Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Till Jesus Genom MAaria * > Kap 14
139

En blick på världen, en blick på Guds folk 1, får oss nu i början av maj att betrakta den marianska fromheten, som tar sig uttryck i många olika vanor, gamla såväl som nya, men alla präglade av samma anda av kärlek.

Det är glädjande att se hur vördnaden för den heliga Jungfrun ständigt är lika levande och hur den bland oss kristna väcker en övernaturlig strävan efter att handla som domestici Dei, som medlemmar av Guds familj.2

När ni under dessa dagar ser så många kristna som på otaliga sätt uttrycker sin kärlek till den heliga Jungfrun Maria, känner säkert även ni er ännu mer delaktiga i Kyrkan, ännu mer som bröder till dessa era bröder. Det är som en familjesammankomst där vuxna barn, som livet har skilt från varandra, åter sammanstrålar hos sin mor med anledning av någon högtid. Och om de någon gång har grälat och behandlat varandra illa, så gör de det inte den dagen: den dagen känner de sig förenade, alla känner de igen varandra i sin gemensamma tillgivenhet.

Maria bygger ständigt upp Kyrkan, hon församlar den, bevarar dess enhet. Det går inte att hysa en äkta vördnad för den heliga Jungfrun utan att känna sig innerligt knuten till Kristi mystiska kropps övriga medlemmar och djupare förenad med dess synliga huvud, påven. Därför tycker jag om att upprepa: omnes cum Petro ad Iesum per Mariam!, alla, tillsammans med Petrus, till Jesus genom Maria! Och när vi förstår att vi är delaktiga i Kyrkan och uppmanade att känna oss som bröder i tron, upptäcker vi med djupare insikt det brödraskap som förenar hela mänskligheten: för Kyrkan har utsänts av Kristus till alla folk och stammar.3

Vad jag nyss sagt är något vi alla har upplevt, eftersom vi aldrig har saknat tillfälle att märka de övernaturliga effekterna av en uppriktig vördnad för Jungfrun. Var och en av er skulle kunna berätta många saker. Och jag också: jag drar mig till minnes en vallfärd jag gjorde 1935 till ett Mariakapell i Kastilien, Sonsoles.

Det var inte en vallfärd i ordets vanliga betydelse. Där fanns varken buller eller trängsel: vi var tre stycken. Jag respekterar och älskar dessa andra offentliga uttryck för fromhet, men personligen föredrar jag att försöka erbjuda Maria samma kärlek och samma entusiasm genom personliga besök, eller i små grupper, med en känsla av intimitet.

Under den där vallfärden till Sonsoles fick jag veta ursprunget till detta sätt att åkalla den heliga Jungfrun. Det är en detalj utan större betydelse, men den visar hur det områdets befolkning känner sig som barn till vår Fru. Den bild av henne som vördas på den platsen gömdes under en period vid tiden för kampen mellan kristna och muslimer i Spanien. Efter några år upptäcktes statyn av några herdar som – enligt vad traditionen berättar – utbrast följande då de såg henne: Vad vackra ögon! De är som solar!*


140

Kristi moder, de kristnas moder



Sedan den dagen år 1935 har jag brukat göra många besök i vallfartsorter tillägnade vår Fru, och jag har haft tillfälle att reflektera och meditera över den tillgivenhet som så många kristna visar Jesu moder. Jag har alltid ansett att denna tillgivenhet är ett tecken på besvarad kärlek, ett bevis på barns tacksamhet. Maria är nämligen mycket nära knuten till det yttersta uttrycket för Guds kärlek, Inkarnationen: Ordet blev en människa som vi, och tog på sig vårt elände och våra synder. Maria, trogen det gudomliga uppdrag som hon hade skapats för, har tjänat och tjänar fortfarande – ständigt lika frikostigt – oss människor, som alla är kallade att vara bröder och systrar till hennes Son, Jesus. Och Guds moder är nu verkligen människornas moder.

