Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Denna vers av den helige Johannes förbereder läsaren av hans evangelium på att någonting stort kommer att hända samma dag. Det är en ömt tillgiven inledning, jämförbar med den som den helige Lukas återger: Hur har jag inte längtat, säger Herren, efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Låt oss börja med att redan nu be den helige Ande att förbereda oss, så att vi kan förstå var och en av Jesu Kristi gester och uttryck. Vi vill nämligen leva ett övernaturligt liv, för Herren har uppenbarat sin vilja att ge sig till oss som näring för själen och för att vi skall erkänna att endast han har det eviga livets ord.

Tron får oss att tillsammans med Simon Petrus bekänna: Vi tror och vi förstår att du är Kristus, Guds son. Denna tro, tillsammans med vår fromhet, får oss att i dessa stunder av yttersta vikt ta efter Johannes djärvhet: vi närmar oss Jesus och lutar huvudet mot Mästarens bröst, mot honom som innerligt älskade de sina och som skulle älska dem intill slutet, som vi nyss har läst.

Inga ord räcker för att ge ens en ungefärlig förklaring av Skärtorsdagens mysterium. Men det är inte svårt att föreställa sig en del av de känslor som uppfyllde Jesu Kristi hjärta den kvällen, den sista som han tillbringade med de sina innan offret på Kalvarieberget.

Tänk på en så djupt mänsklig erfarenhet som avskedet mellan två människor som älskar varandra. De skulle alltid vilja vara tillsammans, men plikten – vilken den än må vara – tvingar dem att skiljas. Helst av allt skulle de fortsätta att vara förenade, men det är inte möjligt. Människans kärlek är begränsad, oavsett hur stor den är, och därför använder den sig av symboler. De som tar avsked utbyter ett minne, kanske ett fotografi, med en dedikation som är så brinnande att det är förvånansvärt att pappret inte fattar eld. Mer kan de inte göra, för skapade varelsers makt når inte lika långt som deras vilja.

Vad vi inte kan, kan däremot Herren. Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa, lämnar inte en symbol, utan verkligheten: han ger oss sig själv. Han återvänder till Fadern, men samtidigt kommer han att stanna bland människorna. Han kommer inte att lämna oss en present som får oss att minnas honom, en bild som kommer att bli suddig med tiden, som fotografier som snart blir bleka, gulnade och meningslösa för dem som inte själva var med vid just den stunden av kärlek. I brödets och vinets gestalt finns han verkligen närvarande: med sin kropp, sitt blod, sin själ och sin gudom.