Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Kristi Triumf Genom Ödmjukhet * > Kap 2
12

Lux fulgebit hodie super nos, quia natus est nobis Dominus1: I dag skall ett ljus lysa över oss, för åt oss är Herren född.

Detta är det stora budskap som i dag gör oss kristna rörda och som, genom oss, riktas till hela mänskligheten. Gud är mitt ibland oss. Den sanningen bör uppfylla våra liv. Varje jul bör för oss bli till ett nytt och särskilt möte med Gud, så att hans ljus och hans nåd må tränga långt in i våra själars djup.

Medan vi hejdar oss framför Jesusbarnet, Maria och Josef och betraktar Guds Son iklädd vårt kött, kommer jag att tänka på min resa till Loreto den 15 augusti 1951, för att besöka Santa Casa** och be för en intention som låg mig varmt om hjärtat. Jag firade Mässan där. Jag ville fira den i inre samling, men jag hade inte räknat med folkmassans iver. Jag hade inte tänkt på att en så högtidlig festdag skulle ha fört dit ett stort antal människor, vilka bar med sig den traktens välsignade tro och stora kärlek till vår Fru. Deras fromhet tog sig uttryck som kanske inte var helt passande om man betraktar dem – hur skall jag säga? – endast med hänsyn till Kyrkans liturgiska normer.

Medan jag kysste altaret enligt mässbokens föreskrifter, kysste tre eller fyra kvinnor det tillsammans med mig. Jag var distraherad, men rörd. Min uppmärksamhet rubbades även av tanken på att i det heliga Huset – som enligt traditionen är den plats där Jesus, Maria och Josef bodde – fanns följande ord skrivna, högt uppe ovanför altaret: Hic Verbum caro factum est. Här, i ett hus byggt av människohänder, på en bestämd plats på den jord vi bor på, tog Gud sin boning.


13

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa



Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo2, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.



Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei3, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt.4 Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.



Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss.5 Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.


14

Den gudomliga innebörden i Jesu jordeliv



När jag predikar framför en julkrubba, försöker jag alltid föreställa mig Kristus vår Herre som vi ser honom nu, som ett barn insvept i lindor, liggande på halm i ett tråg. Samtidigt som han fortfarande bara är ett barn och inte säger någonting, ser jag honom som en lärare och mästare. Jag behöver betrakta honom på det sättet: för jag måste lära mig av honom. Och för att kunna lära sig av honom måste man se till att ha kunskap om hans liv: läsa det heliga evangeliet, meditera över de scener som Nya Testamentet berättar för oss, i syfte att tränga in i Jesu jordelivs gudomliga innebörd.

Vi måste nämligen, i våra liv, återge Kristi liv genom att känna Kristus: genom att läsa den heliga Skrift och meditera över den, genom att be, som nu, framför julkrubban. Vi måste ta till oss den lära som Jesus förmedlar oss redan som barn, som nyfödd, alltifrån den stund då hans ögon öppnades och för första gången betraktade denna människornas välsignade värld.

Genom att växa och leva som en av oss, avslöjar Jesus att människans liv, allt som är alldagligt och vanligt, har en gudomlig innebörd. Hur mycket vi än har betraktat dessa sanningar, måste vi alltid fyllas av förundran då vi tänker på de trettio år i det fördolda som utgör den största delen av Jesu liv bland sina bröder människorna. År av skugga, som för oss är klara som solljuset. Rättare sagt, de är det sken som lyser upp våra dagar och ger dem dess äkta mening, för vi är vanliga kristna, som lever vanliga liv, på samma sätt som många miljoner människor på de mest olika platser världen över.

Så levde Jesus under trettio år: han var fabri filius6, snickarens son. Sedan kommer de tre åren av offentligt liv, tillbringat i folkmassornas larm. Folket häpnar: Vem är denne man? Var har han lärt sig allt detta? För han hade levt ett likadant liv som alla andra vanliga människor av folket i landet. Han var faber, filius Mariae7, snickaren, Marias son. Och samtidigt var han Gud, och han höll på att utverka människosläktets återlösning och dra allt till sig.8


15

Såsom fallet är med alla andra händelser i hans liv, borde vi aldrig betrakta dessa Jesu år i det fördolda utan att känna oss berörda, utan att erkänna dem för vad de är: uppmaningar som Herren riktar till oss, för att vi skall stiga ur vår egoism och ur vår bekvämlighet. Herren känner till våra begränsningar, vår individualism och våra ambitioner: hur svårt det är för oss att glömma oss själva och hänge oss åt våra medmänniskor. Han vet vad det innebär att inte möta kärlek och uppleva att just de som påstod sig följa honom endast gjorde det halvhjärtat. Tänk på de fruktansvärda scener som evangelisterna beskriver, i vilka vi ser apostlarna fortfarande vara fulla av timliga strävanden och uteslutande mänskliga projekt. Men Jesus har utvalt dem, han behåller dem vid sin sida, och han överlämnar åt dem det uppdrag som han erhållit från Fadern.

Han kallar även oss och frågar oss, på samma sätt som han frågade Jakob och Johannes: Potestis bibere calicem, quem ego bibiturus sum?9: Kan ni dricka den bägare – denna bägare av fullständig hängivelse åt fullgörandet av Faderns vilja – som jag skall dricka? Possumus!10 Det kan vi!, svarar Johannes och Jakob. Ni och jag, är vi på allvar beredda att göra Guds, vår Faders, vilja i allt? Har vi givit Herren hela vårt hjärta, eller är vi fortfarande fästa vid oss själva, vid våra intressen, vår bekvämlighet, vår egenkärlek? Finns det någonting i oss som inte är förenligt med ett kristet liv och som gör att vi inte vill rena oss? I dag erbjuds vi ett tillfälle att ändra oss.

Vi måste börja med att bli övertygade om att Jesus personligen ställer oss dessa frågor. Det är han som gör det, inte jag. Jag skulle inte ens våga ställa mig själv dessa frågor. Jag fortsätter att be med hög röst, och ni, var och en av oss, inom oss, bekänner för Herren: Herre, vad lite jag är värd, vad feg jag har varit otaliga gånger! Hur ofta har jag inte felat!: vid det där tillfället och vid det där andra, då och nu. Vi kan dessutom utbrista: Gudskelov har du stött mig, Herre, med din arm, för jag ser att jag skulle kunna begå alla tänkbara vidrigheter. Släpp aldrig greppet om mig, lämna mig inte, behandla mig alltid som ett barn. Må jag vara stark, modig, helgjuten. Men hjälp mig som den oerfarna människa jag är, led mig med din hand, Herre, och se till att även din moder är vid min sida och skyddar mig. Och då possumus, då kommer vi att kunna ha dig som föredöme.

Det är inte högmod att hävda att vi kan, detta possumus! Jesus Kristus visar oss denna gudomliga väg och uppmanar oss att vi skall följa den, för han har gjort den mänsklig och tillgänglig för vår svaghet. Därför har han sänkt sig så lågt. Detta är skälet till att han ödmjukade sig och tog en tjänares gestalt, han, Herren, vilken som Gud var lika Fadern. Men han avklädde sig sitt majestät och sin makt, inte sin godhet eller sin barmhärtighet.11

Guds godhet vill göra vägen lätt för oss. Låt oss inte avvisa Jesu uppmaning, låt oss inte svara honom med ett nej, låt oss inte slå dövörat för hans kallelse, för det finns inga undanflykter, vi har inga skäl för att fortsätta anse att vi inte kan. Mina bröder, jag ber er därför innerligt: Tillåt inte att ett så värdefullt föredöme visats er förgäves, efterlikna honom och förnya er i djupet av era själar.12


16

Han vandrade omkring och gjorde gott



Förstår ni att det är nödvändigt att känna Jesus, att kärleksfullt betrakta hans liv? Många gånger har jag gått till den heliga Skrift för att finna något slags karaktäristisk levnadsbeskrivning över Jesus. Jag fann att den helige Ande givit en kortfattad sådan: pertransiit benefaciendo.13 Alla Jesu Kristi dagar på jorden, från hans födelse till hans död, var sådana: pertransiit benefaciendo, han fyllde dem genom att göra gott. Och i ett annat ställe säger Skriften: bene omnia fecit14: Allt han har gjort är bra, han avslutade allt bra, han gjorde inte annat än gott.

Och hur är det fatt med dig och mig? Låt oss se om vi har någonting att ändra på. Jag ser garanterat många saker i mig själv som jag måste göra om. Eftersom jag inser att jag själv är oförmögen att göra gott, och då Jesus själv har sagt att vi inte kan göra någonting utan honom15, så får vi, du och jag, vända oss till Herren och bönfalla honom att bistå oss, genom sin moder, i dessa intima samtal som kännetecknar människor som älskar Gud. Jag tillägger ingenting mer, för det är var och en av er som skall tala, enligt sina egna behov. Inombords och utan ljudet av ord, i denna stund, samtidigt som jag ger er dessa råd, tillämpar jag personligen dessa råd på mitt eget elände.


17

Pertransiit benefaciendo. Vad gjorde Jesus Kristus för att sprida så mycket gott, och endast gott, varhelst han gick? De heliga evangelierna har givit oss en annan biografi av Jesus, sammanfattad i tre ord på latin som ger oss svaret: erat subditus illis16, han lydde. I dag, då omgivningen är full av olydnad, förtal och splittring, måste vi hålla lydnaden i särskild aktning.

Jag är en varm anhängare av friheten, och just därför tycker jag så mycket om den kristna dygden lydnad. Vi måste känna att vi är Guds barn, och leva med längtan att göra vår Faders vilja. Att göra allt enligt Guds vilja, helt enkelt för att vi vill det, vilket är det övernaturligaste skäl som finns.

Opus Deis anda, som jag har försökt leva och lära ut i mer än trettiofem år, har fått mig att förstå och älska den personliga friheten. När Gud vår Herre skänker människorna sin nåd, när han kallar dem med en specifik kallelse, är det som om han sträckte ut en hand åt dem: en faderlig, kraftfull och framför allt kärleksfull hand, för han söker oss en och en, som sina egna döttrar och söner, och för att han känner vår svaghet. Herren förväntar sig av oss att vi skall göra ansträngningen att fatta den hand som han sträcker ut åt oss. Gud ber oss om en ansträngning, ett bevis på vår frihet. Och för att kunna göra denna ansträngning måste vi vara ödmjuka, vi måste känna oss som små barn och älska den välsignade lydnad som är vårt svar på Guds välsignade faderskap.

Vi måste låta Herren träda in i våra liv och släppa in honom förtröstansfullt, utan att resa hinder eller hålla några undangömda skrymslen stängda för honom. Vi människor har en tendens att försvara oss, att klamra oss fast vid vår egoism. Vi försöker alltid vara kungar, även om det bara är över vårt eländes kungarike. Det övervägandet kan få oss att inse hur stort behovet att vända sig till Jesus är, så att han kan göra oss verkligt fria och vi därigenom kan tjäna Gud och alla människor. Endast därigenom kommer vi att förstå sanningen i den helige Paulus ord: Nu däremot, när ni blivit fria från synden men är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.17

Låt oss därför vara uppmärksamma, för vår tendens att vara egoister dör inte, och frestelserna kan nästla sig in på många sätt. Gud kräver att vi visar vår tro när vi lyder, för hans vilja uppenbaras inte till ljudet av pukor och trumpeter. Ibland uppenbarar Herren sin vilja med låg röst, i samvetets djup. Och det är nödvändigt att lyssna uppmärksamt för att kunna urskilja hans röst och vara trogna.

