Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Den Store Förbigångne * > Kap 13
127

Genom att läsa Apostlagärningarnas redogörelse för händelserna den pingstdag då den helige Ande steg ned i form av eldstungor över vår Herres lärjungar, kan vi närvara det stora bevis på Guds makt som utgjorde början på Kyrkans vandring bland folken. Kristi seger över döden och synden – genom hans lydnad, hans offer på korset och hans uppståndelse – uppenbarades då i hela sin gudomliga klarhet.

Lärjungarna, som redan hade bevittnat den Uppståndnes förhärligande erfor i sig själva den helige Andes makt: deras förstånd och deras hjärtan öppnades för ett nytt ljus. De hade följt Kristus och tagit emot hans lära med tro, men de lyckades inte alltid begripa vidden av dess innebörd: det var nödvändigt att sanningens Ande skulle komma för att de skulle förstå allt.1 De visste att de endast i Jesus kunde finna det eviga livets ord, och de var beredda att följa honom och ge livet för honom, men de var svaga och när prövningens stund kom flydde de och lämnade honom ensam. På pingstdagen hör allt detta till det förflutna: den helige Ande, som är styrkans ande, har gjort dem bestämda, säkra och djärva. Jerusalems gator och torg genljuder av apostlarnas kraftfulla och medryckande ord.

Män och kvinnor från de mest skiftande regioner som befinner sig i staden under de dagarna lyssnar slagna av häpnad. Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.2 Dessa under, som utspelas inför deras ögon, får dem att uppmärksamt lyssna till apostlarnas förkunnelse. Samme helige Ande som verkade i Herrens lärjungar rörde även vid deras hjärtan och förde dem till tron.

Den helige Lukas berättar om att många av dem som hört Petrus förkunna Kristi uppståndelse närmade sig honom efteråt och frågade: Bröder, vad skall vi göra? Aposteln svarade dem: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. I slutet av den heliga texten sägs att den dagen upptogs inemot tre tusen personer i Kyrkan.3

Andens högtidliga ankomst på pingstdagen var inte en isolerad företeelse. Det finns knappt en sida i Apostlagärningarna där man inte talar om honom och om hans verkan, genom vilken han leder, styr och ger liv åt den första kristna gemenskapen: han inspirerar Petrus förkunnelse4, han befäster lärjungarna i deras tro5, han bekräftar med sin närvaro den kallelse som riktas till hedningarna6, han sänder Saul och Barnabas till avlägsna länder för att bana nya vägar för Jesu lära.7 Kort sagt, hans närvaro och verkan leder allt.


128

Pingsten är aktuell



Denna djupa sanning som texten i den heliga Skrift ger oss kunskap om är inte ett minne från en svunnen tid, en Kyrkans guldålder som nu är historia. Utöver de svagheter och synder som var och en av oss bär med sig, är denna sanning en verklighet även i dagens Kyrka och i alla tiders Kyrka. Jag skall be Fadern – kungjorde Herren för sina lärjungar – och han skall ge er en annan Hjälpare, som skall vara hos er för alltid.8 Jesus har hållit sina löften: han har uppstått, uppstigit till himlen och i förening med sin evige Fader sänder han oss den helige Ande för att helga oss och ge oss livet.

Guds kraft och makt upplyser jordens ansikte. Den helige Ande fortsätter att bistå Kristi Kyrka, så att hon – alltid och i allt – står höjd som ett tecken för folken, som förkunnar Guds välvilja och kärlek för mänskligheten.9 Hur stora våra begränsningar än är, kan vi människor betrakta himlen med tillförsikt och känna oss fyllda av glädje: Gud älskar oss och befriar oss från våra synder. Den helige Andes närvaro och verkan i Kyrkan är en pant på och en försmak av den eviga lyckan, av den glädje och den frid som Gud förbereder åt oss.

