185

Fridfulla som Guds barn

Ni kanske säger att det är få som vill höra det här och ännu färre som vill omsätta det i praktiken. Jag vet det: friheten är en kraftig och sund planta som växer illa bland stenar, törnen eller vägar som trampas av folk. Det har vi vetat länge, redan innan Kristus kom till jorden.

Tänk på psalm 2: Varför är folken i uppror, varför detta gagnlösa mummel? Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. Ser ni? Det är ingenting nytt. Man motsatte sig Kristus innan han föddes. Man gjorde motstånd mot honom medan han gick fridfullt längs Palestinas stigar. Man förföljde honom då och förföljer honom nu, då man angriper hans mystiska men verkliga kropps medlemmar. Varför så mycket hat, varför ett sådant ursinne mot försvarslös enkelhet, varför detta allmänna förtryck av samvetenas frihet?

Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor. De sliter sönder hans milda ok, de sliter av sig hans börda, en underbar börda av helighet och rättvisa, av nåd, kärlek och frid. Kärleken gör dem rasande, de skrattar åt den försvarslösa godheten hos en Gud som avstår från att använda sina legioner änglar för att försvara sig. Om Herren gick med på kompromisser, om han kunde offra några få oskyldiga för att tillfredsställa en majoritet skyldiga, skulle de fortfarande kunna försöka komma överens med honom. Men detta är inte Guds logik. Vår Fader är verkligen far och är beredd att förlåta tusentals illgärningsmän så länge som det bara finns tio rättfärdiga. De som handlar drivna av hat kan inte förstå denna barmhärtighet utan känner sig uppmuntrade i sin skenbara jordiska straffrihet som stöds av orättvisan.

Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje. Nu talar han till dem i vrede, han skrämmer dem i sin harm. Vad legitim Guds vrede är, vad rättvis hans ilska är och vad stor även hans mildhet är!

Jag har invigt min konung på Sion, mitt heliga berg. Jag vill berätta vad Herren bestämt. Han sade till mig: ”Du är min son, jag har fött dig i dag”. Gud Faders barmhärtighet har givit oss hans Son som Konung. När han hotar blir han mild. Han förkunnar sin vrede och överlämnar sin kärlek åt oss. Du är min son: han vänder sig till Kristus och till dig och mig, om vi bestämmer oss för att vara alter Christus, ipse Christus.

Orden hinner inte följa efter i samma takt som hjärtat, som blir rört av Guds godhet. Han säger oss du är min son. Inte en främling, inte en välvilligt behandlad tjänare, inte en vän – och redan det vore mycket. Son! Han gör det fritt för oss att umgås med honom med söners tillgivenhet och, vågar jag påstå, även med fräckheten hos ett barn till en Far som inte kan förneka det något.

Denna punkt på ett annat språk