Kristen glädje

Låt oss återuppta det ämne som Kyrkan föreslår för oss: Maria har tagits upp i himlen till kropp och själ och änglarna jublar! Jag tänker även på hur hennes kyske make, den helige Josef, som väntade på henne i paradiset måste ha jublat. Men låt oss återvända till jorden. Tron bekräftar för oss att här nere, i detta liv, är vi på resande fot, stadda på vandring. Vi kommer inte att undgå offer, smärta eller försakelser. Trots det måste glädjen alltid vara som en kontrapunkt under vandringen.

Tjäna Herren med glädje: det finns inget annat sätt att tjäna honom. Gud älskar en glad givare, den som hänger sig helt och hållet i ett glatt offer, för det finns inte något skäl att vara sorgsen.

Ni kanske anser att denna optimism verkar överdriven, för alla människor erfar brister och misslyckanden, lidande, trötthet, otacksamhet, kanske hat. Hur skulle vi kristna, som är lika våra medmänniskor, kunna undgå dessa erfarenheter som ständigt är som en del av vår mänskliga natur?

Det vore naivt att förneka att smärta och modlöshet, sorg och ensamhet, ofta möter oss under denna vår jordevandring. Genom tron vet vi emellertid med säkerhet att detta inte är en följd av slumpen, att en människa inte är ödesbestämd till att under sin vandring utplåna sin längtan efter lycka. Tron lär oss att allt har en gudomlig innebörd och hör till själva den kallelse som för oss mot Fadershuset. Denna övernaturliga syn på den kristnes jordeliv förenklar inte människolivets komplexa natur, men garanterar människan att denna komplexitet kan genomströmmas av Guds kärlek, genom den starka och oförstörbara länk som förenar jordelivet med det slutliga livet i Fäderneslandet.

Vår Frus Upptagnings högtid ställer oss inför den verklighet som detta glädjerika hopp utgör. Vi är fortfarande pilgrimer, men vår moder har gått före oss och visar oss redan slutmålet för vår vandring: hon upprepar för oss att det är möjligt att nå fram och att vi, om vi är trogna, kommer att nå ändå fram. Den heliga Jungfrun är nämligen inte bara ett exempel för oss: hon är de kristnas hjälp. Och inför vår bön – Monstra te esse Matrem – varken kan eller vill hon förneka oss sin moderliga hjälp.