Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Guds Barns Omvändelse * > Kap 6
57

Fastan har inletts: en tid för botgöring, rening och omvändelse. Det är inte en lätt uppgift. Kristendomen är inte en bekväm väg, det räcker inte med att befinna sig i Kyrkan och låta åren gå. I våra liv, i alla kristnas liv, är den första omvändelsen – det unika ögonblick som var och en minns, det ögonblick då man tydligt inser allt det Herren begär av oss – viktig; men ännu viktigare, och svårare, är de påföljande omvändelserna. Och för att underlätta den gudomliga nådens verkan i dessa omvändelser, är det nödvändigt att bevara själen ung, att åkalla Herren, att förmå lyssna, att ha upptäckt det som inte går bra, att be om förlåtelse.

Invocabit me et ego exaudiam eum, läser vi i denna söndags liturgi1: om ni åkallar mig kommer jag att svara er, säger Herren. Betrakta Guds underbara omsorg om oss: han är ständigt beredd att höra oss, han väntar i varje ögonblick på ett ord från människan. Han hör oss alltid – men på ett alldeles särskilt sätt nu, eftersom våra hjärtan är väl inställda, beslutna att rena sig – och han kommer inte att slå dövörat till en bön från ett botfärdigt och förkrossat hjärta.2

Herren hör oss för att ingripa, för att träda in i våra liv, för att befria oss från det onda och fylla oss med sin godhet: eripiam eum et glorificabo eum3, jag befriar honom och ger honom ära, säger han med ord som gäller varje människa. Vi kan således hoppas på den himmelska härligheten. Redan här, som vid andra tillfällen, finner vi början på den inre rörelse som det andliga livet är. Hoppet om vårt förhärligande förstärker vår tro och stimulerar vår kärlek till nästan. Därigenom börjar de tre teologala dygderna verka i oss, de gudomliga dygder som gör att vi efterliknar Gud, vår Fader.

Hur skulle man kunna börja fastan på ett bättre sätt? Vi förnyar tron, hoppet och kärleken. Detta är källan till vår botgöringsanda, till vår längtan efter rening. Fastan är inte bara ett tillfälle till att intensifiera våra yttre självtuktsövningar: om vi skulle tro att fastan endast bestod i dessa, skulle dess djupast liggande innebörd för det kristna livet undfly oss, för dessa yttre handlingar är – jag upprepar – en följd av tron, hoppet och kärleken.


58

De kristnas riskfyllda trygghet



Qui habitat in adiutorio Altissimi, in protectione Dei coeli commorabitur4, att bo i Guds skydd, att leva med Gud: detta är de kristnas riskfyllda trygghet. Vi måste vara övertygade om att Gud hör oss, att han lyssnar till våra behov. Är vi det, fylls våra hjärtan med hopp. Men att leva med Gud innebär otvivelaktigen att löpa en risk, för Herren nöjer sig inte med att dela: han vill ha allt. Och att närma sig honom lite mer innebär att man är beredd att åter omvända sig, att åter korrigera sitt handlande, att lyssna uppmärksammare till hans ingivelser, de heliga önskningar som han uppväcker i våra själar och att förverkliga dem.

Vi har säkert gjort stora framsteg på vägen mot trohet mot Kristi ord sedan vi för första gången medvetet beslutade oss för att fullt ut leva hans lära. Men är det ändå inte sant att det fortfarande finns mycket att göra? Är det, framför allt, inte sant att det fortfarande finns mycket högmod kvar? Utan tvekan är en ny förändring nödvändig, en fullkomligare lojalitet, en djupare ödmjukhet, så att vår egoism kan minska och Kristus därigenom växa i oss, eftersom illum oportet crescere, me autem minui5, han skall bli större och jag skall bli mindre.



Vi får inte förbli orörliga. Det är nödvändigt att gå framåt mot det mål som den helige Paulus angav: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.6 Målet är högt ställt och mycket ädelt: att identifiera sig med Kristus, att bli helig. Men det finns ingen annan väg om man vill vara konsekvent med det gudomliga liv som Gud genom dopet har ingjutit i våra själar. Att gå framåt innebär att göra framsteg i helighet. Däremot motsätter man sig det kristna livets normala utveckling om man går bakåt. Guds kärleks eld måste nämligen näras, växa i styrka varje dag, slå djupare rot i själen och elden hålls vid liv genom att nya saker bränns. Därför riskerar den att släckas om den inte flammar upp.