Många gånger talar han till oss genom andra människor, och det kan hända att åsynen av dessa personers brister, eller tvivlet om huruvida de är väl insatta i problemet eller har förstått alla dess aspekter, kan framstå som en uppmaning att inte lyda.

Allt detta kan ha en gudomlig mening, för Gud ålägger oss inte att lyda blint, utan att lyda intelligent, och vi måste känna ansvar för att hjälpa andra med vårt förstånds ljus. Men låt oss vara uppriktiga med oss själva: låt oss granska, i varje enskilt fall, om vårt handlande motiveras av kärleken till sanningen eller av egoism och av att vi håller fast vid vårt eget omdöme. När våra idéer skiljer oss från våra medmänniskor, när de får oss att bryta gemenskapen, enheten med våra bröder, är det ett tydligt tecken på att vi inte handlar enligt Guds anda.

Låt oss inte glömma – jag upprepar – att det krävs ödmjukhet för att lyda. Låt oss återigen se på Kristi exempel. Jesus lyder och han lyder Josef och Maria. Gud har kommit till världen för att lyda och för att lyda skapade varelser. De är två fullkomliga människor: den heliga Maria, vår moder, endast Gud är större än hon. Och den kyske Josef. Men de är skapade varelser. Och Jesus, som är Gud, lydde dem. Vi måste älska Gud för att därigenom älska hans vilja och önska besvara hans uppmaningar som når oss genom plikterna i vårt vardagsliv: i de skyldigheter som hör till vårt stånd, i vårt yrke, vårt arbete, vår familj eller vårt sociala umgänge, i vårt eget eller andra människors lidande, i vänskapen eller i strävan efter att göra vad som är gott och rättvist.


18

När julen närmar sig tycker jag om att betrakta bilder av Jesusbarnet. Dessa figurer som visar oss en Herre som i så hög grad tillintetgjort sig själv, påminner mig om att Gud kallar oss, att den Allsmäktige har velat uppenbara sig försvarslös, att han har velat behöva oss människor. Från vaggan i Betlehem säger Kristus till mig och dig att han behöver oss, han manar oss till att leva ett kristet liv utan kompromisser, att leva ett liv av hängivelse, arbete, glädje.

Vi kommer aldrig att blir verkligt lyckliga om vi inte efterliknar Jesus på riktigt, om vi inte är ödmjuka, som han. Jag insisterar återigen: har ni sett var Guds storhet gömmer sig? I en krubba, i några lindor, i en grotta. Den återlösande kraften i våra liv kan endast bli verkningsfull genom ödmjukhet, om vi upphör att tänka på oss själva och känner oss ansvariga för att hjälpa våra medmänniskor.

Det är ibland vanligt, även bland goda människor, att man skapar sig personliga konflikter som ger upphov till allvarliga bekymmer, men som helt saknar objektiv grund. Deras ursprung står att finna i bristen på självkännedom, som leder till högmod: önskan att stå i centrum för allas uppmärksamhet och aktning, att inte göra dåligt intryck, oviljan att nöja sig med att göra gott och försvinna, strävan efter personlig trygghet. Många människor, som skulle kunna åtnjuta en underbar frid, som skulle kunna njuta av en oändlig lycka, blir därigenom olyckliga och ofruktbara till följd av sin stolthet och högfärd.

Kristus hade ett ödmjukt hjärta.18 Under sitt liv önskade han inte någonting speciellt för egen del, inget privilegium. Han börjar med att tillbringa nio månader i moderlivet, som alla människor, ytterst naturligt. Herren visste mer än väl att mänskligheten hade ett stort behov av honom. Han längtade efter att komma till jorden för att rädda alla människor: men han påskyndar inte händelsernas förlopp. Han föddes när tiden var inne, som alla människor. Från befruktningen till födseln är ingen – förutom den helige Josef och den heliga Elisabet – medveten om detta under: Gud kommer för att bo bland människorna.

Julen präglas även av en hänförande enkelhet: Herren kommer utan ståt, okänd av alla. På jorden deltar endast Maria och Josef i detta gudomliga äventyr. Och därefter kommer herdarna, som änglarna kom med bud till. Något senare kommer de vise männen från österlandet. Dessa var de enda vittnena till den övernaturliga händelse som förenade himlen och jorden, Gud och människorna.

Hur kan vi vara så hårdhjärtade att vi efter ett tag inte längre berörs av dessa scener? Gud ödmjukar sig för att vi skall kunna närma oss honom, för att vi skall kunna besvara hans kärlek med vår kärlek, för att vår frihet inte bara skall buga sig inför hans makts härlighet, utan inför hans underbara ödmjukhet.

Hur stort är inte detta barn som är Gud: hans Fader är den Gud som har skapat himmel och jord och själv är han där, i en krubba, quia non erat eis locus in diversorio19, därför att det inte fanns en annan plats på jorden för hela skapelsens Herre.


19

Han gjorde Guds, sin Faders, vilja



Jag håller mig strikt till sanningen om jag säger er att Jesus fortfarande fortsätter att söka härbärge i våra hjärtan. Vi måste be honom om ursäkt för vår egen blindhet, för vår otacksamhet. Vi måste be honom om nåden att aldrig stänga själens dörr för honom.

Herren döljer inte för oss att en sådan fullständig lydnad gentemot Guds vilja kräver uppoffringar och hängivelse, för kärleken kräver inte rättigheter: den vill tjäna. Han har gått den vägen först av alla. Jesus, hur lydde du? Usque ad mortem, mortem autem crucis20, ända till döden, döden på ett kors. Vi måste stiga ur oss själva, krångla till livet för oss själva, förlora det av kärlek till Gud och människorna. Du ville leva och du ville inte att någonting skulle hända med dig. Men Gud ville någonting annat. Det finns två viljor: din vilja måste rätta sig efter Guds vilja och identifiera sig med den, det är inte Guds vilja som skall böjas för att rätta sig efter din.21

Jag har med glädje sett många människor som har satt livet på spel – som du, Herre, usque ad mortem – för att göra vad Gud krävde av dem: de ägnade sin energi och sitt yrkesarbete åt att tjäna Kyrkan för alla människors väl.

Låt oss lära oss att lyda, låt oss lära oss att tjäna: det finns ingenting ädlare än att frivilligt vilja hänge sig för att vara till nytta för sina medmänniskor. När vi känner högmodet som muttrar inom oss, stoltheten som får oss att tro att vi är övermänniskor, är stunden inne att säga nej, att säga att vår enda triumf måste vara den som sker i ödmjukhet. Då kommer vi att identifiera oss med Kristus på korset, men inte motspänstigt, upprört eller motvilligt, utan glatt. Denna glädje, då vi glömmer oss själva, är nämligen det bästa beviset på kärlek.


20

Tillåt mig att återvända till den oskuldfullhet, den enkelhet som präglar Jesu liv, som jag har rått er att betrakta så många gånger. Herrens år i det fördolda saknar inte betydelse och är heller inte en enkel förberedelse inför de år som skulle komma därefter, nämligen hans offentliga liv. Sedan 1928 har jag klart och tydligt förstått att Gud vill att vi kristna skall ta hela Herrens liv som föredöme. Jag har i synnerhet insett innebörden av hans liv i det fördolda, av hans vanliga arbetsliv bland människorna: Herren vill att många människor skall finna sin väg i dessa år av tystnad, utan lyster. Att lyda Guds vilja innebär därför alltid att vi går ut ur vår egoism, men det innebär inte att vi som regel skall avlägsna oss från de vanliga omständigheterna i det liv som levs av människor som är våra likar i fråga om civilstånd, yrke eller ställning i samhället.

Jag drömmer – och drömmen har blivit verklighet – om en stor skara Guds barn som helgar sig i sitt liv som vanliga medborgare, som delar sina medmänniskors ambitioner, drömmar och ansträngningar. Jag vill ropa denna gudomliga sanning för full hals: om ni stannar kvar mitt i världen, så är det inte för att Gud har glömt er eller för att Herren inte har kallat er. Han har inbjudit er att fortsätta delta i jordens olika verksamheter och strävanden. Han har nämligen låtit er veta att ert mänskliga kall, ert yrke, era egenskaper, inte bara inte är främmande för hans gudomliga planer, utan rentav har helgats av honom som ett offer som behagar Fadern.


21

Att påminna en kristen om att hans liv inte har någon annan mening än att lyda Guds vilja är inte liktydigt med att skilja honom från övriga människor. Tvärtom, i många fall är det bud vi fått av Herren att vi skall älska varandra som han har älskat oss22 genom att leva tillsammans med våra medmänniskor och på samma sätt som våra medmänniskor, genom att hänge oss åt att tjäna Herren i världen, så att alla människor kan lära känna Guds kärlek bättre: för att säga till dem att världens gudomliga vägar har öppnats.



Herren nöjde sig inte med att säga att han älskar oss, han visade det också i handling. Låt oss inte glömma att Jesus Kristus inkarnerades för att undervisa, för att vi skulle lära oss att leva ett liv som Guds barn. Tänk på evangelisten Lukas inledning till Apostlagärningarna: Primum quidem sermonem feci de omnibus, o Theophile, quae coepit Jesus facere et docere23, jag har skrivit om allt det viktigaste som Jesus gjorde och lärde. Han kom för att lära, men genom att göra; han kom för att lära, men genom att vara ett föredöme, genom att vara Mästare och exempel genom sitt handlande.

Nu kan vi, här inför Jesusbarnet, fortsätta vår personliga rannsakan: Har vi bestämt oss för att se till att våra liv kan tjäna som föredöme och vara till lärdom för våra bröder, våra likar, våra medmänniskor? Har vi bestämt oss för att vara andra kristusar? Det räcker inte att säga det med munnen. Du – jag frågar var och en av er och mig själv – du, som genom att vara kristen är kallad att vara en annan Kristus, förtjänar du att man även om dig säger att du kommit för att facere et docere, att utföra saker och ting som ett Guds barn, uppmärksam på sin Fars vilja, för att därigenom uppmuntra alla människor att delta i dessa goda, hederliga, gudomliga och mänskliga ting som hör till återlösningen? Lever du Kristi liv i ditt vardagsliv mitt i världen?

Att utföra Guds verk är inte bara en vacker fras, utan en uppmaning till att viga sitt liv åt kärleken. Det är nödvändigt att dö bort från sig själv, för att återfödas till ett nytt liv. För så lydde Jesus, intill döden på ett kors, mortem autem crucis. Propter quod et Deus exaltavit illum.24 Och därför har Gud upphöjt honom. Om vi lyder Guds vilja, kommer korset även att vara Uppståndelse, upphöjelse. Kristi liv kommer att förverkligas, steg för steg, i oss: det är så man skall kunna säga att vi i våra liv försökt vara goda barn till Gud, att vi gjort vad gott är, trots vår svaghet och våra personliga fel, hur många de än är.

Och när döden kommer, och den kommer obevekligen, skall vi invänta den med jubel, så som jag har sett att många heliga personer kunnat invänta den, mitt i sitt vardagsliv. Med glädje: för om vi har försökt efterlikna Kristus i att göra gott – i att lyda och bära korset, trots vårt elände – kommer vi att uppstå som Kristus: surrexit Dominus vere!25, han har verkligen uppstått.

Jesus, som gjorde sig till ett barn – tänk på det – besegrade döden. Genom att tillintetgöra sig, genom enkelhet och lydnad: genom att gudomliggöra sina skapade varelsers vanliga och enkla liv, segrade Guds Son.

Detta är Jesu Kristi triumf. Så har han lyft upp oss till sin nivå, till Guds barns nivå, genom att stiga ned till vårt jordiska plan, till det plan där människors barn finns.


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa