Josemaría Escrivá Obras
119

Böneliv



En bön till Gud som är mitt liv.11 Om Gud är vårt liv, skall det inte förvåna oss att vårt kristna liv måste vara sammanvävt med vår bön. Men ni skall inte tro att bön är en handling som man utför och sedan lägger åt sidan. Den rättfärdige har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt.12 På morgonen tänker jag på dig,13 och på kvällen stiger min bön upp till dig likt rökelse.14 Hela dagen kan vara en tid för bön: från morgon till kväll och från kväll till morgon. Och inte nog med det: som den heliga Skrift påpekar måste även vår sömn vara bön.15

Kom ihåg vad evangelierna berättar för oss om Jesus. Ibland tillbringade han hela natten i ett innerligt samtal med sin Far. Vad hänförda de första lärjungarna blev av att se Kristus i bön! Efter att ha betraktat denna Mästarens ständiga attityd, bad de honom: Domine, doce nos orare16, Herre, lär oss att be så.

Den helige Paulus – som uppmanar de kristna att vara ihärdiga i bönen, orationi instantes17 – sprider överallt Kristi levande exempel. Och den helige Lukas berättar målande om de första kristnas sätt att vara: Alla dessa höll ihop under ständig bön.18

En god kristens karaktär härdas med nådens hjälp i bönens smedja. Eftersom bönen är liv, uttrycks den inte på ett enda sätt. Hjärtat kommer vanligtvis att uttrycka sig i ord, i dessa muntliga böner som vi har fått lära oss av Gud själv, nämligen Fader vår, eller av hans änglar, Hell dig Maria. Vid andra tillfällen kommer vi att använda oss av böner som utformats med tiden, i vilka många miljoner av våra bröder och systrar i tron har uttryckt sin fromhet: bönerna i liturgin – lex orandi – eller de böner som har uppstått ur ett förälskat hjärta, som de marianska antifonerna: Sub tuum praesidium …, Memorare …, Salve Regina …



Vid andra tillfällen kan det räcka med två eller tre uttryck som vi skjuter upp till Herren som skott – skottböner eller bönesuckar, som vi lär oss genom att uppmärksamt läsa om Kristi liv: Domine, si vis, potes me mundare19, Herre, om du vill kan du bota mig; Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te20, Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär; Credo Domine, sed adiuva incredulitatem meam21, jag tror Herre, men hjälp min otro, stärk min tro; Domine, non sum dignus22, Herre, jag är inte värdig; Dominus meus et Deus meus23, min Herre och min Gud! … Eller andra ord, korta och tillgivna, som springer upp ur själens innersta iver och som passar vid ett visst tillfälle.

Bönelivet måste dessutom grundas på vissa dagliga stunder som uteslutande ägnas åt umgänget med Gud, stunder av samtal utan ljudet av ord, vid tabernaklet om det är möjligt, för att glädja Herren som väntar på oss – så ensam! – sedan tjugo århundraden. Stilla bön är denna dialog med Gud, från hjärta till hjärta, i vilken hela själen deltar: förnuftet och fantasin, minnet och viljan. Meditation som bidrar till att ge övernaturligt värde till vårt stackars mänskliga liv, vårt vardagsliv.

Tack vare dessa stunder av meditation, muntliga böner, bönesuckar, kommer vi att – på ett naturligt sätt och utan att väcka uppmärksamhet – kunna omvandla vår dag till en ständig lovprisning av Gud. Vi kommer att stanna i hans närvaro, som förälskade ständigt vänder sig i tanken till den person de älskar, och alla våra handlingar – även de minsta – kommer att fyllas av andlig effektivitet.

Då en kristen ger sig av på denna väg av oavbrutet umgänge med Herren – och det är en väg för alla, inte en stig för privilegierade – växer det inre livet och det blir säkert och fast. Människan befästs i den både älskvärda och krävande kampen för att fullt ut göra Guds vilja.

Med utgångspunkt i bönelivet kan vi förstå den andra aspekten av dagens högtid, nämligen apostolatet, som är vårt sätt att förverkliga den uppmaning som Jesus gav de sina strax innan han steg upp till himlen: ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.24

Föregående Se kapitel Nästa