Inre kamp

Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus, säger den helige Paulus. Den kristnes liv är en strid, ett krig, en storartad kamp för fred som inte på något sätt liknar mänskliga krigsföretag, vilka grundar sig på splittring och i många fall på hat, för Guds barns krig mot sin egen egoism grundar sig på enhet och kärlek. Jag – lär den helige Paulus – lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud. Det är vår oavbrutna skärmytsling mot högmod, mot den arrogans som får oss att göra det onda, mot självgoda omdömen, som den helige Paulus avser.

Denna palmsöndag, då vår Herre inleder den avgörande veckan för vår frälsning, måste vi lägga ytliga funderingar åt sidan och fästa vår uppmärksamhet på det centrala, det som verkligen är viktigt. Vad vi verkligen måste sträva efter är att komma till himlen. Om vi inte gör det, kommer ingenting att vara mödan värt. För att komma till himlen är det nödvändigt att vara trogen Kristi lära. För att vara trogen är det nödvändigt att aldrig ge efter i kampen mot de hinder som reser sig i vägen på vår vandring mot vår eviga lycka.

Jag vet att när vi talar om kamp minns vi även vår svaghet och kan förutse fall och misstag. Gud räknar med dem. Det är oundvikligt att det virvlar upp damm efter oss längs vägen. Vi är skapade varelser och fulla med brister. Jag skulle nästan säga att de ständigt bör finnas, för dessa brister är skuggor som i själen ger den kontrast som gör att Guds nåd, och vår avsikt att besvara den, kan framträda tydligare. Och detta ljusdunkel kommer att göra oss mänskliga, ödmjuka, förstående, generösa.

Vi får inte lura oss själva: om vi i våra liv räknar med kraft och segrar, måste vi även räkna med svaghet och nederlag. Sådan har de kristnas jordiska vandring alltid varit, även för dem som vi vördar som helgon. Minns ni Petrus, Augustinus, Franciskus? Jag har aldrig tyckt om helgonbiografier som med viss oskuldsfullhet – men samtidigt i avsaknad av god troslära – visar helgonens hjältedåd som om de hade varit befästa i nåden alltifrån moderlivet. Nej. Verkliga biografier över kristna hjältar återspeglar våra liv: de kämpade och segrade, de kämpade och led nederlag. Och när det hände, återvände de ångerfulla till kampen.

Det bör inte förvåna oss att vi relativt ofta besegras, vanligtvis – eller rentav alltid – i frågor som är obetydliga men som gör lika ont som om de vore viktiga. Om vi älskar Gud, om vi är ödmjuka, om vi är uthålliga och ihärdiga i vår kamp, kommer dessa nederlag inte att bli särskilt allvarliga. Vi kommer nämligen även att segra, och segrarna skall vara ärorika i Guds ögon. Om vi handlar med rätta avsikter och vill göra Guds vilja, om vi alltid räknar med hans nåd och vår egen intighet, skall det för oss aldrig finnas några nederlag.