Ibland, när det gällde personer som var fattigare än han själv, kunde Josef kanske ta något mindre betalt för sitt arbete, samtidigt som han gav den berörde tillfredsställelsen att anse sig ha betalt. Vanligtvis skall Josef ha begärt en skälig ersättning, varken för mycket eller för lite. Han kunde kräva det han rätteligen förtjänade, eftersom troheten gentemot Gud inte innebär att man avstår från rättigheter som i själva verket är skyldigheter. Den helige Josef var tvungen att ta skäligt betalt, eftersom han med lönen för detta arbete försörjde den familj som Gud hade anförtrott åt honom.

Man skall inte kräva sin rätt av individualistisk egoism. Man älskar inte rättvisan om man inte älskar att se den uppfylld gentemot sina medmänniskor. Man får heller inte låsa in sig i en bekväm religiositet och glömma sina medmänniskors behov. Den som vill vara rättfärdig i Guds ögon anstränger sig även för att konkret främja rättvisan bland människorna. Och inte bara av det goda skälet att Guds namn inte skall förolämpas: att vara kristen innebär nämligen att man tar till sig alla ädla mänskliga ambitioner. För att parafrasera en känd text av aposteln Johannes, kan man säga att den som hävdar sig vara rättvis gentemot Gud men inte är rättvis gentemot övriga människor ljuger: sanningen bor inte i honom.

Som alla andra kristna som upplevde det, blev även jag både rörd och glad när jag fick höra om beslutet att fira den helige Josef Arbetarens högtid. Denna högtid, som är en kanonisering av arbetets gudomliga värde, visar hur Kyrkan i sitt kollektiva och offentliga liv upprepar de evangeliets centrala sanningar som Gud vill att vi skall på ett särskilt sätt meditera över i vår tid.