Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Eukaristin, Ett Trons Och Kärlekens Mysterium * > Kap 9
83

Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.1 Denna vers av den helige Johannes förbereder läsaren av hans evangelium på att någonting stort kommer att hända samma dag. Det är en ömt tillgiven inledning, jämförbar med den som den helige Lukas återger: Hur har jag inte längtat, säger Herren, efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar.2 Låt oss börja med att redan nu be den helige Ande att förbereda oss, så att vi kan förstå var och en av Jesu Kristi gester och uttryck. Vi vill nämligen leva ett övernaturligt liv, för Herren har uppenbarat sin vilja att ge sig till oss som näring för själen och för att vi skall erkänna att endast han har det eviga livets ord.3

Tron får oss att tillsammans med Simon Petrus bekänna: Vi tror och vi förstår att du är Kristus, Guds son.4 Denna tro, tillsammans med vår fromhet, får oss att i dessa stunder av yttersta vikt ta efter Johannes djärvhet: vi närmar oss Jesus och lutar huvudet mot Mästarens bröst5, mot honom som innerligt älskade de sina och som skulle älska dem intill slutet, som vi nyss har läst.

Inga ord räcker för att ge ens en ungefärlig förklaring av Skärtorsdagens mysterium. Men det är inte svårt att föreställa sig en del av de känslor som uppfyllde Jesu Kristi hjärta den kvällen, den sista som han tillbringade med de sina innan offret på Kalvarieberget.

Tänk på en så djupt mänsklig erfarenhet som avskedet mellan två människor som älskar varandra. De skulle alltid vilja vara tillsammans, men plikten – vilken den än må vara – tvingar dem att skiljas. Helst av allt skulle de fortsätta att vara förenade, men det är inte möjligt. Människans kärlek är begränsad, oavsett hur stor den är, och därför använder den sig av symboler. De som tar avsked utbyter ett minne, kanske ett fotografi, med en dedikation som är så brinnande att det är förvånansvärt att pappret inte fattar eld. Mer kan de inte göra, för skapade varelsers makt når inte lika långt som deras vilja.

Vad vi inte kan, kan däremot Herren. Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa, lämnar inte en symbol, utan verkligheten: han ger oss sig själv. Han återvänder till Fadern, men samtidigt kommer han att stanna bland människorna. Han kommer inte att lämna oss en present som får oss att minnas honom, en bild som kommer att bli suddig med tiden, som fotografier som snart blir bleka, gulnade och meningslösa för dem som inte själva var med vid just den stunden av kärlek. I brödets och vinets gestalt finns han verkligen närvarande: med sin kropp, sitt blod, sin själ och sin gudom.


84

Skärtorsdagens glädje



Vad lätt det är att förstå att kristna i alla tider oavbrutet har hyllat den heliga hostian! Högt må prisa varje tunga/Jesu kropp så underbar/och en lovsång honom sjunga/för det blod han gjutit har,/tacka honom för det tunga/korset, som för oss han bar.6 Det är nödvändigt att i ödmjukhet tillbe denne dolde Gud7: det är samme Jesus Kristus som föddes av Jungfru Maria, densamme som led, som offrade sig på korset, densamme ur vars genomborrade sida det flöt blod och vatten.8

Detta är det heliga gästabud vid vilket man mottar Kristus själv, minnet av hans lidande förnyas, själen umgås intimt med Gud och en underpant lämnas på vår kommande härlighet.9 Kyrkans liturgi har i dessa korta strofer sammanfattat de viktigaste punkterna i Herrens brinnande kärlek till oss.

Vår tros Gud är inte ett avlägset väsen som likgiltigt betraktar människornas öden, våra strävanden, kamper och lidanden. Han är en Far som älskar sina barn så till den yttersta grad, att han sänder Ordet, den andra Personen i den heliga Treenigheten, för att genom sin inkarnation dö för oss och återlösa oss. Det är samme kärleksfulle Far som nu leder oss ömt till Sonen genom verkan av den helige Ande som bor i våra hjärtan.