Det är så därför att Herren ville att det skulle vara så. Och den helige Ande såg till att detta nedtecknades, så att det skulle vara uppenbart för alla generationer: Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.4

Johannes, den lärjunge Jesus älskade, tog emot Maria i sitt hem, i sitt liv. Författare av andlig litteratur har i dessa ord som återges i det heliga evangeliet sett en uppmaning riktad till alla kristna att på samma sätt ta emot Maria i sina liv. På sätt och vis är detta förtydligande nästan överflödigt. Maria vill säkerligen att vi skall åkalla henne, vända oss till henne med förtröstan, åberopa hennes moderskap och be henne att vara för oss en mor.5

Men hon är en moder som man inte måste bönfalla enträget, som rentav förekommer våra böner, för hon känner till våra behov och kommer skyndsamt till vår hjälp. Hon visar därigenom i handling att hon ständigt kommer ihåg sina barn. Var och en av oss kan finna tusen olika skäl för att på ett mycket speciellt sätt känna sig som Marias barn, om vi betraktar vårt eget liv och ser hur Guds barmhärtighet uppenbaras i det.


141

De texter i den heliga Skrift som talar om vår Fru visar just hur Jesu mor följer sin Son steg för steg, ansluter sig till hans frälsningsuppdrag, gläds och sörjer tillsammans med honom, älskar dem han älskar, och med moderlig omsorg ägnar sig åt dem som står vid hans sida.

Låt oss exempelvis betrakta skildringen av bröllopet i Kana. Av alla de många gästerna på ett stimmigt landsortsbröllop, till vilket det kommit människor från olika byar, är det Maria som märker att det saknas vin.6 Bara hon märker det, och det genast. Vad livsnära episoderna ur Kristi liv verkar för oss! För Guds storhet lever sida vid sida med det vanliga, med vardagen. Det kännetecknar en kvinna, en uppmärksam husmor, att lägga märke till ett förbiseende, att uppmärksamma de små detaljer som gör människolivet behagligt: och så handlade Maria.

Lägg dessutom märke till att det är Johannes som berättar om episoden i Kana: han är den ende evangelist som har återgett detta tecken på moderlig omsorg. Den helige Johannes vill påminna oss om att Maria var närvarande när Herrens offentliga liv inleddes. Detta visar oss att han kunnat fördjupa sin insikt i betydelsen av vår Frus närvaro. Jesus visste åt vem han anförtrodde sin moder, nämligen en lärjunge som hade älskat henne, som hade lärt sig att älska henne som sin egen moder, och som förmådde förstå henne.

Låt oss nu tänka på dagarna som följde på Jesu himmelsfärd, i väntan på pingsten. Lärjungarna, som efter Kristi uppståndelse var fyllda av tro och längtade efter den utlovade helige Ande, ville känna sig förenade och vi finner dem cum Maria matre Iesu, med Maria, Jesu moder.7 Lärjungarnas bön åtföljer Marias bön: det var en enad familjs bön.

Den här gången är det den helige Lukas som återger det inträffade, han som är den evangelist som utförligast berättat om Jesu barndom. Det verkar som om han ville få oss att förstå att Maria, som spelade en särskilt viktig roll för Ordets människoblivande, på ett analogt sätt var närvarande även när Kyrkan, som är Kristi kropp, framträdde.

Alltsedan Kyrkans första levnadsdagar har alla kristna som sökt Guds kärlek, denna kärlek som uppenbarar sig för oss och blir kött i Jesus Kristus, mött Jungfrun och på många mycket olika sätt erfarit hennes moderliga omsorg. Den heliga Jungfrun kan verkligen kallas alla kristnas moder. Den helige Augustinus sade det i tydliga ordalag: Hon samarbetade med sin kärlek för att det i Kyrkan skulle födas kristtrogna, lemmar till det Huvud vars moder hon är i kroppsligt hänseende.8

Det är därför inte underligt att ett av de äldsta uttrycken för vördnad för Maria är just en bön full av förtroende. Jag menar den antifon som författades för århundraden sedan och som vi fortfarande idag upprepar: Heliga Guds moder, vi tar vår tillflykt till dig: ringakta inte de böner vi i vår nöd riktar till dig, utan rädda oss ur alla faror, du ärekrönt och evigt välsignad Jungfru Maria.9


142

Att umgås med Maria



På ett spontant, naturligt sätt föds inom oss önskan att umgås med Guds moder som även är vår moder. Att umgås med henne som man umgås med en levande person: för döden har inte besegrat henne, hon är ju med kropp och själ hos Gud Fader, hos Gud Son, hos Gud helige Ande.