Minns den helige Augustinus ord: Om du säger att det räcker är du förlorad. Sök alltid mer, gå ständigt, gör alltid framsteg. Dröj aldrig kvar på samma ställe, gå inte bakåt, vik inte av.7

Fastan ställer oss nu inför dessa grundläggande frågor: Gör jag framsteg i min trohet gentemot Kristus? Gör jag framsteg i längtan efter helighet, i apostolisk generositet i mitt dagliga liv, i mitt vanliga arbete bland mina kollegor?

Var och en som utan ljudet av ord besvarar dessa frågor kommer att se att en ny förvandling är nödvändig för att Kristus skall leva i oss, för att hans bild skall återspeglas tydligt i vårt handlande.

Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.8 Kristus säger det återigen till oss, som i en intim viskning: Korset, varje dag. Inte bara – skriver den helige Hieronymus – i förföljelsens tid, eller när möjligheten att bli martyr närmar sig, utan i varje situation, i varje handling, i varje tanke, i varje ord, bör vi förneka vad vi tidigare var och bekänna vad vi nu är, eftersom vi har återfötts i Kristus.9

Dessa överväganden är i själva verket inget annat än ett eko av Apostelns ord: En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning – och tänk på vad Herren vill ha.10

Omvändelsen är ett ögonblicks verk, helgelsen är en uppgift för hela livet. Kärlekens gudomliga frö, som Gud har sått i våra själar, strävar efter att växa, visa sig i verk, bära frukt som ständigt svarar mot det som är välbehagligt för Herren. Därför bör man alltid vara beredd att börja om på nytt, att – i nya livssituationer – åter möta ljuset, drivfjädern för vår första omvändelse. Och därför måste vi förbereda oss med en fördjupad samvetsrannsakan och be Herren om hjälp så att vi förmår lära känna honom bättre samt bättre lära känna oss själva. Det finns ingen annan väg, om vi verkligen skall omvända oss på nytt.


59

I rätt tid



Exhortamur ne in vacuum gratiam Dei recipiatis11, jag uppmanar er att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Guds nåd kan nämligen fylla våra själar denna fasta om vi inte stänger hjärtats dörrar. Vi måste vara väl inställda, önska förändra oss på riktigt, inte vilja leka med Herrens nåd.

Jag tycker inte om att tala om fruktan, för det som motiverar en kristen är Guds kärlek som har uppenbarat sig för oss i Kristus och som lär oss att älska alla människor och hela skapelsen. Däremot måste vi tala om ansvar, om allvar. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte12, varnar Aposteln.

Man måste bestämma sig. Man kan inte leva, som talesättet säger, med två stearinljus tända: det ena till den helige Mikael och det andra till djävulen. Man måste släcka djävulens ljus. Vi måste leva vårt liv på ett sådant sätt att det brinner helt och hållet i Herrens tjänst. Om vår strävan efter helighet är uppriktig, om vi är följsamma nog för att sätta oss i Guds händer, kommer allt att gå väl. För han är alltid beredd att ge oss sin nåd och, särskilt under denna tid, den nåd som behövs för en ny omvändelse, för en förbättring av vårt kristna liv.

Vi kan inte se på denna fastetid som på ännu ett skede, en cyklisk upprepning av en liturgisk period. Detta ögonblick är unikt, det är en gudomlig hjälp som vi måste ta emot. Jesus går förbi och förväntar sig – idag, nu – en stor omvandling hos oss.

Ecce nunc tempus acceptabile, ecce nunc dies salutis13: Nu är den rätta stunden, som kan vara frälsningens dag. Återigen hör vi den gode Herdens rop, hans kärleksfulla kallelse: Ego vocavi te nomine tuo.14 Han kallar var och en av oss vid namn, med det smeknamn som de som är oss tillgivna använder. Jesu ömhet gentemot oss kan inte uttryckas i ord.

Betrakta tillsammans med mig hur underbar Guds kärlek är: Herren kommer oss till mötes, han väntar, ställer sig vid vägkanten så att vi inte kan undgå att se honom. Och han kallar oss personligen, talar med oss om våra angelägenheter, som även är hans, han för vårt samvete till botfärdighet, öppnar det för generositeten och inpräglar i våra själar en längtan efter att vara trogna, efter att kunna kalla oss hans lärjungar. Det räcker med att uppfatta dessa nådens innerliga ord, som ofta är som kärleksfulla förebråelser, för att vi skall inse att han inte har glömt oss under hela den tid vi av egen skuld inte har sett honom. Kristus älskar oss med den oändliga kärlek som ryms i hans gudomliga hjärta.

Hör hur han insisterar: När stunden var inne bönhörde jag dig, och på frälsningens dag hjälpte jag dig .15 Han lovar dig sin härlighet och sin kärlek, han ger dig dem i rätt tid och kallar på dig; och du, vad ger du Herren? Hur besvarar du, hur besvarar jag, denna Jesu kärlek när han går förbi?

Ecce nunc dies salutis, vi står inför frälsningens dag. Den gode Herdens rop når fram till oss: ego vocavi te nomine tuo, jag har kallat just dig, jag har kallat dig vid ditt namn. Man måste svara – kärlek återgäldas med kärlek – ecce ego quia vocasti me16, du har kallat mig och här är jag. Jag är besluten att inte låta denna fastetid gå spårlöst förbi, likt vatten som rinner över stenar. Jag skall låta mig indränkas, förvandlas, jag skall omvända mig, jag skall åter vända mig till Herren, älska honom som han vill bli älskad.

Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.17 Vad finns kvar av ditt hjärta, frågar den helige Augustinus, för att du skall kunna älska dig själv? Vad finns kvar av din själ, av ditt förstånd? ”Ex toto”, säger han, ”Totum exigit te, qui fecit te”18, den som har skapat dig kräver hela dig.


60

Efter denna kärleksbekännelse måste man handla som förälskade i Gud. In omnibus exhibeamus nosmetipsos sicut Dei ministros19, låt oss på alla sätt visa oss som Herrens tjänare. Om du ger dig själv till honom på det sätt han vill, kommer nådens verkan att ta sig uttryck i ditt yrkesliv, i ditt arbete, i dina ansträngningar för att utföra mänskliga ting på ett gudomligt sätt, vare sig de är små eller stora, för genom kärleken får alla ting en ny dimension.

Men under denna fasta får vi inte glömma att det inte är lätt att vilja vara Guds tjänare. Låt oss fortsätta läsa den text av den helige Paulus som Mässans läsning återger denna söndag, så att vi kan dra oss svårigheterna till minnes: Som Guds tjänare – skriver Aposteln – visar jag stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod och godhet, med helig Ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft.20

Under livets mest skiftande omständigheter, i alla situationer, måste vi uppträda som Guds tjänare, medvetna om att Herren är med oss, om att vi är hans barn. Vi måste vara medvetna om de gudomliga rötter som vårt liv är inympat på och handla i överensstämmelse därmed.

Dessa Apostelns ord bör fylla er med glädje, för de kan liknas vid en kanonisering av er kallelse till att vara vanliga kristna som lever mitt i världen och som delar era strävanden, arbeten och glädjeämnen med era medmänniskor, era likar. Allt detta är en gudomlig väg. Vad Herren ber er om är att ni i varje ögonblick skall handla som hans barn och tjänare.

Men dessa livets vanliga omständigheter kommer att bli en gudomlig väg om vi verkligen omvänder oss, om vi ger oss hän. För den helige Paulus talar hårda ord. Han lovar de kristna ett svårt och riskfyllt liv i ständig spänning. Vad kristendomen har förvanskats när man har velat utmåla den som ett bekvämt liv! Men det är även en förvanskning av sanningen att tro att detta djupa och allvarliga liv, som har en livlig erfarenhet av den mänskliga tillvarons alla svårigheter, skulle vara ett liv fullt av ångest, förtryck eller fruktan.

