Och tillsammans med de vise männen skänker vi även myrra, det offer som inte får saknas i ett kristet liv. Myrran påminner oss om Herrens lidande: på korset ger man honom myrra blandad med vin att dricka, och med myrra smordes hans kropp inför gravläggningen. Men ni får inte tro att överväganden kring nödvändigheten av offer och självtukt leder till att vi anslår en sorgsen ton denna glada helgdag.

Självtukt är inte pessimism och inte heller bitterhet. Självtukten är inte värd någonting utan kärleken till nästan. Därför måste vi söka former av självtukt som inte tuktar dem som lever tillsammans med oss, samtidigt som de gör det möjligt för oss att bevara vår självbehärskning gentemot jordiska ting. En kristen är varken en bödel eller en ynkrygg: en kristen är en människa som kan älska i handling, som mäter sin kärlek med smärtan som prövosten.

Men jag måste återigen säga att denna självtukt vanligtvis inte kommer att bestå av stora försakelser, sådana är heller inte vanligt förekommande. Den kommer att bestå av små segrar: att le mot någon som stör oss, att neka kroppen någon onödig nyck, att vänja oss vid att lyssna till andra, att väl utnyttja den tid som Gud ställer till vårt förfogande … Och av många andra små detaljer som skenbart är obetydliga, som uppstår utan att vi söker dem – motgångar, svårigheter, besvikelser – under dagens lopp.