För att förstå vilken roll Maria spelar i de kristnas liv, för att känna oss dragna till henne och söka hennes älskvärda umgänge med ett barns tillgivenhet, behövs inte några stora avhandlingar, även om hennes gudomliga moderskaps mysterium har en så rik innebörd att vi aldrig kommer att kunna betrakta det tillräckligt mycket.

Den katolska tron har i Maria känt igen ett privilegierat tecken på Guds kärlek: Gud kallar oss redan nu vänner, hans nåd verkar i oss, får oss att födas på nytt ur synden. Den ger oss kraft så att vi, mitt i den svaghet som kännetecknar den som fortfarande är stoft och elände, på något sätt kan återspegla Kristi ansikte. Vi är inte bara skeppsbrutna som Gud har lovat att rädda, för denna räddning är redan verksam i oss. Vi umgås inte med Gud som en blind som längtar efter ljus men som ännu jämrar sig i mörkrets våndor, utan som ett barn som vet sig älskat av sin Far.

Om denna hjärtlighet, denna förtröstan, denna säkerhet, talar Maria med oss. Det är därför som hennes namn omedelbart når vårt hjärta. Det förhållande var och en av oss har med sin egen mor kan tjäna som modell och vägledning för vårt umgänge med Frun med det ljuva namnet, Maria. Med samma hjärta som vi älskar våra föräldrar, våra syskon och andra familjemedlemmar, våra vänner, måste vi älska Gud: vi har inget annat hjärta. Och med samma hjärta måste vi umgås med Maria.

Hur uppför sig en normal son eller dotter med sin mor? På tusen olika sätt, men alltid med kärlek och förtroende. Med en kärlek som i varje enskilt fall kommer att ta sig olika uttryck, formade av livet självt, en kärlek som aldrig är kall utan uttrycks genom innerliga familjetraditioner, små dagliga ömhetsbetygelser som ett barn måste visa sin mor och som en mor saknar om barnet glömmer dem: en kyss eller smekning på väg ut eller vid hemkomsten, en liten gåva, några uttrycksfulla ord.

I vår relation till vår himmelska moder finns också sådana gängse former för barns tillgivenhet som kanaliserar vårt vanliga umgänge med henne. Många kristna har tagit till sig den antika traditionen att bära skapular, eller annars har de tagit för vana att hälsa – det behövs inga ord, tanken räcker – på de Mariabilder som finns i varje kristet hem eller som pryder gatorna i många städer. Eller annars är de hängivna den underbara bön som är den heliga rosenkransen, i vilken man inte tröttnar på att upprepa ständigt samma saker, på samma sätt som förälskade inte tröttnar på varandra, och i vilken man lär sig att återuppleva centrala stunder i Herrens liv. Eller kanske brukar de ägna vår Fru en dag i veckan – just denna dag som vi är samlade här, lördagen – och erbjuda henne någon liten ömhetsbetygelse och på ett särskilt sätt betrakta hennes moderskap.

Det finns många andra former för mariansk fromhet som vi inte behöver nämna nu. De måste inte alla finna en plats i varje kristens liv – att växa i det övernaturliga livet är något helt annat än att samla fromhetsövningar på hög – men jag måste samtidigt säga att man inte äger trons fullhet om man inte utövar någon av dem, om man inte på något sätt alls uttrycker sin kärlek till Maria.