En kristen är realist, med en övernaturlig och mänsklig realism som lägger märke till alla livets nyanser: smärta och glädje, det egna och andras lidande, visshet och villrådighet, generositet och tendensen till egoism. En kristen känner till allt och ställs inför allt, fylld av kristen karaktärsfasthet och den styrka han erhåller från Gud.


61

Kristi frestelser



Fastan påminner oss om de fyrtio dagar Kristus tillbringade i öknen som förberedelse inför sina år av förkunnelse, vilka kulminerade på korset och i påskens seger. Fyrtio dagar av bön och botgöring. I slutet av dessa äger Kristi frestelser rum, vilket liturgin erinrar oss om i dagens evangelium.21

Hela episoden är ett mysterium som människan förgäves försöker förstå: Gud underkastar sig frestelser, låter den Onde agera. Men vi kan meditera över det och be vår Herre att hjälpa oss att förstå den lärdom som episoden rymmer.

Jesus Kristus frestas. Traditionen brukar beskriva Kristi prövningar på detta sätt: vår Herre, som kom för att vara ett föredöme för oss i allt, ville även genomlida frestelser. Och så är det, för Kristus var en fullkomlig människa, lik oss i allt, förutom i synd.22 Efter fyrtio dagars fasta, utan någon annan föda än kanske örter och rötter och lite vatten, känner han sig hungrig – Jesus är verkligen hungrig, som vem som helst skulle vara. Och när djävulen föreslår att han skall förvandla stenar till bröd, avböjer inte bara vår Herre den föda som hans kropp begär, utan även en större frestelse: den att använda sin gudomliga makt för att lösa, om man nu kan säga så, ett personligt problem.

Ni har sannolikt lagt märke till hur Jesus genom evangelierna inte utför underverk till förmån för sig själv. Han förvandlar vatten till vin för bröllopsgästerna i Kana23, han mångfaldigar bröden och fiskarna för den hungriga folkmassan.24 Men han förtjänar sitt levebröd under många år genom sitt eget arbete. Och senare, under sina resor genom landet Israel, försörjer han sig med hjälp av dem som följer honom.25

Den helige Johannes berättar om hur Jesus efter en lång resa anländer till brunnen i Sykar och sänder lärjungarna till staden för att köpa mat. När han ser den samariska kvinnan komma ber han henne om vatten, eftersom han inte kan få tag på det på annat sätt.26 Hans kropp, utmattad av den långa resan, känner trötthet. Vid andra tillfällen måste han ge vika för tröttheten för att återfå styrka.27 Hur generös är inte vår Herre då han ödmjukar sig själv och till fullo accepterar sitt tillstånd som människa! Han använder sig inte av sin gudomliga makt för att undfly svårigheter eller ansträngning. Låt oss be honom att lära oss att vara uthålliga, att älska arbete, att uppskatta den gudomliga och mänskliga storheten i hängivelsens konsekvenser.

I den andra frestelsen, när djävulen föreslår för Jesus att han skall kasta sig från tempelmuren, avvisar Kristus återigen förslaget att använda sin gudomliga makt. Kristus söker inte sin fåfänga, spektaklet, det mänskliga skådespel som försöker använda Gud som en kuliss för den egna förträffligheten. Jesus Kristus vill göra sin Faders vilja utan att föregripa Guds plan, utan att flytta fram tiden för sina mirakler, han går varje enskilt steg på människans hårda väg, korsets älskvärda väg.

Något mycket likt detta händer i den tredje frestelsen: han erbjuds kungariken, makt och ära. Djävulen försöker få oss att visa föremål för mänsklig ambition den vördnad som endast tillkommer Gud: han lovar oss ett enkelt liv om vi faller ned inför honom, inför avgudar. Vår Herre insisterar på att det enda föremålet för vår dyrkan är Gud, och han bekräftar sin vilja att tjäna: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.28


62

Låt oss lära oss av Jesu handlingssätt. Under sitt jordeliv ville han inte ens ha den ära som tillhörde honom: trots att han hade rätt att behandlas som Gud, antog han en tjänares, en slavs gestalt.29 En kristen vet alltså att all ära tillkommer Gud och att han inte kan använda evangeliets upphöjda storhet som redskap för mänskliga intressen och ambitioner.

Låt oss lära oss av Jesus. Då han avstår från all mänsklig ära, handlar han fullständigt i överensstämmelse med storheten i sin unika sändning: han är Guds älskade Son, som inkarneras för att rädda människorna, ett uppdrag som Fadern har omgivit med kärleksfull omsorg: Filius meus es tu, ego hodie genui te. Postula a me et dabo tibi gentes hereditatem tuam30: Du är min Son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig folken som arv.

En kristen som – i Kristi spår – lever i en sådan anda av fullkomlig tillbedjan av Fadern, får av Herren även höra ord av kärleksfull omsorg: Han håller fast vid mig, och jag räddar honom, jag skyddar honom, ty han känner mitt namn.31


63

Jesus har sagt nej till djävulen, till mörkrets furste. Och genast därefter uppenbarar sig ljuset. Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.32 Jesus har bestått provet. Och det var en verklig prövning för, som den helige Ambrosius påpekar, han handlade inte som Gud och använde sin makt (vad hade vi då kunnat dra för nytta av hans exempel?), utan använde sig som människa av de hjälpmedel som han har gemensamma med oss.33

Djävulen citerade med ont uppsåt Gamla Testamentet: Ty han skall ge sina änglar befallning om dig, att de skall bevara dig på alla dina vägar.34 Men Jesus, som vägrar fresta sin Fader, återger detta bibelstycke dess verkliga innebörd. Och som belöning för sin trohet, kommer Gud Faders budbärare för att tjäna honom när stunden är inne.

Det lönar sig att betrakta hur Satan har gått till väga gentemot Jesus Kristus vår Herre: han argumenterar med texter ur de heliga skrifterna, och snedvrider och förvränger dess innebörd på ett hädiskt sätt. Jesus låter sig inte luras: Ordet som blivit kött känner väl till det Guds Ord som nedtecknats till människornas frälsning, inte för att förvirra dem och få dem på fall. Vi kan dra slutsatsen att den som är förenad med Jesus Kristus genom kärleken aldrig kommer att låta sig luras av ett bedrägligt användande av den heliga Skrift, för han vet att det är typiskt för djävulen att försöka förvilla de kristnas samveten, genom att svekfullt använda samma ord som den eviga Visheten för att försöka förvandla ljuset till mörker.

Låt oss betrakta detta änglarnas ingripande i Jesu liv en stund, för därigenom kommer vi att bättre förstå vilken roll änglarna spelar i varje människas liv. Den kristna traditionen beskriver skyddsänglarna som utmärkta vänner som Gud satt vid varje människas sida som följeslagare längs vägen. Och därför uppmanar den oss att umgås med dem, att vända oss till dem.

När Kyrkan låter oss meditera över dessa passager ur Kristi liv, påminner hon oss om att under fastan, då vi erkänner att vi är syndiga människor fyllda av elände och i behov av rening, finns det även utrymme för glädje. För fastan är samtidigt en tid av styrka och glädje: vi måste fyllas av mod, eftersom vi inte kommer att sakna Herrens nåd, eftersom Gud kommer att vara vid vår sida och sända sina änglar som våra följeslagare längs vår vandring, som våra kloka rådgivare längs vägen, som medarbetare i alla våra företag. In manibus portabunt te, ne forte offendas ad lapidem pedem tuum35, fortsätter psalmen: De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.

Man måste lära sig umgås med änglarna. Vänd er till dem nu, säg till din skyddsängel att dessa fastans övernaturliga vatten inte har flutit spårlöst förbi över din själ, utan har trängt in på djupet, för att du har ett ångerfullt hjärta. Be dem att bära med sig till Herren den goda vilja som nåden låtit gro ur vårt elände, som en lilja som fötts ur gödsel. Sancti Angeli, Custodes nostri: defendite nos in proelio, ut non pereamus in tremendo iudicio.36 Heliga Skyddsänglar, skydda oss i striden så att vi inte går under i den fruktansvärda domen.


