Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Inre Kamp * > Punkt 75
75

Oavbruten kamp



Den kristnes krig är oavbrutet, för i det inre livet måste man ständigt börja och börja om, varigenom man undviker att högmodigt anse sig vara perfekt. Vi kommer oundvikligen att möta många svårigheter längs vår väg: om vi inte stötte på hinder, skulle vi inte vara varelser av kött och blod. Vi kommer alltid att ha lidelser som drar oss nedåt. Och vi kommer alltid att behöva försvara oss mot mer eller mindre kraftfulla frestelser.

Det bör inte förvåna någon att i kroppen och själen känna sting av högmod, sinnlighet, avund, lättja eller viljan att underkuva andra. Det är ett gammalt ont, som systematiskt bekräftats av våra personliga erfarenheter. Det är såväl utgångspunkten som den normala skådeplatsen för vår seger i den intima sport, det lopp, som för oss till Fadershuset. Därför säger den helige Paulus: Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.8

En kristen får inte förvänta sig yttre tecken eller en gynnsam stämning för att inleda eller fortsätta kampen. Det inre livet handlar inte om känslor, utan om Guds nåd och om människans vilja, om kärlek. Alla lärjungarna förmådde följa Kristus dagen för hans triumf i Jerusalem, men nästan alla övergav honom i den stund han stod inför det skamliga korset.

För att verkligen älska är det nödvändigt att vara stark, lojal, med hjärtat fast förankrat i tron, hoppet och kärleken. Det är bara ytliga och ombytliga människor som nyckfullt ändrar föremålet för sin kärlek, som inte är kärlek utan tillfredsställelse av den egna egoismen. Där det finns kärlek finns även integritet, hängivelse, uppoffring, självförsakelse. Och mitt i hängivelsen, uppoffringen och självförsakelsen, som ofta möter motstånd, finns även lycka och glädje. En glädje som ingenting kan ta ifrån oss.

I denna kärlekskamp behöver vi inte låta oss nedslås av våra fall, inte ens allvarliga sådana, om vi bara vänder oss till Gud med ånger och ärliga föresatser i botens sakrament. En kristen är inte en neurotisk samlare av prickfria tjänstgöringsintyg. Jesus Kristus vår Herre blir lika rörd av Johannes oskuld och trohet som av Petrus ånger efter hans fall. Jesus förstår vår svaghet och drar oss till sig som uppför ett sluttande plan, och han vill att vi skall fortsätta anstränga oss för att stiga en bit dag för dag. Han söker upp oss, på samma sätt som han sökte upp lärjungarna han gick till mötes på vägen till Emmaus, på samma sätt som han sökte upp Tomas och visade honom – och lät honom röra – de öppna såren i hans händer och sida. Jesus Kristus väntar alltid på att vi skall återvända till honom, just för att han förstår vår svaghet.

[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Se kapitel Nästa