I likhet med de första som närmade sig den helige Petrus på pingstdagen, är även vi döpta. I dopet har Gud, vår Fader, tagit våra liv i besittning, han har införlivat oss med Kristi liv och sänt oss den helige Ande. Den heliga Skrift säger oss att Herren har räddat oss med det dop som återföder och förnyar genom den helige Ande, som Jesus Kristus, vår Frälsare, har låtit strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.10

Erfarenheten av vår svaghet och våra brister, den skandal som kan uppstå till följd av den smärtsamma åsynen av småaktigheten och rentav tarvligheten hos vissa som kallar sig kristna, vissa apostoliska företags skenbara misslyckanden eller förvillelser, allt detta – erfarenheten av synden och människans begränsningar – kan emellertid utgöra en prövning för vår tro och ge en möjlighet för frestelser och tvivel att smyga sig in: var är Guds styrka och makt? Då är stunden kommen för oss att reagera, att på ett ännu renare och kraftfullare sätt utöva hoppets dygd och följaktligen se till att göra vår trohet ännu fastare.


129

Tillåt mig att berätta om en personlig händelse som utspelade sig för många år sedan. En vän till mig, som var godhjärtad men saknade tro, pekade en dag på en jordglob och sade: Se här, från norr till söder och från öster till väster. Vad är det du vill visa mig?, frågade jag honom. Han svarade: Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått, då man försökt att föra in hans lära i folks liv, och du ser resultatet. Först fylldes jag av sorg: det gör faktiskt mycket ont att tänka sig att det fortfarande finns många som inte känner Herren och att det även finns många bland dem som känner honom som lever som om de inte gjorde det.

Men den första känslan varade bara ett ögonblick och gav vika för kärlek och tacksamhet, för Jesus har velat göra varje människa till en fri medarbetare i hans frälsningsverk. Han har inte misslyckats: hans lära och liv gör ständigt världen fruktbar. Hans frälsningsverk är tillräcklig, ja den både räcker och blir över.

Gud vill inte ha slavar, utan barn, och han respekterar vår frihet. Frälsningsverket fortsätter och vi deltar i det: det är Kristi vilja att vi – enligt den helige Paulus kraftfulla ord – i vårt kött, i våra liv, skall uppfylla det som fattas i hans lidande, pro Corpore ejus, quod est Ecclesia11, till gagn för hans kropp som är Kyrkan.

Det är mödan värt att sätta livet på spel för att hänge sig helt och fullt, för att besvara Guds kärlek och det förtroende han visar oss. Framför allt är det mödan värt att bestämma sig för att ta den kristna tron på allvar. Då vi läser Credo bekänner vi vår tro på Gud Fader allsmäktig, på hans Son Jesus Kristus, som dog och uppstod, på den helige Ande som är Herre och livgivare. Vi bekänner vår tro på att Kyrkan, som är en, helig, katolsk och apostolisk, är Kristi kropp, som den helige Ande ger liv åt. Vi gläds åt syndernas förlåtelse och åt hoppet på vår framtida uppståndelse. Men tränger dessa sanningar in i djupet av vårt hjärta eller stannar de kanske på våra läppar? Det gudomliga budskapet om pingstens seger, glädje och frid måste vara den orubbliga grunden för varje kristens sätt att tänka, reagera och leva.


130

Guds kraft och människans svaghet



Non est abbreviata manus Domini, Herrens arm har inte blivit svag12: Gud är inte mindre mäktig än i andra tider och hans kärlek till människorna är inte mindre verklig. Vår tro lär oss att hela skapelsen, jordens och stjärnornas rörelser, människornas rättfärdiga handlingar och allt det positiva som händer i historien, kort sagt allting, har kommit från Gud och är inriktat mot Gud.

Den helige Andes verkan kan gå oss obemärkt förbi, eftersom Gud inte tillkännager sina planer för oss och eftersom synden gör människan trög och fördunklar Guds gåvor. Men tron påminner oss om att Herren ständigt verkar: det är han som har skapat oss och upprätthåller vår existens, det är han som genom sin nåd leder hela skapelsen mot Guds barns frihet och härlighet.13

