Man får därför inte glömma att arbetets stora värdighet grundas på kärleken. Människans stora privilegium är att kunna älska och därigenom gå bortom det flyktiga och övergående. Hon kan älska andra människor, säga ett ”du” och ett ”jag” som är fulla av innebörd. Och hon kan älska Gud, som öppnar himlens portar för oss, som gör oss till medlemmar av sin familj, som ger oss rätt att dua även honom i ett samtal ansikte mot ansikte.

Därför får människan inte inskränka sig till att göra saker, till att bygga föremål. Arbetet föds av kärleken, uttrycker kärleken, är inriktat på kärleken. Vi känner igen Gud inte bara i naturens under, utan även i erfarenheten av vårt eget arbete, av vår egen ansträngning. Sådant arbete är bön, tacksägelse, för vi vet att Gud har satt oss till världen, att han älskar oss, att vi är arvingar till hans löften. Det är rätt att man säger till oss: Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.