Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Kristus Konungen * > Punkt 179
179

Kyrkoåret tar slut. I den heliga Mässan frambär vi ånyo offret åt Fadern: Kristus, helighetens och nådens Konung, rättvisans, kärlekens och fridens Konung, som vi snart kommer att läsa i prefationen.1 Då ni betraktar vår Herres heliga mänskliga natur, känner ni nog alla en oändlig glädje i själens djup: en Konung med ett hjärta av kött, som vårt. Han är universums och varje skapad varelses upphovsman, men ålägger oss inte sitt välde med makt, utan tigger lite kärlek då han i tystnad visar oss sina sårade händer.

Varför är då så många likgiltiga inför honom? Varför hör man fortfarande den grymma protesten nolumus hunc regnare super nos2, vi vill inte att han skall härska över oss? I vår värld finns miljoner människor som på det sättet motsätter sig Jesus Kristus, eller rättare sagt Jesu Kristi skugga, för Kristus känner de inte: de har inte sett hans anletes skönhet och känner inte till hans underbara lära.

Inför detta sorgliga skådespel vill jag gottgöra Herren. Då jag hör detta larm som aldrig tystnar och som snarare består av ohederliga handlingar än av röster, känner jag mig tvingad att ropa högt: Oportet illum regnare!,3 han måste härska.

Motstånd mot Kristus

Många kan inte acceptera tanken på att Kristus skulle härska. De motsätter sig honom på tusen olika sätt: i de grundläggande riktlinjerna för samhället och för människornas samlevnad, i sederna, vetenskapen och konsten, ja till och med i Kyrkans liv! Jag talar – säger den helige Augustinus – inte om de onda som hädar Kristus. Det är nämligen få som hädar i tal, men många som hädar genom sitt eget handlande.4

Vissa störs till och med av uttrycket Kristus Konungen: antingen på grund av en ytlig tvist om ord, som om Kristi rike skulle kunna förväxlas med politiska system, eller för att de skulle tvingas medge en lag om de bekände Herrens kungadöme. Och de står inte ut med lagen, inte ens med det älskvärda kärleksbudet, för de vill inte närma sig Guds kärlek: de strävar endast efter att tjäna sin egen egoism.

Herren har sedan länge fått mig att upprepade gånger tyst utropa: serviam!, jag vill tjäna. Må han öka vår iver att hänge oss, att vara trogna hans gudomliga kallelse – naturligt, utan stora åthävor, utan att göra väsen av oss – mitt i världen. Låt oss tacka honom ur djupet av våra hjärtan. Låt oss vända oss till honom med en bön som undersåtar, som barn!, och vår tunga och mun kommer att fyllas av mjölk och honung, vi kommer att erfara hur ljuvt det är att tala om Guds rike, som är frihetens rike, den frihet som han vunnit åt oss.5

[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Se kapitel Nästa