Därför har den kristna traditionen sammanfattat den attityd som vi måste inta inför den helige Ande i ett enda begrepp: följsamhet. Att vara känsliga för vad Guds Ande främjar i vår omgivning och i oss själva: för de nådegåvor han fördelar, för de rörelser och institutioner han framkallar, för de ingivelser och beslut som han väcker till liv i våra hjärtan. Den helige Ande genomför Guds olika verk: han är – som det sägs i den liturgiska hymnen – alla gåvors givare, hjärtans ljus, själens gäst, vila i arbetet och tröst i sorgen. Utan hans hjälp finns i människan ingenting som är oskyldigt eller värdefullt, eftersom det är han som tvättar rent det fläckade, läker det sjuka, väcker det domnade till liv, samlar de vilsegångna och leder människorna till räddningens och den eviga glädjens hamn.14

Men vår tro på den helige Ande måste vara hel och fullständig: det är inte fråga om att hysa en vag uppfattning om hans närvaro i världen, utan om att tacksamt godta de tecken och sanningar som han på ett särskilt sätt har velat utgjuta sin kraft i. När sanningens Ande kommer – kungjorde Jesus – skall han förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.15 Den helige Ande är den Ande som Kristus sänt för att i oss genomföra den helgelse som han utverkade åt oss på jorden.

Man kan därför inte tro på den helige Ande om man inte tror på Kristus, på Kristi lära, på Kristi sakrament, på Kristi Kyrka. Den som inte älskar Kyrkan, den som inte förtröstar på henne, den som endast finner glädje i att påpeka hennes företrädares brister och begränsningar, den som dömer henne utifrån och är oförmögen att känna sig som hennes barn är inte konsekvent med den kristna tron och tror heller inte verkligen på den helige Ande. Tänk bara på hur extraordinärt betydelsefull och riklig den gudomlige Tröstarens verkan måste vara när prästen förnyar Kalvariebergets offer då han firar den heliga Mässan vid våra altaren.


131

Vi kristna bär nådens stora skatter i lerkärl.16 Gud har anförtrott sina gåvor åt den bräckliga och svaga mänskliga friheten och även om Herrens kraft förvisso bistår oss, leder våra begär, vår bekvämlighet och vårt högmod ibland till att vi förkastar hans hjälp och faller för synden. Vid många tillfällen under mer än ett kvartssekel då jag reciterat Credo och bekänt min tro på en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka och dess gudomliga karaktär, har jag även lagt till trots allt. Då jag nämner denna vana och någon frågar mig vad jag har i åtanke, svarar jag: dina synder och mina.

Allt detta är sant, men det tillåter på intet sätt att man dömer Kyrkan på människors vis, utan den teologala tron och med uppmärksamheten uteslutande fäst vid de större eller smärre förtjänster som vissa Kyrkans män eller kristna har. Ett sådant handlande är ytligt. Det viktigaste i Kyrkan är inte att se vilket gensvar vi människor ger, utan att se vad Gud gör. Kyrkan är nämligen detta: Kristus närvarande bland oss, Gud som kommer mänskligheten till mötes för att rädda den, som kallar oss genom sin uppenbarelse, helgar oss genom sin nåd, stödjer oss med sin ständiga hjälp i vardagslivets små och stora strider.

Vi kan komma att tappa tilltron till folk, och var och en är skyldig att personligen misstro sig själv och att kröna sin dag med en mea culpa, med en akt av djup och uppriktig ånger. Men vi har inte rätt att tvivla på Gud. Och att tvivla på Kyrkan, på hennes gudomliga ursprung, på att hennes förkunnelse och sakrament effektivt räddar är att tvivla på Gud själv, det är att inte tro fullt ut på att den helige Ande verkligen har kommit.

Innan Kristus korsfästes – skriver den helige Johannes Chrysostomos – fanns ingen försoning. Och så länge som det inte fanns någon försoning, sändes inte den helige Ande … Den helige Andes frånvaro var ett tecken på Guds vrede. Nu när du ser att han har sänts helt och fullt skall du inte tvivla på försoningen. Men om man frågar: ”Var är den helige Ande nu? Man kunde tala om hans närvaro när det skedde under, när döda uppstod och spetälska botades. Hur skall vi nu kunna veta att han verkligen är närvarande?” Oroa er inte. Jag skall visa att den helige Ande även nu är närvarande bland oss.



Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna säga: Herre Jesus, för ingen kan åkalla Jesus som Herre om han inte är fylld av den helige Ande (1 Kor 12:3). Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna be med förtröstan. Då vi ber säger vi ju: Fader vår som är i himlen (Matt 6:9). Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna åkalla Gud som Fader. Hur vet vi det? För att Aposteln lär oss följande: Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin Sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” (Gal 4:6).

Så när du åkallar Gud Fader, minns då att det varit Anden som rört din själ och givit dig denna bön. Om den helige Ande inte fanns, skulle det inte finnas något ord i Kyrkan av vishet eller kunskap, för det står skrivet att den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet (1 Kor 12:8) … Om den helige Ande inte var närvarande, skulle Kyrkan inte finnas. Men om Kyrkan finns, är det säkert att den helige Ande inte är frånvarande.17

Jag upprepar att Kyrkan, utöver dessa mänskliga brister och begränsningar, är följande: det tecken, och på sätt och vis – om än inte i den strikta betydelse som det nya Förbundets sju sakraments väsen har definierats dogmatiskt – det universella sakrament som visar Guds närvaro i världen. Att vara kristen är att ha återfötts av Gud och ha sänts ut till människorna för att delge dem frälsningens budskap. Om vi hade en kraftfull och levande tro, skulle vi djärvt förkunna Kristus, vi skulle med våra egna ögon se att det sker under som på apostlarnas tid.

Blinda, som förlorat förmågan att skåda himlen och betrakta Guds under, får nämligen även nu synen åter. Halta och lama, som varit bundna av sina lidelser och vars hjärtan inte längre förmått älska, återfår friheten. Döva, som inte velat veta av Gud, återfår hörseln. Stumma, vars tungor varit bundna för att de inte velat bekänna sina nederlag, återfår talförmågan. Man uppväcker döda, vars liv synden förstört. Åter erfar vi att Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd18 och på samma sätt som de första kristna gläds vi åt att begrunda den helige Andes kraft och verkan i människornas förstånd och viljor.


132

Att göra Kristus känd



Jag ser alla livets omständigheter – såväl dem som hör till varje enskild persons liv som, på sätt och vis, dem som hör till historiens stora brytpunkter – som lika många tillfällen då Gud kallar människorna för att de skall se sanningen i vitögat och som tillfällen som vi kristna erbjuds att genom våra handlingar och våra ord förkunna, med nådens hjälp, den Ande vi tillhör.19

Varje generation kristna måste återlösa och helga sin egen tid: för att göra det behöver de kristna förstå och dela sina medmänniskors, sina likars, förhoppningar så att de med gåvan att kommunicera? kan tala om för dem hur de skall besvara den helige Andes verkan, denna ständiga ström av rikedomar ur Guds hjärta. Det ankommer på oss kristna att i vår egen tid förkunna för den värld vi tillhör och i vilken vi lever evangeliets gamla och samtidigt ständigt nya budskap.

Det är inte sant att alla människor idag – i allmänhet, utan åtskillnad – är slutna eller likgiltiga inför det som den kristna tron lär om människans öde och väsen. Det är alls inte säkert att nutidens människor endast ägnar sig åt världsliga ting och inte bryr sig om att se upp mot himlen. Även om det inte saknas ideologier – och personer som stödjer dessa – som är slutna för tron, finns det i vår tid såväl stora ambitioner som tarvliga attityder, såväl hjältemod som feghet, såväl iver som missmod. Det finns människor som drömmer om en ny, rättvisare och mänskligare värld men även andra som, kanske i besvikelse över sina ursprungliga ideal, tar sin tillflykt till den egoism som består i att uteslutande söka sin egen bekvämlighet eller i att förbli försjunken i sina fel.

