Kristus Är Närvarande I De Kristna

Kristus lever. Det är denna sanning som gör vår tro meningsfull: Jesus, som dog på korset har uppstått och besegrat döden och mörkrets makt, lidandet och ångesten. Var inte förskräckta – med de orden hälsade ängeln kvinnorna som skyndade till graven. Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Haec est dies quam fecit Dominus, exsultemus et laetemur in ea, detta är dagen som Herren har gjort, låt oss jubla och vara glada!

Påsktiden är en glädjens tid, en glädje som inte begränsas till denna tid under det liturgiska året, utan ständigt fyller den kristnes hjärta, för Kristus lever: han är inte en person i det förgångna, någon som levde en viss tid och sedan gick bort och lämnade oss ett underbart minne och exempel.

Nej: Kristus lever. Jesus är Emmanuel: Gud med oss. Hans uppståndelse avslöjar att Gud inte överger oss. Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig, lovade Herren. Och han höll sitt löfte. Gud finner ännu sin glädje bland människors barn.

Kristus lever i sin Kyrka: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er. Detta var Guds plan: genom att dö på korset skulle Jesus ge oss sanningens och livets Ande. Kristus själv finns kvar i sin Kyrka: i hennes sakrament, i hennes liturgi, i hennes lära och i hela hennes verk.

På ett särskilt sätt finns han närvarande mitt ibland oss i sin dagliga självutgivelse i Eukaristin. Därför är den heliga Mässan det kristna livets mittpunkt och rot. I varje Mässa är hela Kristus närvarande, både huvudet och kroppen. Per Ipsum et cum Ipso, et in Ipso.* Kristus är Vägen och Medlaren: i honom har vi allt, utan honom blir vårt liv tomt. I Jesus Kristus och vägledda av honom vågar vi säga – audemus dicere – Pater noster, Fader vår. Vi vågar kalla himlens och jordens Herre Fader.

Jesus lever och är närvarande i den heliga hostian: detta är garantin för, roten till och fullbordandet av hans närvaro i världen.

Kristus lever i de kristna. Tron säger oss att en människa i nådens tillstånd är gudomliggjord. Vi är män och kvinnor, inte änglar. Vi är varelser av kött och blod, med ett hjärta och lidelser, med sorger och glädjeämnen. Gudomliggörandet påverkar emellertid hela människan som ett föregripande av den förhärligade uppståndelsen. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.

Kristi liv är vårt liv, enligt det han lovade apostlarna vid den sista måltiden: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den kristne bör därför leva i överensstämmelse med Kristi liv och tillägna sig Kristi sinnelag, så att han kan utbrista, som den helige Paulus, non vivo ego, vivit vero in me Christus, jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.

Jesus Kristus, grunden för det kristna livet

Jag har velat påminna er, om än i korta drag, om vissa av de sätt på vilka Kristus lever idag – Iesus Christus heri et hodie; ipse et in saecula – för de är grunden för allt kristet liv. Om vi ser runtomkring oss och betraktar mänsklighetens historia, ser vi både utveckling och framsteg. Vetenskapen har givit människan en större insikt om hennes makt. Tekniken dominerar naturen i större utsträckning än under tidigare epoker och mänskligheten kan hoppas på att uppnå en högre nivå i fråga om kultur, levnadsstandard och enhet.

Vissa kanske känner sig manade att nyansera denna bild genom att erinra om att människor fortfarande lider under orättvisor och krig, vissa till och med värre än tidigare. De har inte helt fel. Men utöver dessa överväganden föredrar jag att för egen del påpeka att på det religiösa planet är människan fortfarande människa och Gud fortfarande Gud. På detta område har toppen av all utveckling redan uppnåtts: toppen är Kristus, A och O, början och slutet.

I det andliga livet finns ingen ny epok att uppnå. Allt har givits oss i Kristus som dog och uppstod, som lever och ständigt är kvar hos oss. Men vi måste förena oss med honom genom tron och låta hans liv uppenbaras i oss, så att det går att säga att varje kristen inte bara är alter Christus, en annan Kristus, utan ipse Christus, Kristus själv!

Den helige Paulus gav följande motto åt de kristna i Efesos: Instaurare omnia in Christo, att sammanfatta allting i Kristus, att uppfylla hela världen med Jesu anda, att sätta Kristus i centrum för allting. Si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra allt till mig. Genom sin inkarnation, genom hela sitt arbetsliv i Nasaret, genom sin förkunnelse och sina under i Judeen och Galileen, genom sin död på korset och sin uppståndelse, är Kristus skapelsens centrum, alla skapade varelsers Förstfödde och Herre.

Vårt uppdrag som kristna är att förkunna detta Kristi kungadöme, att tillkännage det i våra ord och handlingar. Herren vill ha de sina i alla världens vägkorsningar. Vissa kallar han till öknen, till att avsäga sig alla band med människornas samhälle, så att de genom sitt vittnesbörd påminner sina medmänniskor om att Gud finns. Åt andra anförtror han prästämbetet. Det stora flertalet vill han ha mitt i världen, i all jordisk verksamhet. Därför bör dessa kristna föra Kristus till alla de omgivningar där människor utför sina uppgifter: till fabriker och laboratorier, till arbetet på fälten, till hantverkarnas verkstäder, till storstadens gator och stigar bland bergen.

Jag tycker i detta sammanhang om att tänka på Kristi samtal med lärjungarna från Emmaus. Jesus går tillsammans med de båda männen, som har förlorat nästan allt hopp och därför börjar anse att livet är meningslöst. Han förstår deras sorg, tränger in i deras hjärtan och meddelar dem något av det liv som bor i honom.

När de kommer fram till byn och Jesus verkar vilja fortsätta, håller lärjungarna honom kvar och nästan tvingar honom att stanna med dem. Senare känner de igen honom då han bryter brödet: Herren, utbrister de, har varit med oss. Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss? Varje kristen skall göra Kristus närvarande bland människorna. Han skall verka så att de som umgås med honom känner bonus odor Christi, Kristi väldoft. De måste handla så att det genom lärjungens gärningar går att upptäcka Mästarens ansikte.

En kristen vet att han är inympad i Kristus genom dopet, att han är bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen och kallad att verka i världen genom att delta i Kristi uppdrag som kung, profet och präst; att han blir ett och samma med Kristus genom Eukaristin, enhetens och kärlekens sakrament. Därför måste han i likhet med Kristus leva vänd mot alla andra människor och se med kärlek på alla och på var och en av dem som omger honom och på hela mänskligheten.

Tron får oss att erkänna att Kristus är Gud och att se honom som vår Frälsare, att identifiera oss med honom genom att handla som han handlade. Efter att ha hjälpt aposteln Tomas ur dennes tvivel genom att visa honom sina sår, utbrister den Uppståndne: Saliga de som inte har sett men ändå tror.Här – säger den helige Gregorius den store – talar man om oss på ett särskilt sätt, för vi har inom oss andligen den som vi kroppsligen inte har sett. Man talar om oss, men på villkor att våra handlingar överensstämmer med vår tro. Endast den tror verkligen, som i sitt handlande omsätter det han tror i praktiken. Därför säger den helige Paulus om dem vars tro endast uttrycks i ord att de bekänner sig till Gud men förnekar honom i handling.

Det är inte möjligt att hos Kristus skilja på hans väsen som Gud—Människa och hans uppdrag som återlösare. Ordet blev kött och kom till jorden ut omnes homines salvi fiant, för att rädda alla människor. Med vårt elände och våra personliga begränsningar är vi andra kristusar, Kristus själv, även vi kallade att tjäna alla människor.

Det är nödvändigt att få det bud som fortsätter att vara nytt genom århundradena att genljuda igen och igen. Mina kära – skriver den helige Johannes – vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall.

Vår Herre har kommit för att föra med sig freden, det glada budskapet, livet till alla människor. Inte bara till de rika, men heller inte bara till de fattiga. Inte bara till de lärda, men heller inte bara till de som saknar bildning. Till alla. Till oss som är bröder, för vi är bröder, eftersom vi är barn till en och samma Far, Gud. Det finns därför bara en ras: Guds barns ras. Det finns bara en färg: Guds barns färg. Och det finns bara ett språk: det som talar till hjärtat och förståndet, utan ljudet av ord, men som får oss att känna Gud och älska varandra.

Att betrakta Kristi liv

Det är denna Kristi kärlek som var och en av oss måste anstränga sig för att förverkliga i sitt eget liv. Men för att vara ipse Christus måste man spegla sig i honom. Det räcker inte med att ha en allmän uppfattning om Jesu anda, man måste även lära sig detaljer och attityder av honom. Och framför allt måste man betrakta hans jordiska vandring, hans spår, för att därur hämta styrka, ljus, sinnesro, frid.

När man älskar någon vill man veta även de minsta detaljerna om hans liv och karaktär för att kunna identifiera sig med honom. Därför måste vi meditera över Kristi liv, från hans födelse i en krubba till hans död och uppståndelse. De första åren av min prästerliga tjänst brukade jag ge bort exemplar av evangeliet eller böcker som berättade om Jesu liv. Vi måste nämligen ha en så god kunskap om det att vi har det helt och hållet i vårt huvud och i vårt hjärta, så att vi i varje stund, utan någon bok, då vi sluter ögonen, kan betrakta det som en film. I olika livsomständigheter kommer vi då i vårt handlande att tänka på Herrens ord och gärningar.

Då kommer vi att känna oss försjunkna i hans liv. För det gäller inte bara att tänka på Jesus, att föreställa sig de där scenerna. Vi måste försätta oss helt och fullt i dem, bli deltagare. Följa Kristus lika nära som den heliga Maria, hans moder, som de första tolv, som de heliga kvinnorna, som de folkmassor som trängdes kring honom. Om vi handlar så, om vi inte reser några hinder, kommer Kristi ord att tränga in i djupet av vår själ och förvandla oss. För Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Om vi vill föra våra medmänniskor till Herren, måste vi först vända oss till evangeliet och betrakta Kristi kärlek. Vi skulle kunna fästa vår uppmärksamhet på de viktigaste scenerna i hans lidandes historia, för som han själv sade, ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Men vi kan även betrakta resten av hans liv, hans vanliga umgänge med dem vars vägar korsade hans.

Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa, handlade såväl mänskligt som gudomligt för att föra sin frälsande lära till människorna och uppenbara Guds kärlek för dem. Gud går människan till mötes, han antar vår natur utan förbehåll, med undantag för synden.

Det gläder mig djupt att tänka på att Kristus har velat bli människa fullt ut, med kött som vårt. Jag blir rörd av att betrakta hur underbart det är med en Gud som älskar med ett mänskligt hjärta.

Bland alla de scener som evangelisterna återger, föreslår jag att vi dröjer vid några och börjar med skildringarna av Jesu umgänge med de tolv. Aposteln Johannes, som fyller sitt evangelium med ett helt livs erfarenhet, berättar om deras första samtal, vars charm var oförglömlig. Mästare, var bor du? Jesus sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen.

En både gudomlig och mänsklig dialog som förändrade livet för Johannes, Andreas, Petrus och Jakob och så många andra, som förberedde deras hjärtan på att lyssna till de auktoritativa ord Jesus riktade till dem vid Galileiska sjön. När han vandrade utmed Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, och de lämnade genast sina nät och följde honom.

Under de tre därpå följande åren lever Jesus tillsammans med sina lärjungar, han lär känna dem, besvarar deras frågor, skingrar deras tvivel. Ja, han är Rabbi, Mästaren som talar med myndighet, Messias som sänts av Gud. Men han är samtidigt tillgänglig, nära. En dag drar sig Jesus tillbaka i bön. Lärjungarna befinner sig i närheten, kanske betraktar de honom och försöker gissa sig till hans ord. När Jesus återvänder, säger en av dem: Domine, doce nos orare, sicut docuit et Ioannes discipulos suos; Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar. Och Jesus svarar: När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat …

Med Guds auktoritet och en människas tillgivenhet tar Herren även emot apostlarna som, fulla av häpnad inför frukterna av sitt första uppdrag, berättar för honom om sitt apostolats frukter: Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.

En mycket liknande scen upprepas vid slutet av Jesu vistelse på jorden, strax före hans himmelsfärd: När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” Den som frågat som människa, talar sedan som Gud: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!”

Och Gud väntar på dem på stranden: Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick”. Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken.

Denna ömhet och tillgivenhet visar Jesus inte bara en liten grupp lärjungar, utan alla: de heliga kvinnorna, företrädare för rådet som Nikodemos och tullindrivare som Sackaios, sjuka och friska, laglärda och hedningar, enskilda och stora folkmassor.

Evangelierna berättar för oss om att Jesus inte hade en plats att vila sitt huvud, men de berättar även om att han hade vänner som han tyckte om och litade på, och som gärna tog emot honom i sitt hem. Och de berättar om hans medlidande med de sjuka, om hans smärta över personer som var okunniga eller felade, om hans ilska inför hyckleri. Jesus gråter över Lasaros död, han blir arg på de köpmän som vanhelgar templet, i Nain låter han sitt hjärta röras av änkans sorg.

Var och en av dessa mänskliga gester är en gest som Gud utför. I Kristus har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning. Kristus är Gud som blivit människa, en fullkomlig människa, en hel människa. Och genom sin mänskliga natur, uppenbarar han sin gudomliga natur för oss.

Då vi drar oss till minnes Kristi mänskliga tillgivenhet, då vi tänker på hur han vigde sitt liv åt att tjäna sina medmänniskor, beskriver vi inte bara ett sätt att handla bland många andra, utan gör mycket mer än så: vi upptäcker Gud. Varje handling som Kristus utför har en övernaturlig innebörd som lär oss känna Guds sätt att vara, som uppmanar oss att tro på Guds kärlek, som skapat oss och vill låta oss ta del av hans inre liv. Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig, utbrast Jesus i den långa bön som evangelisten Johannes bevarat åt oss.

Därför är Jesu umgänge mycket mer än bara ord eller ytliga handlingar. Jesus tar människan på allvar och vill låta henne förstå den gudomliga meningen med hennes liv. Jesus kan kräva, ställa var och en inför sina plikter, slita åhörarna ur bekvämlighet och konformism, för att få dem att lära känna den trefaldigt helige Guden. Jesus blir rörd av hunger och smärta, men framför allt blir han rörd av okunskap. Jesus fick se en stor skara människor och fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.

Tillämpning på vårt vardagliga liv

Vi har gått igenom några sidor i de heliga evangelierna för att betrakta Jesus i hans umgänge med människorna och för att lära oss att leda våra bröder till Kristus genom att själva vara Kristus. Låt oss tillämpa detta på vårt vardagliga liv, på vårt eget liv. För vårt vanliga vardagsliv, det som vi lever tillsammans med övriga samhällsmedborgare, är inte något tråkigt och obetydligt. Det är just under dessa omständigheter som Herren vill att den överväldigande majoriteten av hans barn skall helga sig.

Det är nödvändigt att gång på gång upprepa att Jesus inte vände sig till en privilegierad grupp, utan kom för att uppenbara Guds universella kärlek för oss. Gud älskar alla människor och han förväntar sig kärlek av alla. Av alla, oavsett deras personliga omständigheter, sociala ställning, yrke eller arbete. Det vanliga vardagslivet är inte av ringa värde: alla världens vägar kan utgöra ett tillfälle till att möta Kristus, som uppmanar oss att identifiera oss med honom för att förverkliga hans gudomliga uppdrag på den plats vi befinner oss.

Gud kallar oss genom händelserna i vardagslivet, våra närståendes lidanden och glädjeämnen, våra kollegors mänskliga intressen och familjelivets små detaljer. Gud kallar oss även genom de stora problem, konflikter och uppgifter som kännetecknar varje historisk tid och som upptar en stor del av mänsklighetens ansträngningar och förhoppningar.

Det är lätt att förstå den otålighet, ängslan och de oroliga önskningar som uppfyller människor med en naturligt kristen själ, vilka inte ger vika inför den personliga och sociala orättvisa som människohjärtat kan ge upphov till. Människor har levt tillsammans under så många sekel och ändå finns det fortfarande så mycket hat, förstörelse och fanatism som samlats på hög i ögon som inte vill se och hjärtan som inte vill älska.

Världens tillgångar är fördelade på ett fåtal, de kulturella tillgångarna är instängda i slutna kretsar av invigda. Utanför råder hunger efter bröd och kunskap. Människoliv som är heliga, eftersom de kommer från Gud, behandlas som ting av föga värde, som statistiska uppgifter. Jag förstår och delar denna otålighet, som får mig att se på Kristus, som fortsätter att uppmana oss att förverkliga kärlekens nya bud.

Alla situationer som livet försätter oss i för med sig ett gudomligt budskap som ber oss att svara med kärlek och hängivenhet gentemot våra medmänniskor. När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.

Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ”Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Då kommer de rättfärdiga att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Vi måste lära oss känna igen Kristus som kommer oss till mötes i alla människor, våra bröder. Inget människoliv är isolerat, varje liv är sammanvävt med andra människoliv. Ingen person är en fristående vers, vi utgör alla en del av den gudomliga dikt som Gud skriver med vår fria viljas samarbete.

Ingenting är främmande för Kristi omsorg. Om vi talar med teologiskt djup, det vill säga om vi inte begränsar oss till funktionella kategorier utan för ett stringent resonemang, går det inte att säga att det finns någon enda – god, hedervärd eller ens likgiltig – företeelse som är uteslutande profan sedan Guds Ord tagit sin boning bland människornas barn, varit hungrig och törstig, arbetat med sina händer, erfarit vänskap och lydnad och upplevt lidande och död. För Fadern beslöt att låta all fullhet bo i Kristus och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Vi bör älska världen, arbetet, allt det mänskliga, för världen är god: det var Adams synd som bröt skapelsens gudomliga harmoni, men Gud Fader sände sin enfödde Son för att återställa den friden. För att vi, efter att ha blivit adoptivbarn, skulle kunna befria skapelsen från oordningen och försona allting med Gud.

Varje människas personliga situation är oefterliknelig, frukten av en unik kallelse som måste levas intensivt och i vilken Kristi anda måste förverkligas. Genom att vi bland våra likar lever ett kristet liv, vardagligt men i överensstämmelse med vår tro, kommer vi då att vara Kristus närvarande bland människorna.

Att betrakta värdigheten i det uppdrag som Gud kallar oss till kanske kan framkalla förmätenhet och högmod i en människas själ. Men vår uppfattning om den kristna kallelsen är falsk om den förblindar oss, om den får oss att glömma att vi är gjorda av lera, att vi är stoft och elände. Det onda finns inte bara i världen, runt omkring oss, det onda finns även inom oss, förankrat i vårt hjärta, och gör oss i stånd till skamliga och egoistiska handlingar. Det är bara Guds nåd som är en fast klippa: vi är sand, kvicksand.

Om man betraktar människans historia eller världens nuvarande tillstånd, gör det ont att se att det efter tjugo århundraden finns så få som kallar sig kristna och att de som gör anspråk på det namnet så ofta inte är sin kallelse trogna. En man som inte saknade hjärta, men väl tro, sade för många år sedan så här till mig, samtidigt som han pekade på en jordglob: Se, här är Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått under vilka man försökt föra hans lära till människorna, och ni ser resultatet: det finns inga kristna.

Det saknas inte människor som fortfarande tycker så. Men Kristus har inte misslyckats: hans ord och liv gör ständigt världen fruktbar. Kristi verk, den uppgift som hans Fader anförtrodde åt honom, håller på att förverkligas, dess styrka går igenom historien och för med sig det sanna livet, och när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

I denna uppgift som Gud håller på att förverkliga i världen, har han velat att vi skall samarbeta med honom, han har velat ta den risk vår frihet innebär. Det gör mig djupt rörd att betrakta den nyfödde Jesus i Betlehem: ett försvarslöst, oskyddat barn som inte kan göra motstånd. Gud överlämnar sig i människornas händer, han närmar sig oss och sänker sig till vår nivå.

Jesus Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. Gud går vår frihet, vår ofullkomlighet, vårt elände till mötes. Han går med på att hans gudomliga skatter bärs i lerkrus, att vi gör dem kända genom blandningen av våra mänskliga brister och hans gudomliga kraft.

Vår erfarenhet av synden skall alltså inte få oss att tvivla på vårt uppdrag. Visst kan våra synder göra det svårt för andra att känna igen Kristus. Därför måste vi modigt bemöta vårt personliga elände, söka efter rening. Men vi vet även att Gud inte har lovat oss den fullständiga segern över det onda i detta livet, utan begär att vi skall kämpa. Sufficit tibi gratia mea, min nåd är allt du behöver, svarade Gud Paulus, som bad om att få bli befriad från den svaghet som förödmjukade honom.

Guds makt uppenbaras i vår svaghet och driver oss till att kämpa, till att slåss mot våra brister, även om vi vet att vi under vår vandring genom jordelivet aldrig helt kommer att uppnå segern. Det kristna livet består i att ständigt börja och börja om, att förnya sig varje dag.

Kristus uppstår i oss, om vi gör oss till deltagare i hans kors och död. Vi bör älska korset och hängivelsen, självtukten. Kristen optimism är inte någon sötsliskig optimism och inte heller mänsklig förtröstan på att allt kommer att gå bra. Det är en optimism som sänker sina rötter i medvetenheten om vår frihet och i tron på nåden. Det är en optimism som får oss att vara krävande gentemot oss själva, att anstränga oss för att besvara Guds kallelse.

På det sättet uppenbarar sig Kristus, inte trots vårt elände, utan på sätt och vis genom vårt elände, genom det liv vi lever som människor gjorda av kött och lera: i våra ansträngningar för att bli bättre, att förverkliga en kärlek som strävar efter att vara ren genom att vi betvingar vår egoism, genom att vi hänger oss fullt ut åt våra medmänniskor och gör vårt liv till ett ständigt tjänande.

Jag vill göra en sista reflektion innan jag avslutar. Då en kristen närvarandegör Kristus bland människorna genom att själv vara ipse Christus, försöker han inte bara leva kärleksfullt, utan även att göra Guds kärlek känd genom sin mänskliga kärlek.

Jesus uppfattade hela sitt liv som ett avslöjande av denna kärlek: Filippos – svarade han en av sina lärjungar – den som har sett mig har sett Fadern. Aposteln Johannes följer denna lära och uppmanar de kristna att visa denna Guds kärlek i handlingar, eftersom de nu har lärt känna den: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.

Vår tro måste således vara levande, den måste få oss att verkligen tro på Gud och att upprätthålla en ständig dialog med honom. Den kristnes liv måste vara ett liv i ständig bön, i vilket han försöker vara medveten om Guds närvaro från morgon till kväll och från kväll till morgon. Den kristne är aldrig en enstöring, för han lever i ett ständigt umgänge med Gud, som är vid vår sida och i himlen.

Sine intermissione orate, uppmanar oss Aposteln, be ständigt. Och Klemens från Alexandria påminner om detta bud då han skriver följande: Han uppmanar oss att prisa och ära Ordet, som vi känner som frälsare och konung, och genom honom Fadern, inte på vissa speciella dagar som andra gör, utan ständigt, under hela livet och på alla möjliga sätt.

Då en kristen utför sina vardagliga arbetsuppgifter, då han övervinner tendensen till egoism, då han gläds åt vänskapen med sina medmänniskor, vid alla dessa tillfällen skall han åter möta Gud. Genom Kristus och i den helige Ande har en kristen tillträde till ett nära umgänge med Gud Fader och längs sin vandring genom livet söker han det kungarike som inte är av denna värld, men som börjar och förbereds i denna värld.

Man måste umgås med Kristus i Ordet och i Brödet, i Eukaristin och i bönen. Umgås med honom som man umgås med en vän, med den verkliga och levande människa som Kristus är, eftersom han har uppstått. Kristus, läser vi i Hebreerbrevet, är till i evighet och behåller för alltid sitt prästämbete. Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.

Kristus, den uppståndne Kristus, är vår kamrat, vår Vän. En kamrat som endast låter sig ses bland skuggor, men vars verklighet fyller hela vårt liv och får oss att längta efter att vara tillsammans med honom för alltid. Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. … Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom Herre Jesus.