Josemaría Escrivá Obras
171

Assumpta est Maria in coelum, gaudent angeli.1 Gud har upptagit Maria, till kropp och själ, i himlen. Änglarna och människorna gläds. Varför känner vi i dag denna innerliga glädje, med hjärtat som nästan verkar vilja hoppa ur bröstet och själen översvämmad av frid? Det är för att vi firar vår moders förhärligande och det är naturligt att vi som är hennes barn på ett alldeles särskilt sätt gläds åt att se hur den heliga Treenigheten ärar henne.

Kristus, hennes helige Son, vår bror, gav oss henne till att vara vår moder på Kalvarieberget, då han sade till den helige Johannes: Där är din mor.2 Och vi tog emot henne tillsammans med den älskade lärjungen i den stunden av oerhörd bedrövelse. Den heliga Maria tog oss till sig i smärtan, då den gamla profetian gick i uppfyllelse: genom din egen själ skall det gå ett svärd.3 Vi är alla hennes barn, hon är hela mänsklighetens moder. Och nu firar mänskligheten minnet av hennes obeskrivliga upptagning i himlen: Maria tas upp i himlen, dotter till Gud Fader, moder till Gud Son, Gud den helige Andes brud. Större än henne är endast Gud.

Kärlekens mysterium

Detta är ett kärlekens mysterium. Det mänskliga förståndet förmår inte förstå det. Endast tron lyckas förklara hur en skapad varelse kan ha upphöjts till en så stor värdighet, till att stå i centrum för Treenighetens kärlek och behag. Vi vet att det är en gudomlig hemlighet. Men eftersom det rör sig om vår moder, vill vi gärna veta mer – om man kan säga så – än om andra av trons sanningar.

Hur hade vi handlat, om vi hade kunnat välja vår mor? Jag tror att vi hade valt den vi har, och fyllt henne med alla tänkbara nådegåvor. Just det gjorde Kristus: eftersom han är allsmäktig, allvis och kärleken själv4, förverkligade hans makt allt det han ville.

Hör här hur de kristna sedan länge förklarat det på detta sätt: Det var passande – skriver den helige Johannes från Damaskus – att hon, som i förlossningen hade behållit sin jungfrulighet intakt, skulle behålla sin kropp utan förgängelse efter döden. Det var passande att hon, som i sitt liv hade burit Skaparen som gjort sig till ett barn, skulle leva i Guds boningar. Det var passande att Guds brud skulle träda in i det himmelska huset. Det var passande att hon, som hade sett sin Son på korset, och då i sitt hjärta erfor det lidande som hon hade befriats från under förlossningen, skulle betrakta honom sittande på Faderns högra sida. Det var passande att Guds moder skulle besitta det som hör till hennes Son och att hon av alla människor skulle hedras som Guds moder och tjänarinna.5



Teologerna har ofta formulerat ett liknande argument, avsett att på något sätt omfatta innebörden av all denna nåd som Maria har iklätts och som kulminerar med upptagningen i himlen. De säger: Det var passande, Gud kunde göra det, därför gjorde han det också.6 Det är den tydligaste förklaringen till varför Herren beviljade sin moder, från det första ögonblicket av hennes obefläckade avlelse, alla hennes privilegier. Hon var fri från Satans makt, hon är vacker – tota pulchra! – fläckfri, ren till själ och kropp.

Föregående Se kapitel Nästa