Vi skall se till att alla dessa män och kvinnor, oavsett var de befinner sig, oavsett om de firar framgångar, genomgår kriser eller lider nederlag, nås av den helige Petrus högtidliga och entydiga förkunnelse från dagarna efter pingstdagen: Jesus är hörnstenen, återlösaren, vårt livs allt, för utöver honom finns ingenstans bland människor under himlen något annat namn som kan rädda oss.20


133

Det finns en av den helige Andes gåvor som jag anser att alla vi kristna har ett särskilt behov av, nämligen vishetens gåva. Denna gåva får oss att känna Gud, att njuta av hans närvaro, och gör oss förmögna att döma rätt i situationer och frågor som hör till detta liv. Om vi vore konsekventa med vår tro, skulle vi inte kunna se oss omkring och betrakta historien och världen utan att erfara samma känslor inom oss som Jesus Kristus själv: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.21

Det är alls inte så att vi kristna inte lägger märke till allt det goda som finns i mänskligheten, att vi inte uppskattar sunda glädjeämnen eller är delaktiga i jordiska strävanden och ideal. Tvärtom, vi kristna känner allt detta i själens innersta, med särskilt djup delaktighet och inlevelse, eftersom vi bättre än andra människor känner till den mänskliga själens djup och rikedom.

Den kristna tron gör oss inte räddhågsna och bromsar inte heller Andens ädla impulser, utan förstorar dessa genom att avslöja deras sanna och mest äkta innebörd: vi är inte kallade till att söka vilken lycka som helst, utan till att träda in i Guds innersta, till att känna och älska Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande och, i Guds Enhet och Treenighet, alla änglar och alla människor.

Detta är den kristna trons stora djärvhet: att förkunna den mänskliga naturens värde och värdighet och att hävda att vi, genom nåden som höjer oss till det övernaturliga planet, har skapats för att uppnå värdigheten att vara Guds barn. En i sanning obegriplig djärvhet, om den inte grundades på Gud Faders beslut att rädda oss, om den inte hade bekräftats genom Kristi blod och styrkts och möjliggjorts av den helige Andes ständiga verkan.

Vi måste leva av tron och växa i tron, tills det om var och en av oss, om varje kristen, går att säga samma sak som en av Östkyrkans stora kyrkolärare skrev för många århundraden sedan: På samma sätt som genomskinliga och klara kroppar glänser och skimrar när de träffas av ljusstrålar, blir även de själar som leds och upplyses av den helige Ande andliga och upplyser sin omgivning med nådens ljus. Från den helige Ande kommer kunskapen om framtiden, insikten om mysterierna, förståelsen för de dolda sanningarna, fördelningen av gåvorna, det himmelska medborgarskapet, umgänget med änglarna. Från honom kommer den glädje som aldrig tar slut, uthålligheten i Gud, likheten med Gud och det mest upphöjda som kan tänkas, vårt gudomliggörande.22

Insikten om storslagenheten i människans värdighet – som är särskilt upphöjd och ofattbar i det att vi genom nåden görs till Guds barn – är i en kristen oupplösligt förbunden med ödmjukheten, eftersom det inte är våra krafter som räddar oss och ger oss liv, utan Guds ynnest. Detta är en sanning som aldrig får glömmas bort, eftersom gudomliggörandet annars skulle fördärvas och bli förmätenhet, högmod och förr eller senare leda till ett andligt sammanbrott till följd av erfarenheten av den egna svagheten och det egna eländet.

Skall jag våga säga att jag är helig? – frågade sig den helige Augustinus. Om jag sade att jag är helig och menade att jag helgar och inte behöver någon som helgar mig, skulle jag vara en högfärdig lögnare. Men om vi med helig menar någon som är helgad (i enlighet med det som står att läsa i Tredje Moseboken: var heliga, för jag, Gud, är helig), då kan även Kristi kropp, intill sista man vid världens yttersta gräns, förenad med sitt Huvud och underordnad sitt Huvud, djärvt säga: jag är helig.23

Älska den tredje Personen i den heliga Treenigheten: lyssna till Guds ingivelser – uppmuntran och förebråelser – i ert väsens innersta, låt det ljus som uppfyller er själ upplysa er jordiska vandring: hoppets Gud kommer då att fylla oss med all tänkbar frid, så att hoppet ständigt växer sig allt starkare i oss genom den helige Andes kraft.24


134

Att umgås med den helige Ande



Att leva enligt den helige Ande innebär att leva av tro, hopp och kärlek: att låta Gud ta oss i besittning och förändra våra hjärtan i grunden så att de kommer att likna hans. Ett moget, djupt och kraftfullt kristet liv är inte något man kan improvisera, utan resultatet av hur Guds nåd utvecklats i oss. I Apostlagärningarna beskrivs livet i den första kristna gemenskapen med en kort men pregnant mening: De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.25

Så levde de första kristna och så måste alla vi leva. Meditationen över trosläran, tills vi införlivar den fullt ut, mötet med Kristus i Eukaristin och den personliga dialogen – bön utan anonymitet – på tu man hand med Gud måste bli som vårt handlandes innersta väsen. Om allt detta saknades, kanske vi kunde göra lärda resonemang, agera mer eller mindre intensivt, utöva olika fromhetsövningar och barmhärtighetsgärningar. Men det vore inte ett äkta kristet liv, för vi skulle inte komma att identifiera oss med Kristus och vi skulle inte delta i frälsningsverket på ett verkligt och självupplevt sätt.

Detta är en lära som är tillämplig på alla kristna, för vi är alla lika kallade till helighet. Det finns inga andra klassens kristna som endast skall utöva en nedsatt version av evangeliet: vi har alla mottagit ett och samma dop, och även om det finns en stor mångfald gåvor och livsomständigheter, är det en och samma Ande som skänker Guds gåvor: en och samma tro, ett och samma hopp, en och samma kärlek.26

Vi kan därför anse att Apostelns fråga förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?27 är ställd till oss och ta den som en uppmaning att umgås mer personligt och direkt med Gud. Olyckligtvis är Tröstaren för vissa kristna den store Förbigångne: ett namn som man uttalar, men inte Någon – en av de tre Personerna i den ende Guden – som man talar med och lever av.

Det är tvärtom nödvändigt att umgås med honom, enkelt och förtröstansfullt, så som Kyrkan lär oss att göra genom sin liturgi. Då kommer vi att lära känna vår Herre bättre och samtidigt får vi en djupare insikt om den outsägliga gåva som det är att vara kristen: vi kommer att lägga märke till hela den storhet och sanning som ryms i det gudomliggörande, det deltagande i Guds liv, som jag talade om tidigare.

För den helige Ande är inte en konstnär som ritar Guds väsen i oss, som om han vore åtskild från det, det är inte så han leder oss till att likna Gud. Han själv, som är Gud och utgår av Gud, gör nämligen ett avtryck av sig i hjärtat på den som tar emot honom, likt en stämpel i vax. På detta sätt, genom att meddela sig och sin likhet, återställer han vår natur enligt skönheten i dess gudomliga förebild och gör människan åter till Guds avbild.28


135

Om vi nu vill beskriva, om än i mycket allmänna ordalag, vad för slags livsstil som kan få oss att umgås med den helige Ande – och tillsammans med honom även med Fadern och Sonen – och att bli förtrogna med Tröstaren, bör vi understryka tre grundläggande punkter, nämligen följsamhet, böneliv och förening med korset.

Först och främst följsamhet, för den helige Ande är den som med sina ingivelser ger våra tankar, önskningar och handlingar en övernaturlig prägel. Det är han som manar oss att ansluta oss till Kristi lära och införliva den på djupet, han som ger oss ljus så att vi blir medvetna om vår personliga kallelse och styrka för att genomföra allt som Gud förväntar sig av oss. Om vi är följsamma gentemot den helige Ande kommer Kristi avbild att framträda allt tydligare i oss och vi kommer därigenom att närma oss Gud Fader alltmer för var dag som går. Alla som leds av Guds Ande är Guds söner.29

Om vi låter oss ledas av den helige Ande, denne livgivare som finns närvarande inom oss, kommer vår andliga livskraft att växa och vi kommer att överlämna oss i Guds, vår Faders, händer med samma spontanitet och förtröstan som ett barn kastar sig i sin fars armar. Om ni inte blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket.30 Den gamla vägen att vara ett barn inombords är ständigt aktuell, den är varken vekhet eller brist på mänsklig mognad: den är en övernaturlig mognad som får oss att tränga djupare in i Guds kärleks mysterier, att erkänna vår litenhet och att fullt ut identifiera vår vilja med Guds.


136

Därefter kommer bönelivet, för den kristnes hängivelse, lydnad och mildhet föds av kärleken och strävar efter kärleken. Och kärleken leder till umgänge, till samtal, till vänskap. Det kristna livet kräver en ständig dialog med vår Gud som är en och Treenig, och till detta nära umgänge för oss den helige Ande. Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds Ande vet heller vad som finns i Gud?31 Om vi umgås flitigt med den helige Ande kommer även vi att bli andliga, att känna oss som Kristi bröder och Guds barn, och vi skall inte tveka inför att åkalla honom som vår Far.32

Låt oss vänja oss vid att umgås med den helige Ande som är den som skall helga oss: vid att förtrösta på honom, be om hans hjälp, känna honom nära oss. På den vägen vidgas vårt stackars hjärta , vi längtar med större iver efter att älska Gud och, för hans skull, alla människor. Då kommer den sista visionen i Uppenbarelseboken att upprepas i våra liv: Anden och bruden, den helige Ande och Kyrkan – varje kristen – vänder sig till Jesus Kristus och ber honom att komma, att vara med oss för alltid.33


137

Avslutningsvis förening med korset, för i Kristi liv föregick Kalvarieberget uppståndelsen och pingsten och samma utveckling måste upprepas i varje kristens liv: vi är – säger den helige Paulus – Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.34 Den helige Ande är en frukt av korset, av att man hänger sig fullständigt åt Gud, av att man uteslutande söker hans ära och därför helt och hållet förnekar sig själv.

Det är endast när människan, trogen gentemot nåden, bestämmer sig för att sätta korset i sin själs centrum och förneka sig själv av kärlek till Gud, att fullständigt lösgöra sig från egoism och all falsk mänsklig säkerhet, det vill säga då hon verkligen lever av tron, som hon – då och endast då – fullt ut mottar den helige Andes stora eld, hans stora ljus, hans stora tröst.

Det är då som själen vinner den frid och den frihet som Kristus har utverkat åt oss35 och som förlänas oss genom den helige Ande. Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, välvilja, mildhet, trofasthet, ödmjukhet, avhållsamhet och kyskhet36: och där Herrens Ande är, där är frihet.37


138

Trots de begränsningar som är oskiljaktigt förbundna med vårt nuvarande tillstånd, eftersom synden fortfarande på något sätt finns i oss, inser vi kristna med ny klarhet hela den rikedom som ryms i vårt gudomliga barnaskap. Vi inser då att vi är helt fria, eftersom vi arbetar med vår Fars angelägenheter och vår glädje blir beständig, eftersom ingenting kan förstöra vårt hopp.

Det är då som vi förmår beundra jordens hela skönhet och under, uppskatta all rikedom och allt gott, älska med den fullhet och med all den renhet som människohjärtat är skapat för. Då urartar smärtan inför synden aldrig i bitterhet, hopplöshet eller högmod, för ångern och insikten om människans svaghet får oss att åter identifiera oss med Kristi längtan att återlösa och att ännu djupare känna oss solidariska med alla människor. Slutligen är det då vi kristna i oss själva med säkerhet erfar den helige Andes kraft, så att våra egna fall aldrig gör oss nedslagna: de är nämligen en inbjudan att börja om på nytt och att fortsätta att vara Kristi trogna vittnen i alla världens vägkorsningar, trots vårt personliga elände, som i dessa fall brukar utgöra lätta brister som knappt grumlar själen. Och även om det skulle leda till svåra synder kommer vi genom att ångerfullt ta vår tillflykt till botens sakrament att återvända till Guds frid och återigen vara goda vittnen om hans barmhärtighet.

Det är knappast möjligt att med mänskliga ord uttrycka trons rikedom, men i kort sammanfattning ser vårt liv som kristna ut just så, om vi låter oss ledas av den helige Ande. Jag kan därför inte avsluta på annat sätt än genom att göra den bön till min, som finns i en av pingstens liturgiska hymner, lik ett eko av Kyrkans oupphörliga bön: Kom, helge Ande, med din tröst, din boning tag i våra bröst. Sänd riklig nåd från höjden ned och oss för himmelen bered. Gud Fadern du oss känna lär, du vittnesbörd om Sonen bär. Du som av Far och Son går ut, o stärk vår tro till livets slut.38


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa