Varje kristen högtid är en fredens högtid, och den vi firar i dag är det i högsta grad. Olivkvistarna, med sin antika symbolik, påminner om följande scen hämtad ur Första Moseboken: Noa väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Idag drar vi oss till minnes att förbundet mellan Gud och hans folk bekräftas och upprättas i Kristus, ty han är vår fred. I vår heliga katolska Kyrkas liturgi, som så underbart förenar och sammanfattar det gamla i det nya, läser vi i dag dessa djupt glädjande ord: Judarnas barn gick Herren till mötes med kvistar i händerna, de ropade och sjöng: Hosianna i höjden!

Hyllningen till Jesus Kristus förknippar vi med den som hälsade hans födelse i Betlehem. Där Jesus kom ridande – berättar den helige Lukas – bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.

Frid på jorden

Pax in coelo, frid i himlen. Men låt oss även se hur det står till på jorden. Råder det kanske fred på jorden? Nej, här finns ingen verklig fred, bara en skenbar fred, en jämvikt grundad på rädsla och osäkra kompromisser. Det råder heller inte fred i Kyrkan, som skakas av inre spänningar som sliter sönder Kristi Bruds vita tunika. Det saknas frid i många människors hjärtan, människor som fåfängt försöker kompensera sin själsliga oro genom att ständigt jäkta omkring eller med den lilla tillfredsställelse som kommer av att äga saker som inte mättar utan alltid lämnar sorgens bittra eftersmak.

Palmbladen, skriver den helige Augustinus, är en symbol för lovprisning, för de står för seger. Herren var på väg att segra, genom att dö på korset. Han var på väg att triumfera, i korsets tecken, över djävulen, dödens furste. Kristus är vår fred för han har segrat. Och han har segrat för att han har kämpat i den hårda kampen mot våra mänskliga hjärtans samlade ondska.

Kristus, som är vår fred, är även Vägen. Om vi vill ha fred, måste vi följa i hans fotspår. Fred följer på krig, kamp, den innerliga asketiska kamp som varje kristen måste föra mot allt som i hans liv inte kommer från Gud: mot högmod, sinnlighet, egoism, ytlighet eller ett trångt hjärta. Det leder ingenstans att ropa efter yttre lugn om det saknas inre frid i våra samveten, i själens djup, för från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, hädelse.