Josemaría Escrivá Obras
184

Personlig frihet



När en kristen arbetar, som han är skyldig att göra, skall han inte fly undan eller ringakta det värde som mänskliga ting har i sig. Om man med uttrycket välsigna mänskliga aktiviteter menar att ogiltigförklara eller försvaga dessa aktiviteters egen dynamik, skulle jag vägra att använda sådana ord. Personligen har jag aldrig tyckt om att människans vardagliga verksamhet bär som en påklistrad etikett en konfessionell beteckning. Jag anser, även om jag respekterar den motsatta ståndpunkten, att man då riskerar att missbruka vår heliga tro, inte minst för att man ibland har använt en katolsk etikett för att rättfärdiga handlanden och verksamheter som inte alltid varit hedervärda.

Om världen och allt som finns i den – utom synden – är god, för att den är Gud vår Herres verk, skall de kristna, ständigt kämpande för att undvika att förolämpa Gud – en positiv kamp av kärlek – ägna sig åt allt som är jordiskt, sida vid sida med övriga medborgare. De måste försvara alla positiva värden som följer av personens värdighet.

Och det finns ett värde som de kristna alltid måste visa särskild uppskattning: den personliga friheten. Det är endast om vi försvarar våra medmänniskors individuella frihet och motsvarande personliga ansvar som vi med mänsklig och kristen heder i behåll kan försvara vår frihet på samma sätt. Jag upprepar och kommer oupphörligen att upprepa att Herren fritt har givit oss en stor övernaturlig gåva, den gudomliga nåden, och en annan underbar mänsklig gåva som är den personliga friheten, som – för att inte fördärvas och omvandlas till lättfärdighet – kräver integritet och en effektiv ansträngning för att handla inom gränserna för Guds lag, för där herrens Ande är, där är frihet.43

Kristi rike är ett frihetens rike: här finns inga andra slavar än de som frivilligt slår sig i bojor av kärlek till Gud. Välsignat vare detta kärlekens slaveri som gör oss fria! Utan frihet kan vi inte besvara nåden, utan frihet kan vi inte hänge oss fritt till Herren, av det mest övernaturliga skäl som finns: för att vi helt enkelt vill göra det.

Vissa av er som lyssnar till mig nu känner mig sedan många år tillbaka. Ni kan intyga att jag hela mitt liv har predikat om personlig frihet, förenad med personligt ansvar. Jag har sökt efter den och söker den fortfarande, över hela världen, som Diogenes sökte efter människan. Och varje dag älskar jag den mer, jag älskar den mer än allt annat jordiskt: den är en skatt som vi aldrig kommer att värdesätta tillräckligt högt.

När jag talar om personlig frihet, gör jag det inte för att ha den som en ursäkt för att tala om andra problem som kanske är högst legitima, men inte hör hemma i min tjänst som präst. Jag vet att det inte är min sak att diskutera om världsliga och övergående ämnen som hör till den timliga och civila sfären, ämnen som Herren har lämnat åt människorna att diskutera fritt och fridfullt. Jag vet även att en präst, som skall undvika alla mänskliga grupperingar, endast skall tala för att leda själarna till Gud, till hans frälsande andliga lära, till de sakrament som Jesus Kristus inrättat, till det inre liv som närmar oss till Herren och gör att vi vet oss vara hans barn och därför bröder till alla människor utan undantag.

Vi firar idag Kristus Konungens högtid. Jag går inte utöver gränserna för min prästerliga tjänst om jag säger att om någon anser Kristi rike vara ett politiskt program, så har denne någon inte trängt tillräckligt djupt in i trons övernaturliga mål och riskerar att lägga bördor på människornas samveten som inte är Jesu bördor, för hans ok är skonsamt och hans börda lätt.44 Låt oss verkligen älska alla människor, låt oss älska Kristus över allting annat. Då kommer vi inte att kunna annat än att älska våra medmänniskors legitima frihet i en fredlig och förnuftig samvaro.

Föregående Se kapitel Nästa