De som anser att uttrycksformerna för vördnad för den heliga Jungfrun tillhör det förflutna visar att de har förlorat känslan för den djupliggande kristna betydelsen av dessa fromhetsövningar, att de har glömt vilken källa som är deras ursprung: tron på Gud Faders vilja att frälsa oss, kärleken till Gud Son som verkligen blev människa och föddes av en kvinna, förtröstan på Gud helige Ande som helgar oss med sin nåd. Det är Gud som har givit oss Maria och vi har ingen rätt att avvisa henne, utan måste vända oss till henne med ett barns kärlek och glädje.


143

Att göra sig lika barn i kärleken till Gud



Låt oss noga betrakta denna punkt, för den kan hjälpa oss att förstå mycket viktiga ting, eftersom Marias mysterium låter oss inse att man för att närma sig Gud måste göra sig liten. Sannerligen – utbrast Herren vänd till sina lärjungar – om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.10

Att göra sig lika barn: att avstå från högmod och självtillräcklighet, att erkänna att vi själva ingenting förmår, eftersom vi behöver vår Fader Guds nåd och kraft för att lära oss gå och för att härda ut längs vägen. Att vara liten kräver att man tror som barn tror, älskar som barn älskar, överlämnar sig som barn överlämnar sig, ber som barn ber.

Och allt detta lär vi oss genom att umgås med Maria. Vördnad av Jungfrun är varken sötsliskig eller vek. Den är tröst och jubel som fyller själen, just därför att den kräver att vi djupt och fullt ut utövar vår tro och därigenom stiger ur oss själva och ställer vårt hopp till Herren. Herren är min herde – lyder en av psalmerna –, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.11

Eftersom Maria är en moder, lär vi oss genom att vörda henne att vara barn: att verkligen älska, utan begränsningar; att vara enkla, inte komplicerade som man blir av att egoistiskt tänka bara på sig själv; att vara glada, då vi vet att ingenting kan förstöra vårt hopp. Början på den väg som leder till att man blir fullständigt tokig av kärlek till Jesus består i att förtröstansfullt älska Maria. Så skrev jag för många år sedan i förordet till några kommentarer över den heliga rosenkransen, och alltsedan dess har jag många gånger erfarit sanningen i dessa ord. Jag vill inte göra några långa utläggningar för att förklara denna tanke, snarare uppmanar jag er att göra samma erfarenhet, att själva upptäcka det, genom att kärleksfullt umgås med Maria, öppna ert hjärta för henne, anförtro henne era glädjeämnen och sorger, be henne att hjälpa er att lära känna och följa Jesus.


144

Om ni söker Maria, kommer ni att möta Jesus. Och ni kommer att lära er förstå något av allt det som ryms i hjärtat hos den Gud som tillintetgör sig själv, som avstår från att uppenbara sin makt och sitt majestät för att visa sig i en tjänares gestalt.12 Om vi talar i mänskliga ordalag, skulle vi kunna säga att Gud går till överdrift, för han begränsar sig inte till vad som skulle vara väsentligt eller oundgängligt för att frälsa oss, utan går långt utöver detta. Den enda norm eller måttstock vi kan använda oss av för att bedöma, eller försöka förstå, detta Guds handlingssätt, är insikten om att hans handlande är måttlöst: att förstå att hans handlande har sitt ursprung i en vanvettig kärlek som får honom att anta vårt kött och axla tyngden av våra synder.

Hur är det möjligt att inse detta, att förstå att Gud älskar oss, och inte också bli tokig av kärlek? Dessa vår tros sanningar måste sjunka in i själen, tills de förändrar våra liv. Gud älskar oss! Han, den Allsmäktige, som har skapat himmel och jord.

Gud bryr sig om sina skapade varelsers minsta angelägenheter: era och mina, och han kallar var och en av oss vid namn.13 Denna visshet som tron ger får oss att se på det som omger oss med ett nytt ljus och att märka att allt är annorlunda, trots att det förblir som det alltid varit, eftersom allt är ett uttryck för Guds kärlek.

När vi inser detta, omvandlas vårt liv till ständig bön, präglat av ett glatt humör och en frid som aldrig upphör, till en akt av tacksägelse som förnyas timme efter timme. Min själ prisar Herrens storhet – sjöng den heliga Jungfrun Maria – min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt.14

Vår bön kan åtfölja och efterlikna Marias bön. Likt henne kommer vi att längta efter att sjunga, att förkunna Guds underverk, så att hela mänskligheten och alla varelser må delta i vår lycka.


145

Maria får oss att känna vårt brödraskap



Vi kan inte umgås med Maria som ett av hennes barn och bara tänka på oss själva och våra egna problem. Vi kan inte umgås med Jungfru Maria och dröja vid våra egna själviska problem. Maria för oss till Jesus, och Jesus är primogenitus in multis fratribus, förstfödd bland många bröder.15 Att känna Jesus får oss alltså att inse att vi inte kan leva vårt liv på annat sätt än i självutgivelse i våra medmänniskors tjänst. En kristen kan inte uppehålla sig vid sina egna problem, eftersom han måste leva vänd mot den universella Kyrkan och tänka på alla människors frälsning.

Ur detta perspektiv är till och med aspekter som skulle kunna anses vara privata och intima – som ansträngningen att göra framsteg i det inre livet – i själva verket inte personliga: den egna helgelsen utgör nämligen en helhet tillsammans med apostolatet. Vi bör därför anstränga oss i vårt inre liv och i utövandet av de kristna dygderna och tänka på hela Kyrkans väl. Vi kommer nämligen inte att kunna göra gott och låta andra känna Kristus om det i oss själva saknas ett uppriktigt åtagande att omsätta evangeliets lära i praktiken i det som är vår egen verklighet.

Impregnerade av denna anda kommer våra böner, även om de börjar med betraktelser av skenbart personliga ämnen och föresatser, i slutänden alltid att leda till vår nästas väl. Och om vi längs vår vandring håller den heliga Jungfrun i handen, kommer hon att få oss att känna oss som bröder till alla människor: för vi är alla barn till den Gud vars Dotter, Brud och Mor hon är.

Vår nästas problem måste bli våra problem. Det kristna broderskapet måste vara så djupt förankrat i vår själ att ingen människa är oss likgiltig. Maria, Jesu moder som närde honom, uppfostrade honom, åtföljde honom under hans jordiska vandring och nu befinner sig vid hans sida i himlen, kommer att hjälpa oss att känna igen Jesus som går förbi, som uppenbarar sig för oss i våra medmänniskors behov.


146

I min inledning talade jag om en vallfärd till Sonsoles. Medan vi gick mot kapellet vandrade vi längs några vetefält. Skörden glänste i solen och vajade för vinden. Jag kom då att tänka på en text ur evangeliet, på några ord som Herren sade till en grupp lärjungar: Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.16 Jag tänkte än en gång på att Herren ville ingjuta samma längtan i våra hjärtan, samma eld som brann i hans hjärta. Jag vek då av ett par steg från vägen och plockade några ax för att behålla dem som påminnelse om episoden.

Man måste öppna ögonen, man måste kunna se runt omkring sig och känna igen Gud när han talar till oss genom människorna i vår omgivning. Vi kan inte leva med ryggen vänd åt folkmassan och instänga oss i vår egen lilla värld. Jesus levde inte så. Evangelierna talar ofta om hans barmhärtighet, om hans förmåga att delta i sina medmänniskors sorger och behov: han har medlidande med änkan i Nain17, han gråter över den döde Lasaros18, han oroar sig för folkmassorna som följer honom och inte har någonting att äta19, han har framför allt medlidande med alla syndare, med dem som lever i världen utan att känna vare sig ljuset eller sanningen: När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.20

När vi verkligen är Marias barn kommer vi att förstå detta Herrens förhållningssätt, så att vårt hjärta vidgas och vi blir innerligt barmhärtiga. Vi kommer då att hysa medlidande med våra medmänniskors lidande, deras elände och misstag, deras ensamhet, deras ångest och smärta, för de är våra bröder. Vi kommer då att känna oss manade att hjälpa dem i deras behov, att tala med dem om Gud, så att de kan umgås med honom som barn och lära känna Marias moderliga ömhet.


147

Att vara apostel för apostlar



Att fylla världen med ljus, att vara salt och ljus21: så har Herren beskrivit sina lärjungars uppdrag. Att föra det glada budskapet om Guds kärlek till världens yttersta gränser. Alla vi kristna måste, på ett eller annat sätt, ägna våra liv åt just detta.

Och mer än så: vi måste sträva efter att inte vara ensamma, vi måste uppmuntra andra att bidra till det gudomliga uppdraget att föra glädje och frid till människornas hjärtan. För med er andra, i den takt ni gör framsteg, skriver den helige Gregorius den store, önska ha följeslagare längs er vandring till Herren.22

Men ni måste tänka på att cum dormirent homines, medan alla låg och sov, kom den som sådde ogräs, säger Herren i en liknelse.23 Vi människor riskerar ständigt att falla offer för egoismens och ytlighetens sömn, att fästa vårt hjärta vid tusentals flyktiga erfarenheter utan att fördjupa oss i de jordiska företeelsernas verkliga innebörd. Sannerligen är den något ont, denna sömn som kväver människans värdighet och gör henne till en slav under sina sorger!

Det finns emellertid något som måste smärta oss mer än allt annat: fallet med de kristna som skulle kunna ge mer men inte bestämmer sig för att göra det, som skulle kunna hänge sig helt och fullt, leva sin kallelse till att vara Guds barn i alla dess konsekvenser, men som inte vill vara generösa. Det måste smärta oss, för trons nåd har inte givits oss för att förbli dold, utan för att lysa för människorna.24 Dessutom står sådana människors timliga och eviga lycka på spel. Det kristna livet är ett gudomligt underverk, med löften om omedelbar tillfredsställelse och sinnesro, på villkor att vi förmår uppskatta Guds gåva25 och vara generösa utan att snåla.

Det är därför nödvändigt att väcka dem som kanske fallit i denna onda dvala: påminna dem om att livet inte är något att leka med, utan en gudomlig skatt som vi måste få att bära frukt. Det är även nödvändigt att visa vägen för dem som har god vilja och goda önskningar men som inte vet hur de skall omsätta dem i handling. Kristus manar oss. Var och en av er måste vara inte bara apostel, utan apostel för apostlar, föra med sig andra, få andra i rörelse så att även de kan göra Kristus känd.


148

Kanske någon frågar hur ni skall kunna förmedla kunskapen om Kristus. Mitt svar är: enkelt och naturligt, genom att leva mitt i världen, hängivna ert yrkesarbete och omvårdnaden om era familjer, genom att delta i människornas ädla strävanden med respekt för den enskildes frihet.

Sedan nästan trettio år har Gud ingjutit en längtan i mitt hjärta efter att få människor i alla stånd, i alla livsomständigheter och yrken, att förstå följande lära: att vardagslivet kan vara heligt och fyllt av Gud, att Herren kallar oss att helga våra vardagliga sysslor, för även där finns den kristna fullkomligheten. Låt oss betrakta detta än en gång i Marias liv.

Låt oss inte glömma att nästan alla vår Frus livsdagar på jorden förflöt på ett sätt som i stor utsträckning liknar miljoner andra kvinnors vardag, kvinnor som ägnar sig åt att ta hand om sin familj, uppfostra sina barn, sköta sina uppgifter i hemmet. Maria helgar de minsta ting, sådana som många människor felaktigt anser vara obetydliga och värdelösa: varje dags arbete, små uttryck för uppmärksamhet gentemot nära och kära, samtal och besök med anledning av släktskap eller vänskap. Välsignad vardag, som kan vara uppfylld av så mycket kärlek till Gud!

För det är just detta som ger oss nyckeln för att förstå Marias liv: hennes kärlek. En kärlek som förs till sina yttersta gränser. Hon glömmer fullständigt sig själv: nöjd med att vara där Gud vill ha henne, gör hon hängivet Guds vilja. Det är det som gör att hennes minsta gest aldrig är banal, utan full av innebörd. Maria, vår moder, är för oss ett föredöme som visar en väg att gå. Vi måste försöka vara som hon, i de konkreta omständigheter som Gud har velat att vi skall leva i.

Om vi handlar så kommer vi att ge människorna i vår omgivning ett vittnesbörd genom ett enkelt och normalt liv, med de begränsningar och brister som hör till vår mänskliga natur, men samtidigt ett konsekvent vittnesbörd. Och när de ser att vi är lika dem i allt, kommer de att känna sig manade att fråga oss: Hur förklarar ni er glädje? Varifrån tar ni styrkan att besegra egoismen och bekvämligheten? Vem lär er att vara förstående, att leva rättframt tillsammans med andra, att hänge er och att tjäna era medmänniskor?

Det är det rätta tillfället för att avslöja den gudomliga hemligheten bakom det kristna livet: att tala med dem om Gud, Kristus, den helige Ande, Maria. Det är då vi måste försöka förmedla, genom våra stackars ord, den vansinniga kärlek till Gud som genom nåden har ingjutits i våra hjärtan.


149

Den helige Johannes har i sitt evangelium nedtecknat en underbar fras av den heliga Jungfrun, uttalad vid ett tillfälle som vi redan har betraktat: bröllopet i Kana. Evangelisten berättar att Maria vände sig till tjänarna och sade: Gör det han säger åt er.26 Det är det som allting handlar om: att få människorna att ställa sig framför Jesus och fråga honom: Domine, quid me vis facere? Herre, vad vill du att jag skall göra?27

Den kristnes apostolat – och jag avser nu en vanlig kristen, en man eller kvinna som lever som vem som helst bland sina likar – är ett stort kateketiskt arbete, under vilket den kristne genom personligt umgänge, lojal och äkta vänskap, uppväcker en längtan efter Gud i sina medmänniskor och hjälper dem att upptäcka nya horisonter: naturligt, enkelt, genom det exempel som följer av att man lever sin tro väl, genom ord som är älskvärda men fulla av kraften i Guds sanning.

Var djärva. Ni kan räkna med Marias hjälp, hon som är Regina apostolorum, apostlarnas Drottning. Och vår Fru vet att göra sina barn medvetna om sina respektive plikter, utan att därigenom sluta vara en moder. Den som närmar sig Maria och betraktar hennes liv, kommer alltid att få erfara den stora välgärningen att av henne ledas till korset för att där betrakta Guds Sons exempel ansikte mot ansikte. I detta möte, som är avgörande för det kristna livet, för hon vår talan så att den yngre brodern – du och jag – till sist kan försonas med Faderns förstfödde Son.

Många omvändelser, många beslut att hänge livet i Guds tjänst, har föregåtts av ett möte med Maria. Vår Fru har främjat vår vilja att söka, hon har moderligt väckt oron i vår själ, hon har fått oss att längta efter en förändring, ett nytt liv. Och så har hennes gör det han säger åt er förvandlats till kärleksfull hängivelse, till en kristen kallelse som alltsedan dess upplyser hela vårt liv.

Denna stund av samtal inför Herren, under vilken vi har betraktat hur han och vi vördar och älskar hans och vår moder, kan därför leda till att vår tro får nytt liv. Maj månad har nyss börjat. Herren vill att vi inte skall försumma detta tillfälle till att växa i kärlek till honom genom att umgås med hans moder. Må vi varje dag kunna visa henne goda barns ömhetsbetygelser – små saker, finkänsliga tecken på tillgivenhet – som blir till stora gärningar av personlig helighet och apostolat, det vill säga till ett ständigt åtagande för att bidra till den frälsning som Kristus har kommit för att skänka världen.

Sancta Maria, Spes nostra, Ancilla Domini, Sedes sapientiae, ora pro nobis! Heliga Maria, vårt hopp, Herrens tjänarinna, vishetens säte, be för oss!


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa