163

Lär känna Jesu hjärta

Jag måste anförtro er något som både smärtar och sporrar mig, nämligen att tänka på de människor som ännu inte känner Kristus och inte ens anar vilken fantastisk lycka som väntar på oss i himlen. De lever som blinda, de söker en lycka vars verkliga namn de inte känner eller förirrar sig längs vägar som avlägsnar dem från den verkliga lyckan. Vad väl man förstår vad aposteln Paulus måste ha känt den där natten i staden Troas, då han i sömnen fick en uppenbarelse: En makedonier stod där och bad honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss.” När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där.

Känner inte även ni att Gud kallar oss, att han – genom allt som händer i vår omgivning – manar oss att förkunna det glada budskapet om Jesu ankomst? Men ibland förminskar vi kristna vår kallelse, vi faller för ytligheten, vi slösar bort vår tid på gräl och tvister. Och inte nog med det. Det finns rentav sådana som tar falsk anstöt av hur andra praktiserar vissa aspekter av tron eller vissa fromhetsövningar, och istället för att själva bana väg och försöka leva som de själva anser vara riktigt, ägnar de sig åt att förstöra och kritisera. Visst kan det förekomma – visst förekommer det – brister i kristna människors liv. Men det viktiga är inte vi och vårt elände, den ende som är något värd är han, Jesus. Det är om Kristus som vi skall tala, inte om oss själva.

Vad jag nyss sagt föranleds av vissa kommentarer över en påstådd kris i vördnaden för Jesu hjärta. Det finns ingen sådan kris. Den sanna vördnaden har varit och är fortfarande ett levande förhållningssätt, fullt av såväl mänskligt som övernaturligt förnuft. Dess frukter har varit och fortsätter att vara goda: människor som omvänder sig, ger sig hän, gör Guds vilja, fördjupar sig kärleksfullt i återlösningens mysterier.

Någonting helt annat är vissa uttryck för ofruktbar sentimentalism som är indränkta av pietism och saknar troskunskap. Jag tycker inte heller om kitschiga bilder av det heliga hjärtat som inte kan främja någon andakt hos personer med sunt förnuft och ett kristet övernaturligt perspektiv. Men det är heller inte tecken på en sund logik att göra vissa praktiska missbruk, som kommer att upphöra av sig själva, till ett läromässigt, teologiskt problem.

Om det alls finns någon kris, så är det i människornas hjärtan. Av andlig närsynthet, egoism eller inskränkthet förmår de inte inse vidden av vår Herre Jesu Kristi omätbara kärlek. Alltsedan dagens högtid instiftades har den heliga Kyrkans liturgi kunnat erbjuda näring för en sann fromhet i en av mässtexterna, till vilken man har valt ett stycke av den helige Paulus som föreslår ett helt program för ett kontemplativt liv – kunskap och kärlek, bön och liv – som grundar sig just på denna vördnad för Jesu hjärta. Gud själv uppmanar oss genom Aposteln att följa den vägen: Må Kristus genom tron bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.

Guds fullhet uppenbaras för oss och ges åt oss i Kristus, i Kristi kärlek, i Kristi hjärta. För det är hans hjärta, i vilket hela den gudomliga fullheten förkroppsligats. Men när man förlorar Guds stora plan ur sikte – den ström av kärlek som förs till världen genom inkarnationen, återlösningen och pingsten – förstår man inte vidden av den ömhet som Herren visar oss.

Denna punkt på ett annat språk