Skärtorsdagens glädje är en följd av att man inser att Skaparen älskar sina varelser till det yttersta. Som om inte alla andra bevis på hans barmhärtighet skulle räcka, instiftar vår Herre Jesus Kristus Eukaristin för att vi alltid skall kunna ha honom nära och – i den mån vi kan förstå det – för att den som inte behöver något, rörd av sin kärlek, inte vill vara utan oss. Treenigheten har förälskat sig i människan, upphöjt henne till nådens plan och gjort henne till sin avbild.10 Treenigheten har återlöst människan från synden – från Adams synd som gått i arv till hela människosläktet och från vars och ens personliga synder – och önskar innerligt ta sin boning i våra själar: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.11


85

Eukaristin och Treenighetens mysterium



Denna flod av kärlek som strömmar från den heliga Treenigheten till människorna förevigas på ett ofattbart sätt i Eukaristin. För många år sedan lärde vi oss alla ur katekesen att den heliga Eukaristin kan betraktas som ett offer och som ett sakrament, och att sakramentet är närvarande både i kommunionen och som en skatt vid altaret, i tabernaklet. Kyrkan ägnar ännu en högtid åt det eukaristiska mysteriet, Kristi Kropp – Corpus Christi – som är närvarande i alla tabernakel i hela världen. I dag, Skärtorsdagen, skall vi dröja vid den heliga Eukaristin, offer och näring, vid den heliga Mässan och den heliga kommunionen.

Jag talade om Treenighetens strömmande kärlek till oss människor. Var skulle man kunna se den tydligare än i Mässan? Hela Treenigheten verkar i det heliga Mässoffret. Därför tycker jag så mycket om att efter den inledande bönen, efter bönen över offergåvorna och efter kommunionen upprepa slutorden: Genom din Son – vi vänder oss till Fadern – Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig lever och råder i den helige Andes enhet, Gud från evighet till evighet. Amen.

I Mässan ber vi oupphörligt till Fadern. Prästen är en representant för den evige Prästen, Jesus Kristus, som samtidigt är Offret. Och den helige Ande verkar i Mässan på ett sätt som är lika outgrundligt som verkligt. Genom den helige Andes kraft, skriver den helige Johannes från Damaskus, sker brödets förvandling till Kristi kropp.12

Denna den helige Andes verkan uttrycks tydligt då prästen åkallar Guds välsignelse över offret: Kom, heliggörare, allsmäktige, evige Gud, och välsigna detta offer som är tillrett åt ditt heliga namn.13 Det är det offer som kommer att ge Guds heliga namn den ära som ankommer det. Den helgelse vi ber om tillskrivs Tröstaren, som Fadern och Sonen sänder till oss. Vi erkänner även den helige Andes aktiva verkan i offret då vi kort före kommunionen säger: Herre Jesus Kristus, du den levande Gudens Son, enligt Faderns vilja och i Andens kraft har du genom din död givit världen liv…14


86

Hela Treenigheten är närvarande i Mässoffret. I enlighet med Faderns vilja och i samarbete med den helige Ande offrar sig Sonen som en återlösande offergåva. Låt oss lära oss att umgås med den heliga Treenigheten, med den ende och Treenige Guden: tre gudomliga Personer förenade i sitt väsen, i sin kärlek, i sin verkningsfullt helgande verksamhet.

Omedelbart efter lavabo* säger prästen: Mottag, Heliga Treenighet, detta offer som vi frambär åt dig till åminnelse av vår Herres Jesu Kristi lidande, uppståndelse och himmelsfärd.15 Och i slutet av Mässan finns en annan bön av flammande lovprisning av den ende och Treenige Guden: Placeat tibi, Sancta Trinitas, obsequium servitutis meae … Låt, Heliga Treenighet, denna min lydiga tjänst vinna dit välbehag, och giv att detta offer, som jag ovärdige framburit inför ditt majestäts ögon måtte vara dig behagligt och, genom ditt förbarmande, till försoning för mig och alla dem för vilka jag framburit det.16

I Mässan – jag insisterar – handlar Gud, Treenigheten, och inte människan. Prästen som firar Mässan bidrar till vår Herres plan genom att låna ut sin kropp och sin röst, men han agerar inte i eget namn, utan in persona et in nomine Christi, i Kristi person och i Kristi namn.

Treenighetens kärlek till människorna skänker genom Kristi närvaro i Eukaristin Kyrkan och hela mänskligheten alla nådegåvor. Detta är det offer som Malaki profeterade om: Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, ett rent offer.17 Det är Kristi offer som frambärs åt Fadern med den helige Andes medverkan: ett offer av oändligt värde, som bland oss förevigar den återlösning som det gamla Förbundets offer inte kunde utverka.


87

Den heliga Mässan i de kristnas liv



Den heliga Mässan ställer oss på detta sätt inför trons främsta mysterier, eftersom den är själva Treenighetens gåva till Kyrkan. Man förstår därför att Mässan utgör mittpunkten i och roten till de kristnas andliga liv. Mässan är syftet med alla sakrament.18 I Mässan fullkomnas det nådens liv som tog sin början i oss genom dopet och som växer, stärkt genom konfirmationen. När vi deltar i Eukaristin, skriver den helige Kyrillos av Jerusalem, erfar vi den förandligande och gudomliggörande verkan av den helige Ande, som inte bara gör oss delaktiga i Kristi liv, som fallet är med dopet, utan gör oss helt och hållet lika Kristus, genom att ansluta oss till Jesu Kristi fullhet.19

Genom att den helige Andes utgjutande gör oss lika Kristus, inser vi att vi är Guds barn. Tröstaren, som är kärlek, lär oss att impregnera hela vårt liv med denna dygd. Consummati in unum20, då vi blivit ett med Kristus kan vi bland människorna vara det som den helige Augustinus säger att Eukaristin är: ett enhetens tecken, kärlekens band.21

Jag avslöjar ingen nyhet om jag säger att vissa kristna har en mycket inskränkt bild av den heliga Mässan, att Mässan för vissa bara är en yttre ritual, om inte rentav en social konvention. Det är vårt hjärtas inskränkthet som gör att vi kan delta slentrianmässigt i Guds största akt av självutgivelse till mänskligheten. Jag upprepar att i Mässan, den Mässa vi nu firar, deltar den heliga Treenigheten på ett speciellt sätt. För att besvara en så stor kärlek är det nödvändigt att vi hänger oss helt och hållet, till kropp och själ. Vi lyssnar till Gud, vi talar med honom, ser honom, smakar honom. Och när orden inte räcker till sjunger vi, och uppmanar vår tunga – Pange, lingua! – att inför hela mänskligheten förkunna Herrens storhet.


88

Att leva med i den heliga Mässan innebär att man ständigt ber, att man blir övertygad om att Mässan för var och en av oss är ett personligt möte med Gud: vi tillber, lovar, ber, tackar och gottgör för våra synder, vi renar oss, vi känner oss förenade med Kristus tillsammans med alla kristna.

Ibland kanske vi har frågat oss hur vi kan besvara Guds stora kärlek. Kanske har vi önskat att vi kunde få ett tydligt program för hur man lever ett kristet liv. Lösningen är enkel och uppnåelig för alla troende: att delta med kärlek i den heliga Mässan, att i Mässan lära sig umgås med Gud, för detta offer innesluter allt vad Herren önskar sig av oss.

Tillåt mig påminna er om vad ni många gånger iakttagit: de liturgiska ceremoniernas förlopp. Genom att följa med i dem steg för steg blir det möjligt för Herren att låta var och en av oss upptäcka på vilka punkter vi måste bli bättre, vilka laster vi måste rycka upp med roten och hur vi skall umgås broderligt med alla människor.

Prästen går mot Guds altare, mot Gud, min ungdoms glädje. Den heliga Mässan börjar med en glädjefylld sång, för Gud är närvarande. Tillsammans med tacksamhet och kärlek uttrycks den glädjen i kyssen av altarbordet, en symbol för Kristus och ett minne av helgonen: en liten plats som helgas genom att utgöra platsen för det offer som är oändligt verkningsfullt.

Syndabekännelsen, Confiteor, ställer oss inför vår ovärdighet. Det är inte fråga om att vi abstrakt kommer ihåg vår skuld, utan om den konkreta förekomsten av våra synder och brister. Därför upprepar vi: Kyrie eleison, Christe eleison: Herre, förbarma dig; Kristus, förbarma dig. Om den förlåtelse vi behöver stod i relation till våra förtjänster, skulle det nu välla upp en bitter sorg i våra själar. Men tack vare Guds godhet kommer förlåtelsen från Guds barmhärtighet, och vi hyllar honom: Gloria! – ty du allena är helig, du allena Herre, du allena den högste, Jesus Kristus, med den helige Ande, i Gud Faderns härlighet.


