Josemaría Escrivá Obras
142

Att umgås med Maria



På ett spontant, naturligt sätt föds inom oss önskan att umgås med Guds moder som även är vår moder. Att umgås med henne som man umgås med en levande person: för döden har inte besegrat henne, hon är ju med kropp och själ hos Gud Fader, hos Gud Son, hos Gud helige Ande.

För att förstå vilken roll Maria spelar i de kristnas liv, för att känna oss dragna till henne och söka hennes älskvärda umgänge med ett barns tillgivenhet, behövs inte några stora avhandlingar, även om hennes gudomliga moderskaps mysterium har en så rik innebörd att vi aldrig kommer att kunna betrakta det tillräckligt mycket.

Den katolska tron har i Maria känt igen ett privilegierat tecken på Guds kärlek: Gud kallar oss redan nu vänner, hans nåd verkar i oss, får oss att födas på nytt ur synden. Den ger oss kraft så att vi, mitt i den svaghet som kännetecknar den som fortfarande är stoft och elände, på något sätt kan återspegla Kristi ansikte. Vi är inte bara skeppsbrutna som Gud har lovat att rädda, för denna räddning är redan verksam i oss. Vi umgås inte med Gud som en blind som längtar efter ljus men som ännu jämrar sig i mörkrets våndor, utan som ett barn som vet sig älskat av sin Far.

Om denna hjärtlighet, denna förtröstan, denna säkerhet, talar Maria med oss. Det är därför som hennes namn omedelbart når vårt hjärta. Det förhållande var och en av oss har med sin egen mor kan tjäna som modell och vägledning för vårt umgänge med Frun med det ljuva namnet, Maria. Med samma hjärta som vi älskar våra föräldrar, våra syskon och andra familjemedlemmar, våra vänner, måste vi älska Gud: vi har inget annat hjärta. Och med samma hjärta måste vi umgås med Maria.

Hur uppför sig en normal son eller dotter med sin mor? På tusen olika sätt, men alltid med kärlek och förtroende. Med en kärlek som i varje enskilt fall kommer att ta sig olika uttryck, formade av livet självt, en kärlek som aldrig är kall utan uttrycks genom innerliga familjetraditioner, små dagliga ömhetsbetygelser som ett barn måste visa sin mor och som en mor saknar om barnet glömmer dem: en kyss eller smekning på väg ut eller vid hemkomsten, en liten gåva, några uttrycksfulla ord.

I vår relation till vår himmelska moder finns också sådana gängse former för barns tillgivenhet som kanaliserar vårt vanliga umgänge med henne. Många kristna har tagit till sig den antika traditionen att bära skapular, eller annars har de tagit för vana att hälsa – det behövs inga ord, tanken räcker – på de Mariabilder som finns i varje kristet hem eller som pryder gatorna i många städer. Eller annars är de hängivna den underbara bön som är den heliga rosenkransen, i vilken man inte tröttnar på att upprepa ständigt samma saker, på samma sätt som förälskade inte tröttnar på varandra, och i vilken man lär sig att återuppleva centrala stunder i Herrens liv. Eller kanske brukar de ägna vår Fru en dag i veckan – just denna dag som vi är samlade här, lördagen – och erbjuda henne någon liten ömhetsbetygelse och på ett särskilt sätt betrakta hennes moderskap.

Det finns många andra former för mariansk fromhet som vi inte behöver nämna nu. De måste inte alla finna en plats i varje kristens liv – att växa i det övernaturliga livet är något helt annat än att samla fromhetsövningar på hög – men jag måste samtidigt säga att man inte äger trons fullhet om man inte utövar någon av dem, om man inte på något sätt alls uttrycker sin kärlek till Maria.

De som anser att uttrycksformerna för vördnad för den heliga Jungfrun tillhör det förflutna visar att de har förlorat känslan för den djupliggande kristna betydelsen av dessa fromhetsövningar, att de har glömt vilken källa som är deras ursprung: tron på Gud Faders vilja att frälsa oss, kärleken till Gud Son som verkligen blev människa och föddes av en kvinna, förtröstan på Gud helige Ande som helgar oss med sin nåd. Det är Gud som har givit oss Maria och vi har ingen rätt att avvisa henne, utan måste vända oss till henne med ett barns kärlek och glädje.

Föregående Se kapitel Nästa