Josemaría Escrivá Obras
90

Så inleds canon?, i vilken vi med barns förtröstan kallar Gud, vår Fader, mildaste. Vi ber till honom för Kyrkan och för alla i Kyrkan: för påven, för vår familj, för våra vänner och kamrater. Och en katolik, som har ett världsomfamnande hjärta, ber för hela världen, för ingenting kan uteslutas från hans entusiastiska iver. För att bönen skall tas emot, påminner vi om vår förening med den heliga, alltid rena Jungfrun Maria och med en handfull människor som först av alla följde Kristus och dog för honom.

Quam oblationem … Konsekrationens stund närmar sig. Nu, i Mässan, är det återigen Kristus som agerar genom prästen: Detta är min lekamen. Detta är mitt blods kalk. Jesus är mitt ibland oss! I och med transsubstantiationen upprepas Guds oändliga vansinne, som bestäms av kärleken. När denna stund i dag upprepas, bör var och en av oss kunna säga till Herren, i sitt hjärtas tystnad, att ingenting må skilja oss från honom, att hans –försvarslösa – beredvillighet att stanna kvar under brödets och vinets ömtåliga gestalter har gjort oss till frivilliga slavar: praesta meae menti de te vivere, et te illi semper dulce sapere24, låt min själ få leva av ditt eget liv, låt den se och smaka att du, Gud, är ljuv.

Fler begärande böner, för vi människor är nästan alltid benägna att be om saker: för våra avlidna bröder och systrar, för oss själva. Här ryms även alla våra svek, allt vårt elände. Vår börda är stor, men han vill bära den för oss och med oss. Den eukaristiska bönen slutar med ännu en åkallan av den heliga Treenigheten: per Ipsum, et cum Ipso, et in Ipso … genom Kristus, med Kristus och i Kristus, vår kärlek, tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet.

Föregående Se kapitel Nästa