Josemaría Escrivá Obras
117

Kyrkans liturgi låter oss än en gång betrakta det sista mysteriet i Jesu Kristi liv bland oss människor: hans himmelsfärd. Sedan han föddes i Betlehem har det hänt mycket: vi har sett honom i krubban, tillbedd av herdar och kungar; vi har betraktat honom under de långa åren av stilla arbete i Nasaret; vi har följt med honom genom hela Palestina, medan han förkunnade Guds rike för människorna och gjorde gott mot alla. Senare, under hans lidandes dagar, har vi med smärta sett hur han anklagades, med vilket raseri han misshandlades och med vilket hat han korsfästes.

På smärtan följde Uppståndelsens strålande glädje. Vår tro skulle inte kunna ha en klarare och fastare grund! Vi borde inte längre tvivla. Men vi kanske fortfarande är svaga, som apostlarna, och denna himmelsfärdsdag frågar vi Kristus: Är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?1 – är det nu som all vår villrådighet och allt vårt elände definitivt kommer att försvinna?

Herren besvarar vår fråga genom att stiga upp i himlen. I likhet med apostlarna står vi kvar, förundrade såväl som ledsna över att se honom lämna oss. Det är i själva verket inte lätt att vänja sig vid Kristi fysiska frånvaro. Jag blir rörd av att tänka på att han ville visa oss sin kärlek på ett så utomordentligt sätt genom att lämna oss och samtidigt stanna kvar. Han har stigit upp i himlen och han ger sig själv åt oss som föda i den heliga hostian. Men vi saknar honom ändå, hans mänskliga tal, hans sätt att handla, att se på oss, att le, att göra gott. Vi skulle åter vilja se på honom på nära håll då han sitter vid brunnen trött efter en hård vandring2, då han gråter över Lasaros3, då han ber långa stunder4 och då han visar medlidande över folkmassan.5

Jag har alltid tyckt att det är självklart, och det har fyllt mig av glädje, att Jesu Kristi heliga mänskliga natur stigit upp till Faderns härlighet, men jag anser även att den sorg som präglar Kristi himmelsfärdsdag är ett bevis på den kärlek vi hyser för Jesus, vår Herre. Han, som var fullkomlig Gud, blev människa, fullkomlig människa, kött av vårt kött och blod av vårt blod. Och han skiljs från oss för att fara till himlen. Hur kan man annat än sakna honom?

Föregående Se kapitel Nästa