64

Guds barn



Hur kan man förklara denna förtröstansfulla bön, vissheten om att vi inte kommer att gå under i striden? Det är en övertygelse som grundas på en verklighet som jag aldrig kommer att tröttna på att beundra: vi är Guds barn. Herren, som denna fastetid manar oss till omvändelse, är varken en tyrannisk envåldshärskare eller en strikt och obeveklig domare: han är vår Fader. Han talar om våra synder, om våra fel, om vår brist på generositet, men han gör det för att befria oss från dem, för att lova oss sin vänskap och sin kärlek. Vetskapen om att vi är Guds barn gör vår omvändelse glädjerik: denna insikt säger oss att vi är på väg tillbaka till Fadershuset.

Medvetenheten om att vi är Guds barn är grunden för Opus Deis anda. Alla människor är Guds barn. Men ett barn kan förhålla sig på många olika sätt till sin far. Man måste anstränga sig för att vara barn som strävar efter att inse att Herren, som vill att vi skall vara hans barn, har gjort så att vi lever i hans hem, mitt i denna värld. Han har gjort oss till sina familjemedlemmar, han har gjort så att det som är hans är vårt, och det som är vårt är hans, han har givit oss möjligheten att behandla honom så familjärt och förtröstansfullt att vi kan be honom, som små barn, om månen!

Ett Guds barn umgås med Gud som med sin Far. Ett Guds barn är varken inställsamt eller servilt, inte formellt eller enbart väluppfostrat, utan fullständigt uppriktigt och tillitsfullt. Gud tar inte anstöt av människorna, Han kan stå ut med all vår otrohet. Vår Fader i himlen förlåter alla oförrätter när hans barn återvänder till honom, ångrar sig och ber om förlåtelse. Herren är en så god Far att han förekommer vår längtan efter förlåtelse och kommer oss till mötes och öppnar sina armar, fulla med nådegåvor.

Jag hittar inte på någonting. Minns ni liknelsen som Jesus berättade för att få oss att förstå vår himmelske Faders kärlek, liknelsen om den förlorade sonen?37 Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.38 Det är vad den heliga Skrift säger: han överöste sonen med kyssar. Kan man uttrycka det i mänskligare ordalag än så? Kan man beskriva Guds faderliga kärlek till människan på ett åskådligare sätt?

När Gud springer emot oss kan vi inte hålla oss tysta, utan vi utbrister tillsammans med den helige Paulus: Abba, Pater39, Far, Pappa!, för trots att han är universums skapare tar han inte illa upp om vi inte använder högtravande titlar och inte heller beklagar han att vi inte erkänner hans herravälde. Han vill att vi skall kalla honom Far, han vill få oss att smaka på det ordet med själen fylld av glädje.

En människas liv är på sitt sätt en ständig återkomst till Fadershuset. Vi återvänder genom ånger, genom den hjärtats omvändelse som innebär att man vill förändras, att man fattat ett fast beslut att bättra sitt liv och uttrycker detta i form av uppoffring och självutgivelse. Vi återvänder till Fadershuset genom förlåtelsens sakrament, i vilket vi genom att bekänna våra synder åter ikläder oss Jesus Kristus och blir hans bröder, medlemmar av Guds familj.

Gud väntar på oss, likt fadern i liknelsen, med öppna armar, även om vi inte förtjänar det. Det spelar ingen roll hur stor vår skuld är. På samma sätt som den förlorade sonen behöver vi bara öppna vårt hjärta, längta hem efter vår Faders hus, häpna och glädjas åt den gåva som Gud ger oss, nämligen att vi kan kalla oss hans barn, att vi verkligen är hans barn, även om vårt gensvar har varit mycket klent.


65

Vilken förunderlig förmåga människan har att glömma även de underbaraste saker, att bli van vid mysteriet! Låt oss denna fasta dra oss till minnet att en kristen inte kan vara ytlig. Samtidigt som han går fullt upp i sitt vardagliga arbete bland andra människor, sina likar, samtidigt som han är upptagen och stressad, måste en kristen vara fullt ut involverad med Gud, för han är ett Guds barn.

Det gudomliga barnaskapet är en glädjefull sanning, ett trösterikt mysterium. Det fyller oss med andligt liv, för det visar oss hur vi skall umgås med Gud och tala med honom, hur vi skall älska vår Fader i himlen. Och det gör att vår inre kamp svämmar över av hopp och ger oss små barns tillitsfulla enkelhet. Mer än så: just för att vi är Guds barn, kan vi med kärlek och häpnad betrakta alla de ting som kommit ur Guds, vår Faders, händer. Därigenom blir vi kontemplativa mitt i världen och älskar världen.

Under fastan erinrar liturgin om följderna av Adams synd i människornas liv. Adam ville inte vara en god son till Gud, han gjorde uppror. Men vi hör också återklangen av hymnen felix culpa – salig, glädjefull skuld – som hela Kyrkan med glädje kommer att stämma in i under Påskvakan.40

När tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son i världen för att återställa freden, för att återlösa människan från synden så att vi adoptionem filiorum reciperemus41, skulle få söners rätt, bli befriade från syndens ok, få förmågan att ta del av Treenighetens gudomliga intimitet. Därigenom blir det möjligt för denna nya människa, Guds barns nya släkte42, att befria hela skapelsen från oordning och återställa allt i Kristus43, som har försonat allt med Gud.44

Det är således en tid av bot, men som vi har sett är detta ingenting negativt. Vi bör leva fastan i den anda av barnaskap som Kristus har meddelat oss och som lever i våra själar.45 Vår Herre uppmanar oss att komma närmare honom, att bli lika honom: Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn46, medarbeta ödmjukt men ivrigt i det gudomliga syftet att laga vad som förstörts, rädda vad som gått förlorat, återskapa ordningen i det som den syndiga människan har skapat oordning i, leda rätt vad som gått vilse, återställa den gudomliga balansen i hela skapelsen.


66

Genom att betrakta följderna av att människan övergivit Gud färgas fastans liturgi ibland med tragiska nyanser, men det är inte allt. Det är Gud som har det sista ordet som är hans frälsande och barmhärtiga kärleks ord, det vill säga vårt gudomliga barnaskaps ord. Jag upprepar därför idag, tillsammans med den helige Johannes: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.47 Guds barn, bröder till Ordet som blev kött, till den om vilken det sades att i Ordet var liv, och livet var människornas ljus.48 Ljusets barn, ljusets bröder och systrar: det är vad vi är. Bärare av den enda flamma som kan sätta hjärtan av kött i brand.

Då jag nu avslutar här för att fortsätta Mässan, skulle jag vilja att var och en av oss tänkte över vad Gud begär av oss, vilka föresatser, vilka beslut nåden önskar framkalla i var och en. Och då ni märker dessa övernaturliga och mänskliga krav på självutgivelse och fortsatt kamp, kom ihåg att Jesus Kristus är vårt föredöme. Och att Jesus, som är Gud, gick med på att bli frestad, så att vi skulle känna oss bättre till mods och säkra på segern. För Gud förlorar inga slag och om vi är förenade med honom kommer vi aldrig att besegras. Tvärtom, vi kommer att kunna utropa oss till vinnare och verkligen vara vinnare: goda Guds barn.

Låt oss vara glada. Jag är glad. Jag borde inte vara det, när jag ser på mitt liv, när jag gör den personliga samvetsrannsakan som fastan kräver. Men jag känner mig lycklig, för jag ser att Herren söker mig än en gång, att Herren är fortfarande min Far. Jag vet att ni och jag med säkerhet kommer att se, med nådens ljus och hjälp, vilka saker vi måste bränna, och vi kommer att bränna dem; vilka saker vi måste rycka upp med roten, och vi kommer att rycka upp dem med roten; vilka saker vi måste ge upp, och vi kommer att ge upp dem.

Det kommer inte att bli lätt. Men vi har en tydlig ledstjärna, ett faktum som vi aldrig bör eller kan åsidosätta: Gud älskar oss och vi kommer att låta den helige Ande verka i oss och rena oss, så att vi kan omfamna Guds Son på korset för att sedan uppstå med honom, för uppståndelsens glädje har sina rötter i korset.

Maria, vår moder, auxilium christianorum, refugium peccatorum?, be din Son att sända oss den helige Ande så att han i våra hjärtan uppväcker ett beslut att gå framåt med fasta och säkra steg och i själens djup låter oss höra det kall som fyllde en av de första kristnas martyrium med frid: veni ad Patrem49, kom, återvänd till din Far som väntar på dig.


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa