Tro, kärlek och hopp: detta är grunderna för den helige Josefs liv och för varje kristet liv. Den helige Josefs hängivelse förefaller sammanvävd av trogen kärlek, kärleksfull tro och förtröstansfullt hopp. Hans högtid är därför ett bra tillfälle för att vi alla skall förnya vår hängivelse till den kristna kallelse som Herren har beviljat var och en av oss.

När man uppriktigt önskar leva av tro, kärlek och hopp är förnyelsen av den egna hängivelsen inte lika med att man återupptar något man försummat. När det finns tro, kärlek och hopp, är förnyelsen – trots personliga brister, fall, svagheter – liktydig med att kvarstå i Guds famn: att bekräfta en väg av trohet. Att förnya hängivelsen är, jag upprepar, att förnya troheten gentemot det som Herren begär av oss: kärlek omsatt i handling.

Kärleken har nödvändigtvis sina typiska uttrycksformer. Ibland talar man om kärleken som om den vore en impuls som är inriktad mot den egna tillfredsställelsen eller ett medel för att egoistiskt komplettera den egna personligheten. Det är inte så. Verklig kärlek är att stiga ur sig själv, att hänge sig. Kärleken medför glädje, men det är en glädje som har sina rötter i korset. Så länge som vi vistas på jorden och ännu inte har nått fram till det kommande livets fullhet, kan vi inte uppleva någon verklig kärlek utan att även erfara självuppoffring och smärta. Det är en smärta som är ljuv och njutbar, en källa till djup glädje, men verklig smärta, för den förutsätter att man besegrar sin egoism och tar kärleken som regel för såväl alla sina handlingar som för varje enskild handling.