Igår och idag

Palmsöndagens liturgi lägger följande hymn på de kristnas läppar: Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, för att ärans kung må träda in! Den som förblir instängd i sin egoisms citadell kommer inte att gå ut på slagfältet. Men om han öppnar fortets portar och tillåter fredens konung att träda in, kommer han att gå ut tillsammans med sin konung för att kämpa mot allt det elände som fördunklar synen och gör samvetet okänsligt.

Höj er, ni eviga dörrar! Nödvändigheten att kämpa är inte en nyhet inom kristendomen. Det är en ständig sanning. Utan kamp segrar man inte, och segrar man inte uppnår man ingen fred. Utan fred är människans glädje bara en skenbar glädje, falsk och steril, som inte tar sig sådana konkreta uttryck som hjälp till nästan eller gärningar av kärlek eller rättvisa, av förlåtelse eller barmhärtighet. Då tjänar man inte heller Gud.

Nu, inom och utom Kyrkan, uppe och nere, får man intrycket att många har givit upp kampen – det personliga kriget mot de egna bristerna – för att med hull och hår hänge sig åt olika sorters slaveri som förnedrar själen. Denna fara kommer alltid att hota alla kristna.

Därför är det nödvändigt att ständigt vända sig till den heliga Treenigheten, för att den må ha medlidande med alla. När jag talar om dessa ting, darrar jag av att tala om Guds rättvisa. Jag tar min tillflykt till hans barmhärtighet, till hans medlidande, för att han inte må se till våra synder, utan till alla de förtjänster som tillhör Kristus och hans heliga moder, som även är vår moder, samt Josef, den helige patriarken som agerade far till honom, och helgonen.

En kristen kan vara säker på att om han vill kämpa, kommer Gud att ta honom med sin högra hand, såsom man läser i Mässan i dagens högtid. Jesus, som träder in i Jerusalem ridande på en stackars åsna, fredens konung, är den som säger: himmelriket tränger fram, och somliga söker rycka det till sig med våld. Denna styrka tar sig inte uttryck i våld mot någon annan: det är styrka för att bekämpa den egna svagheten och eländet, mod för att inte dölja de egna sveken, djärvhet för att bekänna tron även när omgivningen är avogt ställd mot den.

Nu, på samma sätt som förr i tiden, förväntar man sig heroism av de kristna. Heroism i stora strider, om så krävs. Heroism – och det kommer att vara det normala – i vardagens små skärmytslingar. När man ständigt kämpar, med kärlek och på detta sätt som kan verka obetydligt, står Herren ständigt vid sina barns sida som en kärleksfull herde: Jag själv skall valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka … De skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren.