Vi bör fördjupa oss i det som Kristi död avslöjar för oss, utan att hejda oss vid yttre former eller klichéer. Vi måste verkligen delta i de scener som vi återupplever dessa dagar: Jesu smärta, hans moders tårar, lärjungarnas flykt, de heliga kvinnornas mod, Josefs och Nikodemus mod då de ber Pilatus om Herrens kropp.

Låt oss, kort och gott, närma oss den avlidne Kristus, detta kors som reser sig över Golgotas topp. Men låt oss närma oss det uppriktigt, med den inre samling som är ett tecken på kristen mognad. Alla Kristi lidandes gudomliga och mänskliga händelser kommer då att tränga in i våra själar som ett ord som Gud riktar till oss för att avslöja vårt hjärtas hemligheter och uppenbara vad han förväntar sig av våra liv.

För många år sedan såg jag en tavla som gjorde ett djupt intryck på mig. Den föreställde Kristi kors, och vid korset stod tre änglar: den förste grät otröstligt, den andre höll en spik i handen, som för att övertyga sig om att det som hände var sant, och den tredje var försjunken i bön. Det är ett ständigt aktuellt program för var och en av oss: gråta, tro och be.

Inför korset bör vi gråta över våra synder, över mänsklighetens synder som förde Jesus till döden, vi bör tro för att tränga in i denna underbara sanning som överstiger förståndet och för att förundras inför Guds kärlek, vi bör be för att Kristi liv och död må vara ett föredöme och ett sporre för vårt liv och vår hängivelse. Det är bara så som vi kommer att kunna kalla oss segrare: för den uppståndne Kristus kommer att segra i oss, och döden kommer att förvandlas till liv.