89

Vi lyssnar nu till Guds ord ur den heliga Skrift, episteln och evangeliet, genom vilka Tröstaren ger oss ljus och talar till oss med mänskliga röster för att vårt förnuft skall kunna vinna kunskap och kontemplera, för att viljan skall stärkas och leda till handlingar. För vi är ett enda folk som bekänner en enda tro, ett Credo: ett folk samlat i Faderns, Sonens och den helige Andes enhet.22

Därefter kommer frambärandet av offergåvorna: människors bröd och vin. Det är inte mycket, men åtföljs av bön: I ödmjukhetens ande och med ett förkrossat hjärta må vi upptas av dig, o Herre, och må vårt offer idag så frambäras inför ditt ansikte, att det behagar dig. Åter slås vi av minnet av vårt elände och önskan att allt det som är avsett för Herren må vara klart och renat: jag skall två mina händer … jag älskar ditt hus skönhet.

För ett ögonblick sedan, före lavabo, åkallade vi den helige Ande och bad honom att välsigna det offer som vi frambär i hans heliga namn. Efter handtvagningen vänder vi oss till Treenigheten – Suscipe, Sancta Trinitas – för att den må ta emot det vi frambär till åminnelse av Kristi liv, lidande, uppståndelse och himmelsfärd, till ära för Maria, evigt jungfru, och till ära för alla helgon.

Må offret vara till gagn för allas frälsning – Orate, fratres, ber prästen – för detta offer är mitt och ert, hela den heliga Kyrkans. Be, bröder, även om ni är få som samlats, om det så bara skulle finnas en enda kristen fysiskt närvarande, om det så bara skulle vara prästen: för varje Mässa är det universella brännoffret, återlösningen för alla stammar och språk, länder och folk.23

Genom de heligas samfund tar alla kristna emot varje Mässas nådegåvor, vare sig den firas inför tusentals personer eller om det bara finns en enda – kanske tankspridd – korgosse närvarande. Under alla omständigheter förenas himlen och jorden för att tillsammans med Herrens änglar sjunga: Sanctus, Sanctus, Sanctus …

Jag applåderar och lovsjunger tillsammans med änglarna. Det är inte svårt, för jag vet att jag är omgiven av dem när jag firar den heliga Mässan. De tillber Treenigheten. Jag vet även att på något sätt deltar den heliga Jungfrun, genom sin djupa förening med den heliga Treenigheten och för att hon är moder till Kristus, till hans kropp och blod. Hon är moder till Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Jesus Kristus blev till i den heliga Marias moderliv, utan någon mans deltagande, uteslutande genom den helige Andes kraft. I hans ådror flyter samma blod som i hans moders: detta blod frambärs i det återlösande offret, på Kalvarieberget och i den heliga Mässan.


90

Så inleds canon?, i vilken vi med barns förtröstan kallar Gud, vår Fader, mildaste. Vi ber till honom för Kyrkan och för alla i Kyrkan: för påven, för vår familj, för våra vänner och kamrater. Och en katolik, som har ett världsomfamnande hjärta, ber för hela världen, för ingenting kan uteslutas från hans entusiastiska iver. För att bönen skall tas emot, påminner vi om vår förening med den heliga, alltid rena Jungfrun Maria och med en handfull människor som först av alla följde Kristus och dog för honom.

Quam oblationem … Konsekrationens stund närmar sig. Nu, i Mässan, är det återigen Kristus som agerar genom prästen: Detta är min lekamen. Detta är mitt blods kalk. Jesus är mitt ibland oss! I och med transsubstantiationen upprepas Guds oändliga vansinne, som bestäms av kärleken. När denna stund i dag upprepas, bör var och en av oss kunna säga till Herren, i sitt hjärtas tystnad, att ingenting må skilja oss från honom, att hans –försvarslösa – beredvillighet att stanna kvar under brödets och vinets ömtåliga gestalter har gjort oss till frivilliga slavar: praesta meae menti de te vivere, et te illi semper dulce sapere24, låt min själ få leva av ditt eget liv, låt den se och smaka att du, Gud, är ljuv.

