Apostlarnas lärarinna

Men tänk inte bara på er själva: förstora era hjärtan tills de omfamnar hela mänskligheten. Tänk framför allt på dem som finns i er närmaste omgivning – släktingar, vänner, kollegor – och tänk på hur ni kan få dem att känna en djupare vänskap med vår Herre. Om det rör sig om rättskaffens och hederliga personer, som förmår att vanemässigt vara nära Gud, så anbefall dem konkret åt vår Fru. Och be även för alla de människor som ni inte känner personligen, för alla färdas vi i samma båt.

Var lojala och generösa. Vi utgör delar i samma kropp, Kristi mystiska kropp, den heliga Kyrkan, till vilken många är kallade som uppriktigt söker sanningen. Därför har vi en allvarlig skyldighet att för våra medmänniskor uppenbara Kristi kärleks väsen, dess värde och djup. En kristen kan inte vara egoist: om han vore det skulle han svika sin egen kallelse. Det är inte likt Kristus att nöja sig med att upprätthålla den egna själsfriden – en falsk frid – och inte bry sig om andras väl. Om vi har accepterat det mänskliga livets verkliga innebörd – som tron uppenbarar för oss – kan vi inte förbli lugna, övertygade om att vi själva handlar väl, om vi inte praktiskt och konkret försöker få andra att närma sig Gud.

Det finns ett verkligt hinder för apostolatet: falsk hänsyn, rädslan för att beröra andliga samtalsämnen, eftersom man misstänker att ett sådant samtal inte kommer att anses vara passande i vissa miljöer, för att det finns en risk för att såra någons känslor. Hur ofta är inte detta resonemang ett sätt att maskera egoism! Det är inte fråga om att såra någon, utan om raka motsatsen: om att tjäna. Även om vi personligen är ovärdiga, gör Guds nåd oss till redskap som kan vara till nytta för andra och meddela dem det glada budskapet att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Är det rätt att på detta sätt lägga sig i andras liv? Det är nödvändigt. Kristus har lagt sig i våra liv, utan att be om vårt tillstånd. Så handlade han även med de första lärjungarna. När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”. Var och en behåller sin frihet, den falska friheten, att säga nej till Gud, som den unge mannen som dignade under sina rikedomar och som den helige Lukas berättar om. Men Herren och vi – som lyder hans ord: gå ut och förkunna – har rätten och skyldigheten att tala om Gud, detta stora mänskliga ämne, för längtan efter Gud är det djupaste som väller upp ur människans hjärta.

O heliga Maria, Regina apostolorum, du drottning över alla dem som längtar efter att sprida kunskap om din Sons kärlek, du som förstår vårt elände så väl, be om förlåtelse för våra liv: för det i oss som hade kunnat vara eld men har blivit aska, för det ljus som upphört att upplysa, för det salt som förlorat sin sälta. Du Guds moder, vars bön är allsmäktig: utverka förlåtelse för oss och samtidigt styrka för att vi verkligen skall leva av hopp och kärlek, för att vi skall kunna föra tron på Kristus till andra.