Herdarnas ansvar

I Guds Kyrka är alla skyldiga att ständigt anstränga sig för att vara mer lojala mot Kristi lära. Ingen är undantagen. Om herdarna inte skulle kämpa personligen för att skaffa sig ett finkänsligt samvete, för att troget iaktta Kyrkans dogmer och morallära – som utgör trons skatt och vårt gemensamma arv – skulle profeten Hesekiels ord besannas: Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst.

Det är kraftiga förmaningar, men allvarligare än så är den förolämpning av Gud som det innebär att, efter att ha fått i uppdrag att vaka över allas själsliga välbefinnande, behandla människorna illa genom att förvägra dem dopets rena vatten som förnyar själen, genom att förvägra dem konfirmationens balsamiska olja som stärker själen, genom att förvägra dem tillträde till förlåtelsens domstol eller till det eviga livets näring.

När kan detta ske? När man överger det fredens krig som vi talade om. Den som inte kämpar utsätter sig för risken att hamna i alla de olika former av slaveri som kan fjättra ett hjärta av kött: slaveri i form av ett uteslutande mänskligt perspektiv, slaveri i form av en ivrig längtan efter makt och timlig prestige, slaveri i form av fåfänglighet, pengar, slaveri under liderligheten …

Om ni någon gång skulle råka ut för herdar ovärdiga namnet, ty Gud kan tillåta en sådan prövning, så ta inte anstöt. Kristus har lovat ofelbart och osvikligt stöd till sin Kyrka, men han har inte givit några garantier för att de människor som utgör Kyrkan skall vara trogna. Vi kommer inte att sakna nåd – i överflödande, generöst mått – om vi gör det lilla som begärs av oss: om vi vakar noggrant, med en ansträngning för att med Guds nåd undanröja de hinder som ligger i vägen för vår helgelse. Utan kamp kommer även den som förefaller högrest att vara mycket kort inför Gud. Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö. Ty jag har funnit att dina gärningar inte håller måttet inför min Gud. Kom ihåg vad du har hört och tagit emot, och bevara det och vänd om.

Det är uppmaningar som aposteln Johannes i det första århundradet riktade till den som var ansvarig för Kyrkan i Sardes. Att vissa herdar verkar ha förlorat ansvarskänslan är inte ett modernt fenomen: vi kan se det redan på apostlarnas tid, i samma århundrade som Jesus Kristus vår Herre hade levt på jorden. Och ingen kan vara säker om han upphör att kämpa mot sig själv. Ingen kan rädda sig ensam. Alla vi i Kyrkan behöver dessa konkreta medel som stärker oss: ödmjukhet som får oss att ta emot hjälp och råd, självtukt som får oss att bereda väg för Herren i våra hjärtan så att han kan härska i dem, studium av trosläran som i alla tider legat fast och som får oss att bevara tron och föra den vidare till andra.