De Kristnas Kallelse

Kyrkoåret börjar och Mässans ingångsantifon uppmanar oss att betrakta ett ämne som är intimt förknippat med vårt kristna livs början, nämligen vår kallelse. Vias tuas, Domine, demonstra mihi et semitas tuas edoce me, Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Vi ber Herren att leda oss, att visa oss sina fotspår så att vi kan uppnå fullheten av hans bud, kärleken.

Jag antar att ni i likhet med mig, då ni tänker på omständigheterna kring ert beslut att anstränga er att leva tron fullt ut, känner en djup tacksamhet gentemot Herren samtidigt som ni – utan falsk ödmjukhet – är ärligt övertygade om att det inte finns någon förtjänst alls från er sida. De flesta av oss har lärt sig att åkalla Gud i barndomen, av kristna föräldrar. Senare kanske lärare, kamrater eller bekanta på tusen olika sätt hjälpt oss att inte förlora Jesus Kristus ur sikte.

En dag – jag vill inte generalisera, öppna ditt hjärta för Herren och berätta om din egen historia för honom – kanske en vän, en vanlig kristen som du, avslöjade nya och vida horisonter för dig, nya men samtidigt lika gamla som evangeliet självt. Han föreslog möjligheten för dig att göra ett allvarligt menat åtagande att följa Kristus, att bli en apostel för apostlar. Du kanske förlorade ditt lugn, som du återfick, omvandlat till frid, först när du frivilligt, för att du helt enkelt ville det – vilket är det övernaturligaste skäl som finns – sade ja till Gud. Och då började du erfara den kraftfulla, ständiga glädje som bara försvinner om du avlägsnar dig från honom.

Jag tycker inte om att tala om utvalda eller privilegierade. Men det är Kristus som talar, som väljer. Det är det sätt den heliga Skrift uttrycker sig på: Elegit nos in ipso ante mundi constitutionem – säger den helige Paulus – ut essemus sancti, han har före världens skapelse utvalt oss till att vara heliga. Jag vet att detta varken fyller dig med högmod eller får dig att känna dig överlägsen andra människor. Detta Guds val, roten till kallelsen, måste vara grunden för din ödmjukhet. Reser man kanske ett monument över en stor målares penslar? De används för att göra mästerverk, men förtjänsten är konstnärens. Vi – kristna – är endast redskap i händerna på världens Skapare, alla människors återlösare.

Apostlarna var vanliga män

Jag blir uppmuntrad av att betrakta ett liknande fall som evangeliet redogör för steg för steg: de första tolv apostlarnas kallelse. Låt oss gå igenom det i lugn och ro, och be dessa Herrens heliga vittnen om hjälp så att även vi kan följa Kristus som de gjorde.

De första apostlarna – som jag hyser stor vördnad och tillgivenhet för – var, mänskligt sett, inte särskilt framstående. Med undantag för Matteus, som säkert tjänade tillräckligt för att leva gott, men som lämnade allt när Jesus bad honom om det, var de fiskare. De hade vad som behövdes för dagen och slet nattetid för att förtjäna sitt levebröd.

Men social ställning är av underordnad betydelse. De var obildade och inte heller särskilt intelligenta, åtminstone inte med avseende på förmågan att förstå de övernaturliga sanningarna. Till och med de enklaste exempel och jämförelser var obegripliga för dem, och de vände sig till Mästaren med följande bön: Domine, edissere nobis parabolam. Herre, förklara liknelsen för oss. När Jesus med en metafor talar om fariséernas surdeg, uppfattar de det som att han förebrår dem för att inte ha köpt bröd.

Fattiga och okunniga. Och inte var de enkla eller rättframma heller. Trots sin inskränkthet var de äregiriga. Många gånger grälar de om vem av dem som skulle bli störst när Kristus – enligt deras sätt att se det – skulle komma för att slutgiltigt upprätta kungariket Israel på jorden. De grälar hetsigt under den högtidliga stund då Jesus är på väg att offra sig för mänskligheten: i Nattvardssalens intimitet.

Deras tro var klen. Jesus Kristus säger det själv. De har sett honom väcka döda till liv, bota alla slags sjukdomar, mångfaldiga bröd och fiskar, lugna stormar och fördriva demoner. Den helige Petrus, som utvalts till att vara främst bland dem, är den ende som kan ge ett snabbt svar: Du är Messias, den levande Gudens son. Men det är en tro som han tolkar på sitt sätt, därför tar han sig friheten att sätta sig upp mot Jesus Kristus för att denne inte skall överlämna sig själv för att återlösa människorna. Och Jesus tvingas svara honom: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors. Petrus resonerade på människors vis, kommenterar Johannes Chrysostomos, och drog slutsatsen att allt det där – Kristi lidande och död – var ovärdigt Kristus, klandervärt. Därför tillrättavisar Jesus honom och säger: Nej, att lida är inte ovärdigt mig; du anser det vara så för att du resonerar med köttsliga, mänskliga idéer.

De där trossvaga människorna, hyste de då en särskild kärlek till Kristus? Utan tvekan älskade de honom, åtminstone i ord. Ibland låter de sig ryckas med av sin entusiasm: Låt oss gå med för att dö med honom. Men i sanningens stund kommer de alla att fly, utom Johannes, som verkligen älskade honom i handling. Endast denne tonåring, den yngste av apostlarna, står kvar vid korset. De övriga kände inte denna kärlek som är lika stark som döden.

Sådana var de lärjungar som Herren utvalt. Sådana valde Kristus dem. Så uppförde de sig innan de fylldes av den helige Ande och omvandlades till Kyrkans pelare. De var vanliga människor, med brister och svagheter, större i sina ord än i sina gärningar. Och likväl kallar Jesus dem för att göra dem till människofiskare, medåterlösare, förvaltare av Guds nåd.

Något liknande har hänt med oss. I vår familj, bland våra vänner och bekanta, och inte minst på det vidsträckta fält som världen utgör, skulle vi utan större svårighet kunna finna många andra personer som är mer värdiga än vi att motta Kristi kallelse. Enklare, visare, inflytelserikare, viktigare, tacksammare, generösare personer än vi.

När jag tänker på detta, skäms jag. Men jag inser även att vår mänskliga logik inte räcker till för att förklara nådens sanningar. Gud brukar söka upp svaga redskap, så att det syns tydligare att verket är hans. Den helige Paulus minns med bävan sin kallelse: Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds Kyrka. Så skriver Saul från Tarsos, en man med en personlighet och en energi vars återverkningar ständigt ökat under historiens lopp.

Som jag sade tidigare finns det alls ingen förtjänst från vår sida, för i grunden till vår kallelse finns insikten om vårt elände, medvetenheten om att de ljus som upplyser själen – tron –, den kärlek vi älskar med – den gudagivna kärleken – och den längtan som håller oss uppe – hoppet – är gåvor som Gud ger oss till skänks. Att inte växa i ödmjukhet är därför liktydigt med att förlora målet med Guds kallelse ur sikte: ut essemus sancti, den personliga heligheten.

Med utgångspunkt i denna ödmjukhet kan vi förstå hur underbar den gudomliga kallelsen är. Kristus har med sin hand tagit oss ur vetefältet: såningsmannen håller en handfull vete i sin sårade hand. Kristi blod väter, dränker in utsädet. Sedan kastar Herren vetet i luften, för att det genom att dö skall omvandlas till liv, och genom att sjunka ned i jorden kunna ge en mångfald gyllene ax.

Det är dags att vakna

Läsningen i Mässan? påminner oss om att vi måste bära vårt ansvar som apostlar med en ny anda, att vi skall vara ivriga, vakna. Det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.

Ni kanske invänder att det inte är lätt, och ni saknar inte skäl för att säga så. Människans fiender, som är hennes helighets fiender, försöker förhindra detta nya liv, detta iklädande av Kristi anda. Jag finner ingen bättre uppräkning på hindren för de kristnas trohet än den som den helige Johannes ger oss: concupiscentia carnis, concupiscentia oculorum et superbia vitae, allt det som finns i världen är vad kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med.

Vad kroppen begär är inte bara sinnenas oordnade tendenser i allmänhet, eller sexualdriften, som måste vara ordnad och inte är ond i sig, eftersom den är en ädel mänsklig realitet som kan helgas. Jag talar därför aldrig om orenhet, utan om renhet, eftersom Kristi ord gäller alla: Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Gud har kallat vissa till att leva denna renhet i äktenskapet, andra till att avstå från mänsklig kärlek för att uteslutande och passionerat besvara Guds kärlek. Varken de förra eller de senare skall vara sinnlighetens slavar, utan herrar över sina egna kroppar och sina egna hjärtan, för att kunna ge dem på ett självuppoffrande sätt till andra.

När jag talar om dygden renhet, brukar jag tillägga adjektivet helig. Den kristna renheten, den heliga renheten, gör inte att man stolt känner sig ren, obesudlad. Det är att veta att vi har fötter av lera, även om Guds nåd varje dag skyddar oss från fiendens snaror. Jag anser det vara en deformation av kristendomen att ständigt, nästan uteslutande, skriva och predika om detta ämne, så som vissa gör samtidigt som de glömmer andra dygder som är av väsentlig betydelse för kristna och även i allmänhet för samvaron mellan människor.

Den heliga renheten är varken den enda eller den främsta kristna dygden, men den är oundgänglig för att härda ut i den dagliga strävan efter helighet. Om man inte bevarar den kan man inte ägna sig åt apostolat. Renheten är en följd av den kärlek med vilken vi hängivit oss själva till Herren, till själ och kropp, med våra förmågor och sinnen. Renheten är inte en förnekelse av något, utan ett glatt bejakande.

Jag sade tidigare att vad kroppen begär inte uteslutande består i en oordnad sinnlighet, utan även i bekvämlighet, avsaknad av iver som gör att man söker vad som är lättast, behagligast, den till synes kortaste vägen, trots att man gör det till priset av att ge vika i troheten gentemot Gud.

Att handla så är liktydigt med att ovillkorligt överlämna sig i händerna på den lag som den helige Paulus varnar oss för, syndens lag: När jag vill göra det goda, upptäcker jag det onda som finns hos mig, därför bejakar jag Guds lag i mitt inre. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Infelix ego homo!, jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Och lyssna till apostelns svar: Guds nåd, genom Jesus Kristus vår Herre. Vi kan och måste kämpa mot kroppens begär, för Herren beviljar oss alltid sin nåd, om vi är ödmjuka.

Den andre fienden, skriver den helige Johannes, är vad ögonen åtrår, en grundläggande girighet som leder till att man endast värdesätter det man kan röra vid. Ögon som klistrar sig fast vid jordiska saker, ögon som just därför inte förmår upptäcka den övernaturliga verkligheten. Därför kan vi använda uttrycket i den heliga Skrift för att tala om girighet avseende materiella ting och om den deformation som gör att man ser på omgivningen – på sin nästa, på livets och samtidens omständigheter – ur ett uteslutande mänskligt perspektiv.

Själens ögon blir avtrubbade, förnuftet tror att det självt kan förstå allt, utan att ta hänsyn till Gud. Det är en subtil frestelse, som gömmer sig bakom förnuftets värdighet, det förnuft som Gud, vår Fader, har givit människan för att hon skall känna och älska honom frivilligt. Medryckt av denna frestelse anser sig människans intellekt vara universums centrum och hänförs åter av önskan att bli som gudar, och då det fylls av kärlek till sig självt, vänder det Guds kärlek ryggen.

På det sättet kan vårt liv överlämnas ovillkorligt i händerna på den tredje fienden, superbia vitae. Det rör sig inte bara om flyktiga tankar av fåfänga eller egenkärlek, utan om en allmän inbilskhet. Vi får inte bedra oss själva, för detta är det värsta av allt ont, alla villovägars ursprung. Man måste ständigt kämpa mot högmodet. Det är inte utan skäl som det mycket träffande har sagts att denna lidelse dör dagen efter människan. Det är fariséns högfärd, som Gud inte kan förlåta, eftersom han möter en barriär av självgodhet. Det är den arrogans som leder till att man föraktar andra människor, vill härska över dem, behandla dem illa: för högmod leder till förolämpning och vanära.

Guds barmhärtighet

Idag börjar Adventstiden, och det är bra att vi tillsammans betraktat dessa själens fiender: den oordning som sinnligheten och den lättsinniga tanklösheten utgör, dårskapen hos ett förnuft som motsätter sig Herren, den högdragna självgodheten som gör kärleken till Gud och människor fruktlös. Alla dessa själstillstånd är säkra hinder som kan orsaka mycket oro. Det är därför som liturgin får oss att be om Guds barmhärtighet: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig, bad vi i ingångsantifonen. Och i antifonen under offertoriet kommer vi att upprepa: Jag förtröstar på dig, låt mig inte komma på skam!

Nu när frälsningens tid närmar sig, är det trösterikt att höra den helige Paulus säga att när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig.

Om ni går igenom den heliga Skrift, kommer ni ständigt att upptäcka närvaron av Guds barmhärtighet: den fyller hela jorden, den utsträcks till alla hans barn, super omnem carnem, den omger oss, den kommer till vår hjälp, den månfaldigas och den varar i evighet. När Gud tar hand om oss som en kärleksfull Fader, tänker han på oss i sin barmhärtighet: det är en god barmhärtighet, underbar som regnmoln när torkan råder.

Jesus Kristus upprepar och sammanfattar hela denna historia om Guds barmhärtighet med följande ord: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och vid ett annat tillfälle säger han: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Bland många andra scener i evangeliet har även den mildhet han visade äktenskapsbryterskan gjort ett stort intryck på oss, och likaså liknelserna om den förlorade sonen, om fåret som kom bort och om gäldenären som fick sin skuld efterskänkt, samt historien om hur sonen till änkan i Naim uppväcktes från de döda. Vad många rättvisa skäl det finns som motiverar detta stora under! Den stackars änkans ende son har dött, den som gav en mening åt hennes liv och som kunde hjälpa henne under hennes ålderdom. Men Kristus utför inte sitt mirakel för rättvisans skull, han gör det av medlidande, för att han blir rörd i sitt inre av människans lidande.

Vilken känsla av trygghet detta Herrens medlidande inger oss! Om han ropar till mig, skall jag lyssna, ty jag är barmhärtig. Det är en uppmaning, ett löfte han kommer att uppfylla. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. Vår helgelses fiender kommer inte att kunna göra någonting, för Guds barmhärtighet går före oss, och om vi – av egen skuld och på grund av vår svaghet – skulle falla, kommer Herren att bistå och resa oss. Du hade lärt dig att undvika försumlighet, att undfly arrogans, att vara from, att inte låta dig fängslas av världsliga ting, att inte föredra det förgängliga framför det eviga. Men eftersom en svag människa inte kan gå med säkra steg i en hal värld, har den gode läkaren även visat dig botemedel mot att gå vilse, och den barmhärtige domaren har inte förvägrat dig hoppet om förlåtelse.

Människans svar

Den kristne lever i detta klimat präglat av Guds barmhärtighet. Detta är ramen för den som vill anstränga sig att uppföra sig som en son till sin Fader. Och vilka är de främsta medlen för att stärka kallelsen? Jag skall i dag nämna två medel som är livsavgörande stödpunkter för det kristna livet, nämligen det inre livet och utbildningen i trosläran, en djup troskunskap.

Det inre livet kommer först av allt. Tänk att det fortfarande är så få som förstår det! Då de hör talas om inre liv, tänker de på mörka kyrkor eller på den dåliga luften i vissa sakristior. I mer än ett kvartssekels tid har jag sagt att det inte är fråga om det. Jag beskriver det inre livet hos vanliga kristna, som vanligtvis befinner sig i gatans vimmel, ute i friska luften, och som håller sig i Jesu närhet hela dagen – på gatan, på jobbet, i familjen och när de kopplar av. Och vad är detta, om inte ett ständigt pågående böneliv? Är det inte sant att du har insett nödvändigheten av att vara en bönens människa, som umgås med Gud på ett sådant sätt att du gudomliggörs? Detta är den kristna tron, och så har bönens människor alltid uppfattat det. Klemens av Alexandria skriver att den människa blir Gud, som ständigt vill det Gud vill.

Till en början kan det vara krävande. Man måste anstränga sig för att vända sig till Herren, för att vara tacksam för hans faderliga och konkreta kärlek gentemot oss. Sedan, undan för undan, blir Guds kärlek påtaglig – även om det inte är en fråga om känslor – som ett djupt spår i själen. Det är Kristus som följer oss kärleksfullt: Se, jag står vid dörren och bultar. Hur står det till med ditt böneliv? Känner du inte ibland, under dagens lopp, behovet av att prata med honom i lugn och ro? Säger du inte till honom: ”Det här berättar jag om senare, jag måste prata med dig senare”?

I de stunder som uttryckligen är ägnade åt detta samtal med Herren, avslöjar hjärtat sina hemligheter, viljan stärks, förståndet fyller – med hjälp av nåden – de mänskliga tingen med en övernaturlig innebörd. En följd av detta är att du fattar tydliga, praktiska föresatser att uppföra dig bättre, att äntligen behandla alla människor finkänsligt och kärleksfullt, att på djupet ägna dig – med en god sportsmans iver – åt den kristna kampen för kärlek och frid.

Bönen blir konstant, som hjärtats slag, som pulsen. Utan denna Guds närvaro kan man inte leva ett kontemplativt liv, och om man inte lever ett kontemplativt liv, tjänar det inte mycket till att arbeta för Kristus, för byggarnas möda är förgäves, om Gud inte bygger huset.

Självtuktens salt

För att helga sig behöver en vanlig kristen – som inte är en ordensmänniska, som inte drar sig undan världen, eftersom världen är platsen för hans möte med Kristus – ingen särskild dräkt eller utmärkelsetecken. Kännetecknen är inre: ständig medvetenhet om Guds närvaro och självtuktsanda. I själva verket rör det sig om en och samma sak, eftersom självtukt inte är något annat än sinnenas bön.

Den kristna kallelsen är en kallelse till självuppoffring, botgöring och gottgörelse. Vi måste sona våra synder – hur många gånger har vi inte vänt bort ansiktet för att inte se Gud! – och även alla andra människors synder. Vi måste följa Kristus på nära håll: Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, Kristi självförnekelse, hans tillintetgörande på korset, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Vår väg är en väg av offer, och i självförnekelsen finner vi gaudium cum pace, glädje och frid.

Vi ser inte på världen med sorgsen min. De författare av helgonbiografier som till varje pris ville finna extraordinära saker i Guds tjänare, redan från deras första jämranden i vaggan, har kanske omedvetet gjort trosförkunnelsen en björntjänst. Om vissa helgon har det skrivits att de aldrig grät som barn, att de för att tukta sig själva inte diade på fredagar … Du och jag skrek för full hals när vi föddes, och vi lät oss ammas av våra mödrar utan att bry oss om faste- och abstinensdagar …

Nu har vi med Guds hjälp lärt oss att under dagens lopp, under dessa dagar som ytligt sett förefaller likadana, upptäcka en tid för verklig botgöring, spatium verae poenitentiae. Och under dessa stunder fattar vi föresatser av emendatio vitae, att bättra våra liv. Detta är vägen för att göra oss redo att ta emot nåden och den helige Andes ingivelser i själen. Och med denna nåd – jag insisterar – kommer vår gaudium cum pace, glädje, frid och uthållighet under vår vandring.

Självtukten är vårt livs salt. Och den bästa självtukten är den som – i små detaljer under hela dagen – bekämpar vad kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med. Självtukt som inte tuktar andra, utan gör oss mer finkänsliga, mer förstående, mer öppna gentemot alla. Du tuktar dig inte om du är snarstucken, om du bara bryr dig om din egoism, om du försöker kuva andra människor, om du varken kan avstå från ditt överflöd, eller ibland rentav från saker som är nödvändiga, om du blir ledsen när saker och ting inte går som du hade förväntat dig. Däremot tuktar du dig om du förmår göra dig till allt inför alla, för att åtminstone rädda några.

Tron och förnuftet

Ett liv av bön och botgöring, samt meditationen kring vårt gudomliga barnaskap, kommer att omvandla oss till djupt fromma kristna, till små barn inför Gud. Fromheten är barnens dygd, och för att ett barn skall kunna ta sin tillflykt till sin fars armar, måste det känna sig litet och behövande. Jag har ofta mediterat över detta vårt andliga barnaskap, som inte är oförenligt med själsstyrka, eftersom det kräver en kraftfull vilja, en måttfull mognad, en fast och öppen karaktär.

Alltså, fromma som barn. Men inte okunniga, för var och en måste anstränga sig, inom ramen för sin förmåga, för att studera tron på allvar, vetenskapligt: teologin är just detta. Vi skall alltså vara fromma som barn, men besitta en djup troskunskap, som teologer.

Ivern att förvärva denna teologiska kunskap – den goda och fasta kristna trosläran – härrör först och främst från önskan att känna och älska Gud. Den är även en följd av en trogen människas allmänna strävan efter att förstå den djupast liggande meningen med denna värld, som är Skaparens verk. Vissa försöker med jämna mellanrum att envist blåsa liv i den påstådda oförenligheten mellan tro och vetenskap, mellan människans förnuft och Guds uppenbarelse. Denna oförenlighet kan bara föreligga – och är då endast skenbar – när man missförstår själva problemet.

Om världen kommer ur Guds händer, om han har skapat människan till sin avbild och givit henne en gnista av sitt ljus, måste förståndets arbete – även om det innebär ett hårt arbete – upptäcka den gudomliga innebörd som alla ting har i kraft av själva sin natur. Och med trons ljus inser vi även deras övernaturliga innebörd, som följer av att vår natur upphöjs till nådens ordning. Vi får inte vara rädda för vetenskapen, för all forskning, om den verkligen är vetenskaplig, leder till sanningen. Och Kristus sade: Ego sum veritas. Jag är sanningen.

En kristen måste törsta efter kunskap. Allting, från de mest abstrakta vetenskaper till olika hantverksskickligheter, kan och bör leda till Gud. För det finns ingen mänsklig uppgift som inte kan helgas, som inte kan bidra till den egna helgelsen och bli till ett tillfälle att samarbeta med Gud i helgelsen av andra i den egna omgivningen. Det ljus Jesu Kristi lärjungar bär med sig skall inte sättas längst ned i dalgången, utan på bergets topp, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att arbeta så är att be. Att studera så är att be. Att forska så är att be. Vi återvänder ständigt till samma punkt: allt är bön, allt kan och bör föra oss till Gud, ge näring till vårt ständiga samtal med honom, morgon och kväll. Allt hederligt arbete kan omvandlas till bön, och allt arbete, som är bön, är apostolat. På det sättet stärks själen i ett enkelt och kraftfullt, helgjutet liv.

Hoppet i Advent

Jag ville inte säga er mer än så, denna första Adventssöndag, då vi börjar räkna dagarna till vår Frälsares födelse. Vi har betraktat den kristna kallelsen: hur Herren förlitat sig på oss för att föra människor till heligheten, för att föra dem till honom, förena dem med Kyrkan, utsträcka Guds rike till alla hjärtan. Herren vill att vi skall vara hängivna, trogna, finkänsliga, kärleksfulla. Han vill att vi skall vara heliga, att vi verkligen skall tillhöra honom.

Å ena sidan högmod, sinnlighet och livsleda, egoism. Å andra sidan kärlek, hängivelse, barmhärtighet, offervilja, glädje. Du måste välja. Du har blivit kallad till att leva av tro, hopp och kärlek. Du kan inte sänka dina ambitioner och nöja dig med en medelmåttig isolering.

En gång såg jag en örn instängd i en bur av järn. Den var smutsig och saknade en hel del fjädrar, i sina klor höll den ett stycke ruttet kött. Då tänkte jag på vad det skulle bli av mig om jag svek den kallelse som Gud givit mig. Jag tyckte synd om det ensamma, fängslade djuret som ju var skapat till att flyga på oerhörda höjder och se solen ansikte mot ansikte. Du kan svinga dig upp till dessa ödmjuka höjder av kärlek till Gud och hängivelse åt alla människor. Men för att göra det är det nödvändigt att det i själen inte finns några vinklar och vrår som Jesu Kristi sol inte kan tränga in i. Du måste kasta ut all oro som avlägsnar dig från honom. Då kommer du att ha Kristus i ditt förstånd, Kristus på dina läppar, Kristus i ditt hjärta och Kristus i dina handlingar. Hela ditt liv – ditt hjärta och dina handlingar, ditt förstånd och ditt tal – kommer att vara fullt av Gud.

Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig, läste vi i evangeliet. Adventstiden är en hoppets tid. Hela vår kristna kallelses vidsträckta horisont, detta helgjutna liv som grundas på medvetenheten om Gud vår Faders närvaro, kan och bör förverkligas varje dag.

Be vår Fru om det tillsammans med mig, och föreställ dig hur hon kan ha tillbringat de månader hon väntade Sonen som skulle födas. Och vår Fru, den heliga Maria, kommer att göra så att du blir alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv!

Detta kapitel på ett annat språk