Fler begärande böner, för vi människor är nästan alltid benägna att be om saker: för våra avlidna bröder och systrar, för oss själva. Här ryms även alla våra svek, allt vårt elände. Vår börda är stor, men han vill bära den för oss och med oss. Den eukaristiska bönen slutar med ännu en åkallan av den heliga Treenigheten: per Ipsum, et cum Ipso, et in Ipso … genom Kristus, med Kristus och i Kristus, vår kärlek, tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet.


91

Jesus är Vägen, Medlaren. I honom finns allt, utanför honom inget. I Kristus, lärda av honom, vågar vi kalla den Allsmäktige Fader vår. Den som skapat himmel och jord är en innerligt älskande Far som väntar på att vi gång på gång skall återvända till honom, på att var och en av oss ståndigt skall återvända som en ny förlorad son.

Ecce Agnus Dei … Domine, non sum dignus ...* Vi kommer snart att ta emot Herren. När vi på jorden tar emot viktiga personer, gör vi det med ljus, musik, högtidskläder. Hur bör vi förbereda oss för att bereda rum åt Kristus i våra själar? Har vi någon gång tänkt på hur vi skulle handla om man bara kunde gå till kommunion en gång i livet?

När jag var barn, var det ännu inte vanligt att man gick till kommunion ofta. Jag minns hur man förberedde sig inför kommunionen: man såg noga till att förbereda sig till kropp och själ. De bästa kläderna, välkammat hår, ren kropp, kanske till och med någon droppe parfym … Det var ömhetsbevis som är typiska för förälskade, finkänsliga och själsstarka människor som återgälder Kärleken med kärlek.

Vi har Kristus i själen när den heliga Mässan slutar: Faderns, Sonens och den helige Andes välsignelse åtföljer oss under hela resten av dagen i vår enkla och normala uppgift att helga alla hedervärda mänskliga verksamheter.

Genom att delta i den heliga Mässan kommer ni att lära er umgås med var och en av de gudomliga Personerna: med Fadern som föder Sonen, med Sonen som föds av Fadern, med den helige Ande som utgår av dem båda. Då vi umgås med någon av de tre Personerna, umgås vi med en enda Gud; och då vi umgås med de tre, med Treenigheten, umgås vi likaså med en enda sann Gud. Älska Mässan, mina barn, älska Mässan. Och gå till er kommunion med hunger, även om ni är stelfrusna, även om känslorna inte svarar: ta emot kommunionen med tro, hopp och flammande kärlek.


92

Att umgås med Jesus Kristus



Man älskar inte Kristus om man inte älskar den heliga Mässan, om man inte anstränger sig för att leva sig in i den med lugn och ro, fromt och kärleksfullt. Kärleken gör förälskade finkänsliga, ömma. Kärleken lär dem lägga märke till och vårda detaljer som ibland är ytterst små, men som alltid ger uttryck för ett passionerat hjärta. Det är så vi bör delta i den heliga Mässan. Därför har jag alltid misstänkt att de som vill att Mässan skall vara kort eller läsas i all hast, en attityd som dessutom inte är särskilt elegant, inte har insett vad Mässoffret innebär.

Kärleken till Kristus som offrar sig för oss gör att vi efter Mässans slut lyckas finna några minuter för en personlig, innerlig tacksägelse som i hjärtats tystnad förlänger den tacksägelse som Eukaristin är. Hur skall vi vända oss till honom, hur skall vi tala med honom, hur skall vi uppföra oss?

Det kristna livet består inte av stela normer, för den helige Ande leder inte människor i flock, utan ingjuter i var och en de föresatser, ingivelser och impulser som kommer att vara honom till hjälp för att uppfatta och göra Faderns vilja. Jag anser emellertid att många gånger kommer det väsentliga i vår dialog med Kristus, i vår tacksägelse efter den heliga Mässan, att bestå i att betrakta att Herren för oss är kung, läkare, mästare och vän.


93

Han är kung och längtar ivrigt efter att få härska i våra hjärtan, Guds barns hjärtan. Men vi får inte ha mänskliga riken i åtanke: Kristus varken kuvar eller försöker påtvinga någon sitt välde, för han har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna.25

Hans rike är fridens, glädjens och rättvisans rike. Kristus, vår kung, förväntar sig inte tomma resonemang av oss, utan gärningar, för inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.26

Han är läkare och botar vår egoism, om vi låter hans nåd tränga in i våra själars djup. Jesus har varnat oss för att den svåraste sjukdomen är hyckleriet, stoltheten som gör att man döljer sina egna synder. Det är oundgängligt att vara absolut uppriktig mot sin läkare, att förklara hela sanningen och säga: Domine, si vis, potes me mundare27, Herre, vill du – och du vill alltid – så kan du göra mig ren. Du känner min svaghet, jag känner av de här symtomen, jag lider av de här svagheterna. Och vi visar honom i all enkelhet såren; och varet, om det finns var. Herre, du som har botat så många människor, gör så att jag erkänner dig som min gudomlige läkare då jag har dig i mitt bröst eller då jag betraktar dig i tabernaklet.

Han är läromästare i en kunskap som endast han äger: den gränslösa kärleken till Gud och, i Gud, till alla människor. I Kristi skola lär man sig att vårt liv inte tillhör oss. Han gav sitt liv för alla människor och om vi följer honom, måste vi inse att vårt liv inte uteslutande tillhör oss, utan att vi måste dela våra medmänniskors lidanden. Vårt liv tillhör Gud och vi måste leva det i hans tjänst, vi måste generöst bry oss om människorna, genom att i ord och handling visa djupet i de krav som ställs på oss kristna.

Jesus förväntar sig att vi skall uttrycka vår önskan att inhämta denna kunskap för att även till oss säga: Är någon törstig, så kom till mig och drick.28 Och vi svarar: lär oss att glömma oss själva för att i stället tänka på dig och alla människor. På det sättet kommer Herren att föra oss framåt med sin nåd, som när vi började lära oss skriva – minns ni de första, klumpiga skrivtecken vi försökte forma som barn, med handfast hjälp från läraren som ledde våra händer? Då kommer vi att börja känna glädjen i att uttrycka vår tro, som är ännu en Guds gåva, med de tydliga tecken som beskriver ett kristet liv, i vilket alla kan läsa om Guds under.

Han är en vän, Vännen: vos autem dixi amicos29, säger han. Han kallar oss vänner och han var den som tog det första steget: han älskade oss först. Trots det tvingar han inte på oss sin kärlek: han erbjuder oss den. Han visar det med det tydligaste tecknet på vänskap: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.30 Han var Lasaros vän och grät över honom när han såg honom död: och han uppväckte honom. Om han ser oss kalla, håglösa, kanske med stelheten i ett inre liv som håller på att slockna, kommer hans gråt att vara livgivande för oss: Min vän, jag befaller dig, stig upp och gå31, kom ut ur detta trånga liv, som inte är något liv.


94

Denna meditation över Skärtorsdagens innebörd lider mot sitt slut. Om Herren har hjälpt oss – och han är alltid redo, bara vi öppnar våra hjärtan för honom – kommer vi att känna oss sporrade att besvara honom med vad som är viktigast: kärleken till nästan. Och vi kommer att kunna sprida denna kärlek bland våra medmänniskor, genom att leva för att tjäna. Jag har gett er ett exempel32, insisterar Jesus, då han talar med lärjungarna efter att ha tvättat deras fötter natten för den sista måltiden. Låt oss avlägsna all stolthet, ärelystnad och önskan att dominera ur våra hjärtan. Då kommer glädjen och friden att härska omkring oss och i oss, djupt rotade i vår självuppoffring.

Till sist vänder vi oss som barn med en kärleksfull tanke till Maria, Guds moder och vår moder. Förlåt mig om jag återigen berättar om ett minne från min barndom. Jag tänker på en bild som fick stor spridning i mina hemtrakter på den tid den helige Pius X uppmuntrade bruket att gå till kommunion ofta. Bilden visade Maria som tillbad den heliga hostian. I dag lär oss vår Fru, som hon gjorde då och alltid kommer att göra, att umgås med Jesus, att känna igen honom och att möta honom under dagens olika händelser; i synnerhet under denna ytterst viktiga stund då tiden förenas med evigheten under det heliga Mässoffret. Jesus, som evig Präst, drar till sig alla ting för att sätta dem, divino afflante Spiritu, med den helige Andes fläkt, i Gud Faders närvaro.


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa