Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Kristi Himmelsfärd * > Kap 12
117

Kyrkans liturgi låter oss än en gång betrakta det sista mysteriet i Jesu Kristi liv bland oss människor: hans himmelsfärd. Sedan han föddes i Betlehem har det hänt mycket: vi har sett honom i krubban, tillbedd av herdar och kungar; vi har betraktat honom under de långa åren av stilla arbete i Nasaret; vi har följt med honom genom hela Palestina, medan han förkunnade Guds rike för människorna och gjorde gott mot alla. Senare, under hans lidandes dagar, har vi med smärta sett hur han anklagades, med vilket raseri han misshandlades och med vilket hat han korsfästes.

På smärtan följde Uppståndelsens strålande glädje. Vår tro skulle inte kunna ha en klarare och fastare grund! Vi borde inte längre tvivla. Men vi kanske fortfarande är svaga, som apostlarna, och denna himmelsfärdsdag frågar vi Kristus: Är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?1 – är det nu som all vår villrådighet och allt vårt elände definitivt kommer att försvinna?

Herren besvarar vår fråga genom att stiga upp i himlen. I likhet med apostlarna står vi kvar, förundrade såväl som ledsna över att se honom lämna oss. Det är i själva verket inte lätt att vänja sig vid Kristi fysiska frånvaro. Jag blir rörd av att tänka på att han ville visa oss sin kärlek på ett så utomordentligt sätt genom att lämna oss och samtidigt stanna kvar. Han har stigit upp i himlen och han ger sig själv åt oss som föda i den heliga hostian. Men vi saknar honom ändå, hans mänskliga tal, hans sätt att handla, att se på oss, att le, att göra gott. Vi skulle åter vilja se på honom på nära håll då han sitter vid brunnen trött efter en hård vandring2, då han gråter över Lasaros3, då han ber långa stunder4 och då han visar medlidande över folkmassan.5

Jag har alltid tyckt att det är självklart, och det har fyllt mig av glädje, att Jesu Kristi heliga mänskliga natur stigit upp till Faderns härlighet, men jag anser även att den sorg som präglar Kristi himmelsfärdsdag är ett bevis på den kärlek vi hyser för Jesus, vår Herre. Han, som var fullkomlig Gud, blev människa, fullkomlig människa, kött av vårt kött och blod av vårt blod. Och han skiljs från oss för att fara till himlen. Hur kan man annat än sakna honom?


118

Att umgås med Jesus Kristus i Brödet och Ordet



Om vi betraktar Kristi mysterium på rätt sätt, om vi anstränger oss för att se på det med klar blick, kommer vi att inse att det även nu är möjligt att komma mycket nära Jesus, kroppsligt och själsligt. Kristus har visat oss vägen tydligt: vi kan vara nära honom i Brödet och Ordet, genom att nära oss med Eukaristin och genom att känna och förverkliga det som han kom för att lära oss, samtidigt som vi samtalar med honom i bönen. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.6 Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.7

Detta är inte bara löften. Det är kärnan, det väsentliga i ett sant liv: nådens liv, som sporrar oss att umgås personligt och direkt med Gud. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.8 Detta Jesu påstående under den sista nattvarden är den bästa inledningen till dagens högtid. Kristus visste att han måste lämna oss, för på ett mystiskt sätt som vi inte kan förstå, skulle efter himmelsfärden den tredje Personen i den heliga Treenigheten komma, i en ny ström av Guds kärlek: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.9

Han har lämnat oss och sänder oss den helige Ande, som leder och helgar vår själ. Då Tröstaren verkar i oss, bekräftar han vad Kristus förkunnade: att vi är Guds barn; att vi inte har fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”.10

Förstår ni? Det är Treenigheten som verkar i vår själ. Varje kristen har tillträde till detta Guds inneboende i sitt väsens innersta om han besvarar nåden som får oss att förena oss med Kristus i Brödet och Ordet, i den heliga hostian och i bönen. Kyrkan låter oss varje dag betrakta det levande Brödets sanning och ägnar denna sanning två av det liturgiska årets stora högtider: Skärtorsdagen och Corpus Christi. Denna dag, Kristi himmelsfärdsdag, skall vi ägna oss åt umgänget med Jesus och noggrant lyssna till hans Ord.


119

Böneliv



En bön till Gud som är mitt liv.11 Om Gud är vårt liv, skall det inte förvåna oss att vårt kristna liv måste vara sammanvävt med vår bön. Men ni skall inte tro att bön är en handling som man utför och sedan lägger åt sidan. Den rättfärdige har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt.12 På morgonen tänker jag på dig,13 och på kvällen stiger min bön upp till dig likt rökelse.14 Hela dagen kan vara en tid för bön: från morgon till kväll och från kväll till morgon. Och inte nog med det: som den heliga Skrift påpekar måste även vår sömn vara bön.15

Kom ihåg vad evangelierna berättar för oss om Jesus. Ibland tillbringade han hela natten i ett innerligt samtal med sin Far. Vad hänförda de första lärjungarna blev av att se Kristus i bön! Efter att ha betraktat denna Mästarens ständiga attityd, bad de honom: Domine, doce nos orare16, Herre, lär oss att be så.

Den helige Paulus – som uppmanar de kristna att vara ihärdiga i bönen, orationi instantes17 – sprider överallt Kristi levande exempel. Och den helige Lukas berättar målande om de första kristnas sätt att vara: Alla dessa höll ihop under ständig bön.18

En god kristens karaktär härdas med nådens hjälp i bönens smedja. Eftersom bönen är liv, uttrycks den inte på ett enda sätt. Hjärtat kommer vanligtvis att uttrycka sig i ord, i dessa muntliga böner som vi har fått lära oss av Gud själv, nämligen Fader vår, eller av hans änglar, Hell dig Maria. Vid andra tillfällen kommer vi att använda oss av böner som utformats med tiden, i vilka många miljoner av våra bröder och systrar i tron har uttryckt sin fromhet: bönerna i liturgin – lex orandi – eller de böner som har uppstått ur ett förälskat hjärta, som de marianska antifonerna: Sub tuum praesidium …, Memorare …, Salve Regina …



Vid andra tillfällen kan det räcka med två eller tre uttryck som vi skjuter upp till Herren som skott – skottböner eller bönesuckar, som vi lär oss genom att uppmärksamt läsa om Kristi liv: Domine, si vis, potes me mundare19, Herre, om du vill kan du bota mig; Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te20, Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär; Credo Domine, sed adiuva incredulitatem meam21, jag tror Herre, men hjälp min otro, stärk min tro; Domine, non sum dignus22, Herre, jag är inte värdig; Dominus meus et Deus meus23, min Herre och min Gud! … Eller andra ord, korta och tillgivna, som springer upp ur själens innersta iver och som passar vid ett visst tillfälle.

Bönelivet måste dessutom grundas på vissa dagliga stunder som uteslutande ägnas åt umgänget med Gud, stunder av samtal utan ljudet av ord, vid tabernaklet om det är möjligt, för att glädja Herren som väntar på oss – så ensam! – sedan tjugo århundraden. Stilla bön är denna dialog med Gud, från hjärta till hjärta, i vilken hela själen deltar: förnuftet och fantasin, minnet och viljan. Meditation som bidrar till att ge övernaturligt värde till vårt stackars mänskliga liv, vårt vardagsliv.

Tack vare dessa stunder av meditation, muntliga böner, bönesuckar, kommer vi att – på ett naturligt sätt och utan att väcka uppmärksamhet – kunna omvandla vår dag till en ständig lovprisning av Gud. Vi kommer att stanna i hans närvaro, som förälskade ständigt vänder sig i tanken till den person de älskar, och alla våra handlingar – även de minsta – kommer att fyllas av andlig effektivitet.

Då en kristen ger sig av på denna väg av oavbrutet umgänge med Herren – och det är en väg för alla, inte en stig för privilegierade – växer det inre livet och det blir säkert och fast. Människan befästs i den både älskvärda och krävande kampen för att fullt ut göra Guds vilja.

Med utgångspunkt i bönelivet kan vi förstå den andra aspekten av dagens högtid, nämligen apostolatet, som är vårt sätt att förverkliga den uppmaning som Jesus gav de sina strax innan han steg upp till himlen: ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.24


120

Apostolat, medåterlösning



Med den häpnadsväckande naturlighet som kännetecknar det gudomliga, uppfylls en kontemplativ människa av apostolisk iver: hjärtat brände i mitt bröst, det brann som eld i min meditation.25 Vad är detta för eld om inte just den som Kristus talar om: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann?26 En eld av apostolat som förstärks i bönen: det finns inget bättre medel än detta för att över hela världen föra ut den fredliga kamp som varje kristen är kallad att delta i: att fullfölja det som ännu fattas i Kristi lidande.27

Jesus har stigit upp i himlen, sade vi nyss. Men en kristen kan i bönen och Eukaristin umgås med honom som de första tolv umgicks med honom, låta sig upptändas av hans apostoliska iver för att tillsammans med honom tjäna i medåterlösningen, vilket innebär att så frid och glädje. Att tjäna: apostolatet är ingenting annat än det. Om vi uteslutande räknar med våra egna krafter, kommer vi inte att uppnå någonting på det övernaturliga planet, men genom att vara Guds redskap kommer vi att uppnå allt: Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.28 Gud har i sin oändliga godhet beslutat att använda sig av odugliga redskap. En apostel tjänar således endast till att låta Herren verka, att vara helt och hållet tillgänglig, så att Gud kan fullborda – genom sina skapade varelser, genom utvalda människor – sitt frälsningsverk.

Apostel är den kristen som känner sig inympad i Kristus, identifierad med Kristus genom dopet; bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen; kallad att tjäna Gud med sitt handlande i världen genom de troendes allmänna prästadöme, som skänker ett visst deltagande i Kristi prästadöme, vilket – om än till sitt väsen åtskilt från det som utgör det särskilda prästadömet – ger förmågan att ta del i Kyrkans kult och att hjälpa människorna i deras vandring mot Gud, genom ordets och exemplets vittnesbörd, genom bön och botgöring.

Var och en av oss måste vara ipse Christus. Han är den ende medlaren mellan Gud och människorna29, och vi förenar oss med honom för att med honom offra allting till Fadern. Vår kallelse till att vara Guds barn mitt i världen kräver att vi inte uteslutande söker vår personliga helighet, utan att vi skall ge oss ut längs alla världens stigar för att göra dem till vägar som, över alla hinder, leder människorna till Herren, att vi skall ta del som vanliga medborgare i alla timliga verksamheter, för att vara surdeg30 som genomsyrar hela degen.31

Kristus har stigit upp i himlen, men han har gjort det konkret möjligt att återlösa allt som är mänskligt och hederligt. Den helige Gregorius den store redogör för detta stora kristna tema i bestämda ordalag: Jesus begav sig så till den plats han kom från och återvände från den plats där han fortsatte att vistas. I den stund han steg upp i himlen förenade han i själva verket genom sin gudom himlen och jorden. I dagens firande är det lämpligt att högtidligt understryka faktumet att det dekret som fördömde oss har upphävts, den dom som gjorde oss underkastade förgängligheten. Den natur som orden ”jord är du och jord skall du åter bli (1 Mos 3:19)” riktades till, just denna natur har idag stigit upp i himlen med Kristus.32

Jag kommer därför inte att tröttna på att upprepa att världen kan helgas. I synnerhet vi kristna skall ägna oss åt denna uppgift, genom att rena världen från de tillfällen till synd som vi människor förfular den med, och genom att erbjuda Herren den som en andlig hostia, som vi frambär och gör värdig med Guds nåd och vår ansträngning. Strikt sett går det inte att säga att det finns hederliga företeelser som är uteslutande profana, nu när Ordet har värdigats att fullt ut anta vår mänskliga natur och helga jorden genom sin närvaro och sina händers verk. Den stora uppgift som vi får i dopet är medåterlösningen. Kristi kärlek lämnar oss inget val33 annat än att axla en del av den gudomliga uppgiften att återlösa människorna.


121

Märk väl att återlösningen, som skedde genom Jesu förnedrande och förhärligande död i korset, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna34, genom Guds vilja kommer att fortsätta att förverkligas tills Herrens timme är inne. Det går inte att samtidigt leva enligt Jesu Kristi hjärta och inte känna sig utsänd, som han, peccatores salvos facere35, för att rädda alla syndare, övertygade om att vi själva behöver förlita oss mer och mer för varje dag på Guds barmhärtighet. Därav kommer vår innerliga önskan att vilja vara medåterlösare med Kristus, att med honom rädda varje människa, för att vi är, vi vill vara, ipse Christus, Jesus Kristus själv, och han gav sig själv till lösen för alla.36

Vi står inför en stor uppgift. Vi får inte förhålla oss passiva, för Herren har uttryckligen sagt: gör affärer tills jag kommer tillbaka.37 Medan vi väntar på Herrens återkomst, då han kommer för att helt och hållet ta sitt rike i besittning, kan vi inte sitta med armarna i kors. Att utvidga Guds rike är inte bara en officiell uppgift för de av Kyrkans medlemmar som representerar Kristus genom de heliga befogenheter de fått ta emot av honom i sin vigning. Vos autem estis corpus Christi38, även ni utgör Kristi kropp, påpekar Aposteln, med det konkreta uppdraget att göra affärer ända till slutet.

Det finns mycket kvar att göra. Kan det vara så att man under tjugo århundraden inte har gjort någonting? Under dessa tjugo århundraden har man arbetat mycket. Jag tycker att det varken är objektivt eller hederligt att, som vissa gör, ivrigt nedvärdera våra föregångares verk. Man har under tjugo århundraden gjort ett stort arbete och ofta har man gjort det mycket väl. Ibland har man begått misstag och tappat mark, på samma sätt som det även nu finns fall av tillbakagång, fruktan och blyghet samtidigt som det inte heller saknas mod och generositet. Men människosläktet förnyas ständigt, i varje generation måste man anstränga sig för att hjälpa människan att upptäcka storheten i hennes kallelse till att vara Guds barn, och likaså är det nödvändigt att inskärpa budet att älska Skaparen och sin nästa.


122

Kristus har, en gång för alla, visat oss den väg vi måste gå för att förverkliga denna kärlek till Gud: apostolatet är kärlek till Gud som svämmar över sina bräddar i en gåva till medmänniskorna. Det inre livet förutsätter en ständigt ökande förening med Kristus genom Brödet och Ordet. Apostolisk iver är ett exakt, lämpligt och nödvändigt uttryck för det inre livet. Då man njuter av Guds kärlek känner man tyngden av ansvaret för själarna. Det går inte att skilja det inre livet från apostolatet, på samma sätt som det inte går att i Kristus skilja hans väsen som Gud och människa från hans uppdrag som återlösare. Ordet ville inkarneras för att rädda människorna, för att göra dem till ett med honom. Detta är skälet till att han kom till världen, och i Credo bekänner vi vår tro på honom som för oss människor och för vår frälsnings skull har nedstigit från himlen.

För en kristen är apostolatet något medfött: det är inte någonting extra som ligger vid sidan om den dagliga verksamheten och yrkeslivet. Jag har sagt det oupphörligt alltsedan Herren beslutade att väcka till liv Opus Dei! Det handlar, för var och en, om att helga det vanliga arbetet, att helga sig i den uppgiften och att helga sina medmänniskor genom uppfyllandet av yrkets plikter, var och en i sitt eget stånd.

Apostolatet kan liknas vid den kristnes andning: ett Guds barn kan inte leva utan dessa det andliga livets hjärtslag. Dagens högtid påminner oss om att vår omsorg om människorna är ett kärleksfullt bud vi fått av Herren, som då han steg upp till sin härlighet sände ut oss som sina vittnen över hela jorden. Vårt ansvar är stort: att vara Kristi vittne förutsätter framför allt att vi försöker uppföra oss enligt hans lära, att vi kämpar för att vårt handlande skall påminna om Jesus och återspegla hans älskvärda personlighet. Vi bör handla så att våra medmänniskor då de ser oss kan säga: den här personen är kristen, för han hatar inte, han är förstående, han är inte fanatiker, han står över sina instinkter, han är offervillig, han är en fridens man, han älskar.


123

Säden och ogräset



Med hjälp av Kristi lära, inte av mina egna ideer, har jag beskrivit en idealisk kristen väg. Ni håller nog med om att det är ett högt ställt mål, ädelt och attraktivt. Någon kanske frågar sig själv, är det möjligt att leva så i dagens samhälle?

Herren har förvisso kallat oss i en tid då det talas mycket om fred och det inte finns någon fred: varken frid i människornas själar eller fred i institutionerna, i samhällslivet eller mellan folken. Det talas ständigt om jämlikhet och demokrati och det finns ett överflöd av slutna, ogenomträngliga grupper. Han har kallat oss i en tid då man ropar efter förståelse, och förståelsen lyser med sin frånvaro, till och med mellan personer som handlar i god tro och önskar visa kärlek gentemot nästan för – glöm inte det! – kärleken består mer i att förstå än i att ge.

Vi lever i en epok då fanatiska och omedgörliga personer – som inte förmår lyssna till andras argument – försvarar sig själva genom att beskylla sina offer för att vara våldsamma och aggressiva. Han har, avslutningsvis, kallat oss då man hör det pratas mycket om enhet och det kanske kan vara svårt att föreställa sig större oenighet till och med bland oss katoliker, för att då inte tala om oenigheten bland folk i allmänhet.

Jag gör aldrig politiska överväganden, för det är inte min uppgift. För att som en präst beskriva situationen i dagens värld, behöver jag bara dra mig till minnes en av Herrens liknelser: den om säden och ogräset. Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg.39 Situationen är tydlig: åkern är bördig och utsädet gott, åkerns herre har kastat ut utsädet i rätt tid och enligt konstens alla regler, dessutom har han organiserat en vaktstyrka som skall bevaka den nyligen genomförda sådden. Om det därefter växer ogräs, är det för att det har saknats gensvar, för att människorna – i synnerhet vi kristna – har somnat och tillåtit fienden att närma sig.

När de oansvariga tjänarna frågar Herren varför det har vuxit ogräs i hans åker, är svaret uppenbart: inimicus homo hoc fecit40, det är en fiende som har varit framme! Vi kristna, som borde ha vakat och sett till att de goda ting som Skaparen satt i världen kunnat utvecklas i sanningens och det godas tjänst, har somnat – en sorglig lättja, denna sömn! – medan fienden och alla hans tjänare verkat oupphörligt. Ni ser ju hur ogräset har vuxit: vilken rik skörd överallt!

Jag är ingen olycksprofet. Med mina ord vill jag inte beskriva en nedslående och hopplös bild av verkligheten. Jag vill inte klaga över den tid Gud i sin försyn har velat att vi skall leva i. Vi älskar denna vår tid, för i den skall vi helga oss. Låt oss inte falla för naiv och fruktlös nostalgi: världen var inte bättre förr. Alltid, alltifrån Kyrkans första tid, medan man fortfarande hörde de första tolv predika, har våldsamma förföljelser och kätterier uppstått, lögner spritts och hatet fått fria tyglar.

Men det är heller inte rimligt att förneka att det onda har frodats. Över hela jorden, som är Kristi arv, över hela denna Guds åker, har det vuxit ogräs: och inte bara lite, utan ett överflöd av ogräs! Vi får inte låta oss luras av myten om att utvecklingen ständigt och oavbrutet går framåt. Utveckling är bra om den ges en korrekt ordning, och sådan utveckling önskar Gud. Men människor förefaller fästa större betydelse vid den falska utveckling som förblindar så många människor, som ofta inte förstår att mänskligheten genom vissa av sina framsteg i själva verket går bakåt och går miste om sina tidigare landvinningar.

Jag upprepar att Herren har givit oss världen i arv. Och vi måste hålla själen och förnuftet vakna, vi måste vara realister, utan att ge efter för uppgivenheten. Bara ett förhärdat samvete, bara den okänslighet som slentrian orsakar, bara lättsinnig slöhet kan få oss att betrakta världen utan att se det onda, att Gud förolämpas, att själarna ibland tillfogas obotlig skada. Vi måste vara optimister, men med en optimism som har sitt ursprung i tron på Guds makt – Gud förlorar inga slag –, med en optimism som inte följer av mänsklig tillfredsställelse, av dum och högfärdig självgodhet.


124

Att så frid och glädje



Vad skall vi göra? Jag sade tidigare att jag inte avsett att beskriva sociala eller politiska kriser eller dekadens och sjukdomar på det kulturella området. Ur den kristna trons perspektiv hänför jag mig till det onda i dess betydelse av förolämpning av Gud. Det kristna apostolatet är inte ett politiskt program eller ett kulturellt alternativ: det innebär att sprida det goda, att smitta andra med önskan att älska, att konkret så frid och glädje. Utan tvivel kommer detta apostolat att leda till andliga fördelar för alla: mer rättvisa, mer förståelse, mer ömsesidig respekt mellan människorna.

Det finns många människor i vår omgivning och vi har inte rätt att vara hinder för deras eviga välgång. Vi är skyldiga att vara kristna fullt ut, att vara heliga, att inte svika Gud eller alla de folk som förväntar sig att av kristna få såväl exempel som troslära.

Vårt apostolat måste vara grundat på förståelse. Jag upprepar vad jag redan sagt: kärleken till nästan består mer i att förstå än i att ge. Jag kan inte dölja att min egen erfarenhet lärt mig hur svårt det är att vara oförstådd. Jag har alltid ansträngt mig för att göra mig förstådd, men det finns sådana som ansträngt sig för att inte förstå mig. Detta ger mig ännu en praktisk anledning för att försöka förstå alla. Men det är inte en övergående impuls som ålägger oss att ha ett omfattande, universellt, katolskt hjärta. En anda av förståelse är ett bevis på den kristna kärlek till nästan som Guds goda barn visar: Herren vill att vi skall finnas närvarande i alla jordens hederliga verksamheter för att utvidga sådden av broderskap – inte av ogräs –, överseende, förlåtelse, kärlek till nästan och frid. Känn er aldrig som ovänner till någon.

En kristen skall alltid vara beredd att umgås med alla, att ge alla – genom sitt umgänge – en möjlighet att närma sig Jesus Kristus. Han skall gärna uppoffra sig för alla, utan åtskillnad, utan att dela in människor i olika fack med vattentäta skott, utan att sätta etikett på dem som om de vore varor eller torkade insekter i en monter. En kristen kan inte avskilja sig från sina medmänniskor, för hans liv skulle då vara eländigt och egoistiskt: han måste bli allt inför alla för att åtminstone rädda några.41

Om vi ändå levde så, om vi ändå kunde impregnera vårt handlande med en sådan sådd av generositet, med denna längtan efter samvaro och frid! Gjorde vi det skulle vi främja människornas legitima personliga frihet. Var och en skulle ta sitt ansvar för sina åligganden i timliga angelägenheter. Alla vi kristna skulle först och främst försvara andras frihet för att därefter kunna försvara vår egen. Vi skulle med kärlek acceptera andra som de är – för alla, utan undantag, har sina svagheter och begår fel – och hjälpa dem med Guds nåd och mänsklig finkänslighet att övervinna det onda, att slita upp ogräset, för att vi alla skulle stötta varandra och leva i överensstämmelse med vår värdighet som människor och kristna.


125

Livet efter detta



Det apostoliska uppdrag som Kristus har givit alla sina lärjungar ger således konkreta resultat på det sociala området. Det går inte att anse att man för att vara kristen måste vända världen ryggen i uppgivenhet över den mänskliga naturen. Alla hederliga företeelser, även de obetydligaste, har en mänsklig och gudomlig innebörd. Kristus, som är fullkomlig människa, kom inte för att förstöra det mänskliga, utan för att återge det dess värdighet genom att anta vår mänskliga natur, utom synden: han har kommit för att dela alla människans strävanden, utom den sorgliga erfarenheten av det onda.

En kristen skall alltid vara beredd att helga samhället inifrån, genom att vara helt och fullt i världen, men utan att tillhöra denna värld, i den mån den – inte på grund av sitt eget väsen, utan till följd av en fritt vald brist, till följd av synden – förnekar Gud och motsätter sig hans älskvärda vilja som frälser.


126

Kristi himmelsfärd är en högtid som även påminner oss om ett annat faktum: samme Kristus som uppmuntrar oss att verka i världen väntar på oss i himlen. Med andra ord: livet på jorden, som vi älskar, är inte definitivt, ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma42, den oföränderliga staden.

Vi måste emellertid se till att inte göra en alltför inskränkt tolkning av Guds Ord. Herren uppmanar oss inte att vara olyckliga under vår vandring och endast förvänta oss tröst i livet efter detta. Gud vill att vi skall vara lyckliga även här, men längta efter att slutgiltigt uppnå denna andra lycka som endast han kan uppfylla oss med helt och hållet.

I denna värld utgör betraktandet av de övernaturliga sanningarna, nådens verkan i våra själar och kärleken till nästan en välsmakande frukt av kärleken till Gud, en försmak av himlen, en början som är avsedd att växa för var dag som går. Vi kristna kan inte tillåta oss att leva ett dubbelliv: vi upprätthåller enkelt och kraftfullt ett helgjutet liv där alla våra handlingar smälter ihop och blir till ett.

Kristus väntar på oss. Vårt hemland är himlen43, samtidigt som även jorden helt och fullt är vårt hemland, där vi lever bland svårigheter, orättvisor och oförståelse, men även med den glädje och den sinnesfrid som följer av att man vet att man är Guds älskade barn. Låt oss härda ut i Guds tjänst, så kommer vi att se hur denna Kristi fredsarmé, detta medåterlösande folk, kommer att öka i antal och helighet. Låt oss vara kontemplativa människor som för en ständig dialog med Herren och umgås med honom vid alla tider på dygnet, från dagens första tanke till den sista tanken inför nattens vila. Låt oss ständigt vända vårt hjärta till Jesus Kristus vår Herre, till vilken vi når genom vår heliga moder Maria, och genom honom till Fadern och den helige Ande.

Och om Jesu uppstigning i himlen trots allt lämnar en bitter bismak av sorg i våra själar, låt oss då vända oss till hans moder, som apostlarna gjorde: Då återvände de till Jerusalem …?och? höll ihop under ständig bön, tillsammans med … Maria, Jesu mor.44


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa