammans. Men han kräver att vi skall erkänna att först av allt kommer Guds kärlek, som måste få ligga till grund för all kristen livsföring.

Kristus vet att han är omgiven av en folkmassa som kommer att hänföras av underverket och sprida ryktet om det inträffade i hela området. Men Herren handlar inte för att göra intryck på folkmassan, bara för att utföra en vacker gest. Han känner sig helt enkelt rörd av kvinnans lidande och kan inte annat än trösta henne. Så, han går fram till henne och säger: Gråt inte. Det är som om han skulle säga: Jag vill inte se dig i tårar, för jag har kommit för att skänka världen glädje och frid. Sedan sker miraklet, ett tecken på Kristi makt och på att Kristus är Gud. Men dessförinnan såg vi hans medlidande, ett uppenbart tecken på ömheten i Kristi hjärta och på att Kristus är människa.

Om vi inte lär oss av Jesus, kommer vi aldrig att lära oss älska. Om man anser, som vissa gör, att man för att bevara hjärtat rent och värdigt inför Gud måste avstå från att lägga sig i, undvika att förorena det med mänskliga känslor, skulle en naturlig konsekvens vara att man blev okänslig inför andras lidande. Vi skulle inte kunna visa något annat än en torr och själlös officiell kärlek till nästan, vilket är någonting helt annat än Jesu Kristi sanna kärlek till nästan som är tillgivenhet, mänsklig värme. Sådana falska teorier är bara sorgliga svepskäl som förvirrar människors hjärtan, leder dem bort från Gud och för dem på irrvägar som rentav kan leda till förtappelse.

På denna högtid måste vi be Herren att skänka oss ett gott hjärta som förmår känna medlidande med andra, som förstår att den verkliga balsam som kan lindra den ångest som så många ofta känner är kärleken, den kärlek som kommer från Gud. All annan tröst räcker knappt till mer än en stunds förströelse som senare följs av bitterhet och hopplöshet.

Om vi vill hjälpa människorna i vår omgivning måste vi älska dem, och jag upprepar, älska dem med en kärlek som tar sig uttryck i förståelse och hängivelse, tillgivenhet och frivilligt vald ödmjukhet. Om vi älskar så, kommer vi att förstå varför Herren beslöt att sammanfatta lagen i det dubbla bud som i själva verket är ett enda: att älska Gud och nästan, av allt vårt hjärta.

Nu kanske ni tycker att vi kristna – inte några andra kristna: du och jag – ibland glömmer de självklaraste sätten för att uppfylla denna plikt. Ni kanske tänker på alla de orättvisor som inte avhjälps, på alla de missbruk som inte åtgärdas, på former för diskriminering som förs vidare från generation till generation, utan att någon lösning som går till roten med det onda ens föreslås.

Jag kan inte föreslå några konkreta sätt för att lösa dessa problem, och det finns heller inga skäl till att jag skulle kunna göra det. Men som en Kristi präst är det min plikt att påminna er om vad den heliga Skrift säger. Betrakta denna beskrivning av den yttersta domen som Jesus själv har gjort: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.

En människa eller ett samhälle som inte reagerar inför lidande eller orättvisor, och som inte försöker lindra dem, är inte en människa eller ett samhälle som kan mäta sig med kärleken i Kristi hjärta. Kristna måste – samtidigt som de alltid bibehåller den största frihet för att planera och genomföra olika lösningar, vilket innebär en naturlig pluralism – vara enade i strävan efter att tjäna mänskligheten. Annars kommer deras kristendom inte att vara Jesu ord och liv, den kommer att vara en förklädnad, ett lurendrejeri inför Gud och människor.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.

Vi talade tidigare om händelserna i Nain. Vi skulle kunna nämna andra, för evangelierna är fulla av liknande scener. Dessa berättelser har rört, och kommer alltid att fortsätta röra, människornas hjärtan. De visar nämligen inte bara en uppriktig gest av en man som hyser medlidande med sina likar, utan uppenbarar Herrens oändliga kärlek. Jesu hjärta tillhör den inkarnerade Guden, Emmanuel, Gud med oss.

Kyrkan, förenad med Kristus, föds ur ett sårat hjärta. Detta vidöppna hjärta förmedlar oss livet. Hur kan vi låta bli att i detta sammanhang nämna de sakrament som Gud använder sig av för att verka i oss och göra oss delaktiga i Kristi återlösande kraft? Hur kan vi låta bli att särskilt tacka för Eukaristins heliga sakrament, det heliga offret på Kalvarieberget som på ett oblodigt sätt ständigt närvarandegörs i Mässan? Jesus ger sig själv åt oss som näring. Jesus Kristus kommer till oss, allt har förändrats, och i vårt väsen märks en kraft – den helige Andes hjälp – som fyller själen, som präglar våra handlingar, vårt sätt att tänka och känna. Kristi hjärta är källan till de kristnas frid.

Grunden för den hängivelse som Herren begär av oss består inte bara av våra önskningar eller vår förmåga, som ofta är otillräckliga eller svaga. För det första skall vår hängivelse grundas på nåden, som den människoblivne Gudens kärleksfulla hjärta har utverkat åt oss. Därför kan och bör vi hålla ut i vårt inre liv, som barn till vår Fader i himlen, utan att ge efter för modlöshet eller uppgivenhet. Jag tycker om att låta mina åhörare reflektera över att en kristen är kallad att utöva tron, hoppet och kärleken i sin vardagliga tillvaro, i de enklaste sammanhangen, i dagens vanligaste omständigheter. Att handla så är nämligen det väsentliga för en människa som vilar i Gud och det är då som utövandet av de teologala dygderna för med sig glädje, styrka och fridfullhet.

Dessa är frukterna av Kristi frid, den frid som hans heliga hjärta för med sig till oss. För – jag upprepar – Jesu kärlek till människorna är en outgrundlig del av Guds mysterium, Sonens kärlek till Fadern och den helige Ande. Den helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, finner i Ordet ett mänskligt hjärta.

Det går inte att tala om dessa vår tros centrala sanningar utan att märka vårt förstånds begränsning och Uppenbarelsens storhet. Men även om vi inte kan fullt ut begripa dessa sanningar, även om vårt förstånd häpnar inför dem, tror vi ödmjukt och fast på dem. Vi vet, med stöd av Kristi vittnesbörd, att de är sådana. Att kärleken, inom Treenigheten, utgjuts över människorna genom kärleken i Jesu hjärta.

Att leva i Jesu hjärta, att hålla sig tätt intill det, innebär därför att vi förvandlas till en boning för Gud. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, förkunnade Herren. Och Kristus och Fadern, i den helige Ande, kommer till honom och stannar hos honom.

När vi – om så bara lite – förstår dessa grundläggande sanningar, kommer vårt sätt att vara att förändras. Vi kommer att hungra efter vår Gud och göra psalmens ord till våra egna: Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Och Jesus, som har stött vår längtan, kommer oss till mötes och säger: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Han erbjuder oss sitt hjärta för att vi i det skall kunna finna vila och styrka. Om vi lyssnar till hans kallelse, kommer vi att märka att hans ord är sanna, och vår hunger och törst kommer att öka, tills vi önskar att Gud må finna en plats att vila i vårt hjärta och inte undanhålla oss sin värme och sitt ljus.

Ignem veni mittere in terram, et quid volo nisi ut accendatur? – Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Vi har dragit oss lite närmare Guds kärleks eld. Låt oss tillåta dess kraft att påverka våra liv, låt oss längta efter att föra Guds eld över hela världen, efter att hjälpa människorna i vår omgivning att lära känna den, så att även de kan få känna Kristi frid och finna sin lycka i den. En kristen som lever förenad med Jesu hjärta kan inte ha några andra målsättningar än dessa: fred i samhället, fred i Kyrkan, frid i den egna själen, Guds frid som kommer att fullbordas när hans rike kommer.

Maria, Regina pacis: Du som är fredens drottning för att du trodde att ängelns budskap skulle gå i uppfyllelse, hjälp oss att växa i tron, att vara fasta i hoppet, att fördjupa vår kärlek. För det är vad din Son idag begär av oss, då han visar oss sitt allraheligaste hjärta.

Detta kapitel på ett annat språk