Lyssna på era barn, ägna även er egen tid åt dem, visa dem förtroende, lita på vad de säger även om de ibland lurar er; var inte rädda för deras uppror, för i deras ålder var även ni rebeller i större eller mindre utsträckning. Gå dem till mötes, möt dem halvvägs och be för dem. Om ni uppträder på detta kristna sätt kommer de att vända sig till er med sin rättmätiga vetgirighet och inte till grova och skamlösa vänner. Ert förtroende och ert vänskapliga sätt kommer att besvaras av deras förtroende. Och även om vissa mindre viktiga meningsskiljaktigheter och missförstånd kvarstår är detta vad som kallas familjefrid och kristet liv.

Hur skall jag beskriva – frågar en författare från de första århundradena efter Kristus – lyckan i det äktenskap som Kyrkan grundar, som den ömsesidiga självutgivelsen bekräftar, som välsignelsen stadfäster, änglarna förkunnar och Gud Fader själv har godkänt? … De båda makarna är som syskon, varandras tjänare, som ingenting kan åtskilja, varken kroppsligt eller själsligt. Ty de är verkligen två personer i ett och samma kött och där det endast finns ett kött måste det finnas en enda ande … Då Kristus betraktar dessa hem, gläds han och sänder sin frid, där två är tillsammans finns även han, och där han är kan det inte finnas något ont.