Josemaría Escrivá Obras
139

En blick på världen, en blick på Guds folk 1, får oss nu i början av maj att betrakta den marianska fromheten, som tar sig uttryck i många olika vanor, gamla såväl som nya, men alla präglade av samma anda av kärlek.

Det är glädjande att se hur vördnaden för den heliga Jungfrun ständigt är lika levande och hur den bland oss kristna väcker en övernaturlig strävan efter att handla som domestici Dei, som medlemmar av Guds familj.2

När ni under dessa dagar ser så många kristna som på otaliga sätt uttrycker sin kärlek till den heliga Jungfrun Maria, känner säkert även ni er ännu mer delaktiga i Kyrkan, ännu mer som bröder till dessa era bröder. Det är som en familjesammankomst där vuxna barn, som livet har skilt från varandra, åter sammanstrålar hos sin mor med anledning av någon högtid. Och om de någon gång har grälat och behandlat varandra illa, så gör de det inte den dagen: den dagen känner de sig förenade, alla känner de igen varandra i sin gemensamma tillgivenhet.

Maria bygger ständigt upp Kyrkan, hon församlar den, bevarar dess enhet. Det går inte att hysa en äkta vördnad för den heliga Jungfrun utan att känna sig innerligt knuten till Kristi mystiska kropps övriga medlemmar och djupare förenad med dess synliga huvud, påven. Därför tycker jag om att upprepa: omnes cum Petro ad Iesum per Mariam!, alla, tillsammans med Petrus, till Jesus genom Maria! Och när vi förstår att vi är delaktiga i Kyrkan och uppmanade att känna oss som bröder i tron, upptäcker vi med djupare insikt det brödraskap som förenar hela mänskligheten: för Kyrkan har utsänts av Kristus till alla folk och stammar.3

Vad jag nyss sagt är något vi alla har upplevt, eftersom vi aldrig har saknat tillfälle att märka de övernaturliga effekterna av en uppriktig vördnad för Jungfrun. Var och en av er skulle kunna berätta många saker. Och jag också: jag drar mig till minnes en vallfärd jag gjorde 1935 till ett Mariakapell i Kastilien, Sonsoles.

Det var inte en vallfärd i ordets vanliga betydelse. Där fanns varken buller eller trängsel: vi var tre stycken. Jag respekterar och älskar dessa andra offentliga uttryck för fromhet, men personligen föredrar jag att försöka erbjuda Maria samma kärlek och samma entusiasm genom personliga besök, eller i små grupper, med en känsla av intimitet.

Under den där vallfärden till Sonsoles fick jag veta ursprunget till detta sätt att åkalla den heliga Jungfrun. Det är en detalj utan större betydelse, men den visar hur det områdets befolkning känner sig som barn till vår Fru. Den bild av henne som vördas på den platsen gömdes under en period vid tiden för kampen mellan kristna och muslimer i Spanien. Efter några år upptäcktes statyn av några herdar som – enligt vad traditionen berättar – utbrast följande då de såg henne: Vad vackra ögon! De är som solar!*

Föregående Se kapitel Nästa