Jag förstår inte hur man kan leva kristet utan att känna sig i behov av att ständigt umgås som vän med Jesus i Ordet och Brödet, i bönen och Eukaristin. Och jag förstår mycket väl att de kristna under århundradenas lopp, generation efter generation, har velat konkretisera denna eukaristiska fromhet. Ibland har de givit sin tro offentliga uttryck i handlingar som omfattat hela folkmassor. Andra gånger har den eukaristiska fromheten uttryckts med omärkbara och stilla gester i kyrkorummets heliga frid eller i hjärtats djup.

Framför allt bör vi älska den heliga Mässan, som måste vara vår dags mittpunkt. Om vi deltar väl i Mässan, hur skall vi kunna annat än fortsätta tänka på Herren under resten av dagen, för att inte avlägsna oss från hans närvaro, för att arbeta som han arbetade och älska som han älskade? Låt oss lära oss att vara tacksamma mot Herren för denna hans gest av tillgivenhet: att han inte velat begränsa sin närvaro till stunden för Mässoffret, utan beslutat att stanna kvar i den heliga hostian som förvaras i tabernaklet.

Jag kan berätta att tabernaklet för mig alltid har varit som Betania, den lugna och fridfulla plats där Kristus är närvarande, där vi kan berätta om våra bekymmer, våra lidanden, våra drömmar och våra glädjeämnen, på samma enkla och naturliga sätt som hans vänner Marta, Maria och Lasaros gjorde. När jag går längs gatorna i någon stad eller by, blir jag därför alltid glad när jag, om så bara på avstånd, upptäcker konturen av en kyrka: där finns ett nytt tabernakel, ännu ett tillfälle för själen att fly och åtminstone i sin längtan vara tillsammans med Herren i det allraheligaste sakramentet.