Att fördjupa sig i innebörden av Kristi död

Den utvikning jag nyss gjorde syftar endast till att uppenbara en central sanning: att erinra om att det kristna livet finner sin mening i Gud. Människan har inte blivit skapad bara för att bygga en så rättvis värld som möjligt, för vi har – dessutom – kommit till denna värld för att förenas med Gud själv. Jesus har inte lovat oss timlig bekvämlighet eller världslig ära, utan Gud Faders hus, som väntar oss i slutet av vandringen.

Långfredagens liturgi innehåller en underbar hymn: Crux fidelis. I denna hymn uppmanas vi att sjunga och fira Herrens ärorika kamp, korsets trofé, Kristi strålande seger: världsalltets återlösare segrar genom att offras. Gud, hela skapelsens Herre, hävdar inte sin närvaro genom vapenmakt eller sina anhängares timliga styrka, utan genom storheten i sin oändliga kärlek.

Herren förstör inte människornas frihet. Det är just han som har gjort oss fria. Därför vill han inte tvinga ur oss ett svar, han vill ha beslut som kommer ur våra hjärtans innersta. Och han förväntar sig av oss kristna att vi skall leva på ett sådant sätt att de som umgås med oss, utöver vårt elände, våra fel och brister, skall kunna se ett återsken av Kalvariebergets kärleksdrama. Allt vad vi har är en gåva från Gud, för att vara salt som ger smak, ljus som skänker människorna det glada budskapet att han är en Far som älskar gränslöst. En kristen är inte världens salt och ljus för att han segrar eller triumferar, utan för att han vittnar om Guds kärlek. Men han kommer inte att vara salt om han inte duger till att salta med, han kommer inte att vara ljus om han genom sitt exempel och lära inte vittnar om Jesus, om han förlorar det som är meningen med sitt liv.