Fastan har inletts: en tid för botgöring, rening och omvändelse. Det är inte en lätt uppgift. Kristendomen är inte en bekväm väg, det räcker inte med att befinna sig i Kyrkan och låta åren gå. I våra liv, i alla kristnas liv, är den första omvändelsen – det unika ögonblick som var och en minns, det ögonblick då man tydligt inser allt det Herren begär av oss – viktig; men ännu viktigare, och svårare, är de påföljande omvändelserna. Och för att underlätta den gudomliga nådens verkan i dessa omvändelser, är det nödvändigt att bevara själen ung, att åkalla Herren, att förmå lyssna, att ha upptäckt det som inte går bra, att be om förlåtelse.

Invocabit me et ego exaudiam eum, läser vi i denna söndags liturgi: om ni åkallar mig kommer jag att svara er, säger Herren. Betrakta Guds underbara omsorg om oss: han är ständigt beredd att höra oss, han väntar i varje ögonblick på ett ord från människan. Han hör oss alltid – men på ett alldeles särskilt sätt nu, eftersom våra hjärtan är väl inställda, beslutna att rena sig – och han kommer inte att slå dövörat till en bön från ett botfärdigt ochförkrossat hjärta.

Herren hör oss för att ingripa, för att träda in i våra liv, för att befria oss från det onda och fylla oss med sin godhet: eripiam eum et glorificabo eum, jag befriar honom och ger honom ära, säger han med ord som gäller varje människa. Vi kan således hoppas på den himmelska härligheten. Redan här, som vid andra tillfällen, finner vi början på den inre rörelse som det andliga livet är. Hoppet om vårt förhärligande förstärker vår tro och stimulerar vår kärlek till nästan. Därigenom börjar de tre teologala dygderna verka i oss, de gudomliga dygder som gör att vi efterliknar Gud, vår Fader.

Hur skulle man kunna börja fastan på ett bättre sätt? Vi förnyar tron, hoppet och kärleken. Detta är källan till vår botgöringsanda, till vår längtan efter rening. Fastan är inte bara ett tillfälle till att intensifiera våra yttre självtuktsövningar: om vi skulle tro att fastan endast bestod i dessa, skulle dess djupast liggande innebörd för det kristna livet undfly oss, för dessa yttre handlingar är – jag upprepar – en följd av tron, hoppet och kärleken.