Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  När Kristus går förbi > Kristi Död Är De Kristnas Liv * > Kap 10
95

Den här veckan, som de kristna av hävd kallar den heliga veckan?, ger oss återigen ett tillfälle att betrakta – att återuppleva – de stunder som utgör slutet på Jesu jordeliv. Allt vad dessa dagars olika uttryck för fromhet påminner oss om, pekar tydligt på uppståndelsen som är grunden för vår tro, som den helige Paulus skriver.1 Låt oss emellertid inte gå denna väg alltför hastigt. Låt oss inte glömma ett enkelt faktum som kanske ibland undgår oss, nämligen att vi inte kan ta del av Herrens uppståndelse om vi inte även förenar oss med honom i hans lidande och död.2 Om vi vill följa Kristus i hans härlighet, i slutet av Stilla veckan, måste vi först tränga in i hans brännoffer och känna oss helt förenade med honom då han dör på Kalvarieberget.

Kristi generösa självutgivelse stöter sig mot synden, denna verklighet som är så svår att acceptera men som vi inte kan förneka: mysterium iniquitatis, människans oförklarliga ondska som av högmod reser sig mot Gud. Dess historia är lika gammal som mänskligheten. Den inleddes med våra första föräldrars fall, den fortsatte med hela kedjan av förbrytelser som ledsagar mänskligheten längs dess väg och så, slutligen, våra personliga uppror. Det är inte lätt att förstå vilken perversion synden innebär eller att inse allt det som tron säger oss om den. Vi måste betänka att bland människor står brottets svårighetsgrad i proportion till den kränktes ställning, till hans personliga värde, hans sociala status, hans egenskaper. Och genom synden kränker människan Gud: den skapade varelsen förnekar sin Skapare.

Men Gud är kärlek.3 Den ondskans avgrund som synden för med sig har överbryggats genom en oändlig kärlek. Gud överger inte människorna. Guds plan förutsåg att den gamla lagens offer inte var tillräckliga för att gottgöra våra brister, för att återställa den enhet som gått förlorad: det krävdes att en människa som var Gud gav sig själv. Vi kan föreställa oss – för att på något sätt närma oss detta outgrundliga mysterium – att den heliga Treenigheten samlas för att rådslå i sin ständiga innerliga relation av oändlig kärlek, och till följd av detta beslut av evighet, antar Gud Faders enfödde Son vår mänskliga natur, han tar på sig bördan av vårt elände och vår smärta, för att till sist med spikar naglas fast vid en träpåle.

Denna eld, denna önskan att uppfylla Gud Faders frälsningsbud, fyller hela Kristi liv, från och med hans födelse i Betlehem. Under de tre år som lärjungarna levde tillsammans med honom hör de honom outtröttligt upprepa att hans föda är att göra hans vilja som sänt honom.4 Och detta hela tiden tills hans offer fullbordades på Långfredagens kväll. Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.5 Med dessa ord beskriver aposteln Johannes Kristi död: under tyngden av korset och alla människornas skulder, dör Jesus förkrossad av våra synders våld och gemenhet.

Låt oss begrunda Herren, sårad från topp till tå av kärlek till oss. Med ett uttryck som närmar sig verkligheten, även om det ändå inte säger allt, kan vi upprepa det en författare sade för många hundra år sedan: en sinnebild för allt slags lidande. Inför synen av Kristus som en trasa, en livlös kropp som tas ned från korset och överlämnas åt sin moder, inför synen av denne tillintetgjorde Jesus, skulle man kunna dra slutsatsen att denna scen är det tydligaste tänkbara beviset på nederlag. Var är de folkmassor som följde honom, och det rike vars ankomst han förkunnade? Och likväl är det inte nederlag utan seger: han är närmare uppståndelsen än någonsin och, genom den, avslöjandet av den härlighet som han erövrat genom sin lydnad.


96

Kristi död kallar oss till ett fullvärdigt kristet liv



Vi har just återupplevt dramat på Kalvarieberget, vad jag skulle drista mig till att kalla den första och ursprungliga Mässa som Jesus Kristus firade. Gud Fader utlämnar sin Son till döden. Jesus, den enfödde Sonen, omfamnar den bjälke som man kommer att avrätta honom på, och hans offer tas emot av Fadern: till följd av korset utgjuts den helige Ande över mänskligheten.6

I passionstragedin fullbordas vårt eget liv och hela mänsklighetens historia. Stilla veckan kan inte inskränkas till att vara ett enkelt minne: det handlar om Jesu Kristi mysterium som fortsätter i våra själar. En kristen är skyldig att vara alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Alla har vi genom dopet blivit präster över våra egna liv, för att frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus7, för att göra varje handling i en anda av lydnad gentemot Guds vilja och därigenom föreviga Människogudens sändning.

Denna verklighet får oss emellertid att även dröja vid vårt elände, vid våra personliga fel. Att betrakta dem bör inte göra oss modstulna och vi bör heller inte anta den skeptiska hållning som kännetecknar dem som har givit upp sina stora ideal. För Herren vill ha oss sådana vi är, för att vi skall delta i hans liv, för att vi skall kämpa för att bli heliga. Helighet: hur många gånger uttalar vi inte det ordet som om det vore ett tomt ord! För många är det rentav ett ouppnåeligt ideal, ett ämne för den andliga litteraturen men inte ett konkret mål, en levande verklighet. De första kristna tänkte inte så, de kallade varandra heliga, naturligt och ofta: alla de heliga hälsar er8, hälsa alla som är heliga i Kristus Jesus.9

Nu, i denna stund på Kalvarieberget, då Jesus har dött och hans uppståndelses härlighet ännu inte har uppenbarats för oss, har vi ett bra tillfälle att granska vår längtan efter ett kristet liv, efter helighet; ett tillfälle att reagera med en akt av tro inför våra svagheter och, med förtröstan på Guds makt, fatta föresatsen att lägga ned kärlek i vår vardags görande och låtande. Vår erfarenhet av synden måste leda oss till att känna ånger, till ett mognare och djupare beslut att vara trogna, att verkligen identifiera oss med Kristus, att härda ut, kosta vad det kosta vill, i det prästerliga uppdrag som han har anförtrott åt alla sina lärjungar utan undantag och som får oss att vara världens salt och ljus.10


97

Att tänka på Kristi död blir då en uppmaning till att fullständigt ärligt möta vardagens göromål, att ta den tro vi bekänner på allvar. Stilla veckan kan därför inte utgöra en helgad parentes inom ramen för ett liv där vi enbart låter oss ledas av mänskliga bevekelsegrunder: den måste bli ett tillfälle till att fördjupa oss i Guds kärleks djup, för att därigenom, i ord och handling, visa honom för människorna.

Men Herren ställer villkor. Den helige Lukas återger ett av hans uttalanden som vi inte kan bortse från: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte bli min lärjunge.11 Det är hårda villkor. Självfallet ger orden hata eller avsky inte en god bild av Jesu ursprungliga tanke. Under alla omständigheter var Herrens ord kraftfulla, och de kan inte inskränkas till ett älska mindre, en tolkning som man ibland använder sig av i syfte att mildra uttrycket. Detta undantagslösa uttalande är fruktansvärt, inte för att det innebär en negativ eller obarmhärtig attityd, för den Jesus som uttalar det är densamme som befaller oss att älska vår nästa som oss själva och som ger sitt liv för människorna: uttalandet anger helt enkelt att inför Gud duger inga halvmesyrer. Man skulle kunna översätta Kristi ord med älska mer, älska bättre, eller hellre med att inte älska med en egoistisk kärlek eller med en kärlek vars räckvidd är kort: vi måste älska med Guds kärlek.

Det är det saken gäller. Låt oss betrakta närmare det sista krav Jesus ställer: et animam suam. Livet, själva själen, är vad Herren begär av oss. Om vi är ytliga, om vi bara bekymrar oss om vår personliga bekvämlighet, om vi låter vår omgivnings och hela världens existens kretsa kring oss själva, har vi inte rätt att kalla oss kristna, att anse oss vara Kristi lärjungar. Det är nödvändigt att hänge sig i ord och sanning och inte bara i ord.12 Guds kärlek uppmanar oss att bära korset utan att släpa det efter oss, att känna att hela mänsklighetens tyngd vilar även på oss, att i vårt eget stånds och yrkes omständigheter uppfylla Faderns viljas klara och samtidigt kärleksfulla plan. I den passage som vi kommenterar säger Jesus därefter: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.13

Låt oss utan fruktan bejaka Guds vilja, låt oss utan tvekan fatta föresatsen att leva hela vårt liv i enlighet med vår tros lära och krav. Vi kan vara säkra på att vi kommer att möta kamp, lidande och smärta men om vi verkligen tror kommer vi aldrig att känna oss nedslagna: även med lidanden och rentav förtal skall vi vara lyckliga, med en lycka som skall mana oss att älska våra medmänniskor för att få dem att ta del av vår övernaturliga glädje.


98

De kristna inför mänsklighetens historia



Meningen med att vara kristen är inte att uppnå personlig tillfredsställelse: det är ett namn som innebär ett uppdrag. Tidigare erinrade vi oss om att Herren uppmanar alla kristna att vara världens salt och ljus. Den helige Petrus återger detta bud, och med ord tagna ur Gamla Testamentet beskriver han mycket tydligt detta åtagande: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.14

Att vara kristen är inte en bisak, det är en gudomlig verklighet som tränger in i vårt livs innersta och gör oss klarsynta och beslutna att handla som Gud vill. Så lär man sig att den kristnes pilgrimsfärd på jorden måste omvandlas till ett ständigt tjänande som tar sig många olika uttryck i enlighet med den enskildes personliga omständigheter, men som alltid grundar sig på kärleken till Gud och nästan. Att vara kristen innebär att man handlar utan att tänka på sådana futtiga mål som prestige eller ambition, inte heller på syften som kan verka ädlare, som människokärlek eller medlidande inför andras olyckor: att vara kristen innebär att gå utöver allt detta för att nå det slutliga och radikala mål av kärlek som Jesus Kristus har uppenbarat genom att dö för oss.

Ibland ser man attityder som följer av en oförmåga att tränga in i detta Jesu mysterium. Ett exempel kan vara mentaliteten hos dem som ser kristendomen som en samling fromhetsövningar, utan att inse dessas relation till vardagslivets omständigheter och nödvändigheten att ägna sig åt medmänniskornas behov och att anstränga sig för att åtgärda orättvisor.

Jag skulle säga att den som har en sådan inställning ännu inte har förstått vad det innebär att Guds Son har blivit människa, att han antagit en människas kropp, själ och röst, att han deltagit i vårt öde och rentav erfarit den yttersta förkrosselsen, döden. Vissa kanske omedvetet anser att Kristus är en främling i människornas värld.

Andra däremot har en tendens att föreställa sig att man för att vara mänsklig måste tona ned vissa centrala aspekter av den kristna läran, och handlar som om bönelivet, det ständiga umgänget med Gud, innebar en flykt från det egna ansvaret och världen. De glömmer att just Jesus har låtit oss förstå till vilka ytterligheter kärleken och tjänandet måste gå. Det är bara om vi lyckas förstå Guds kärleks mysterium, denna kärlek som går ända till döden, som vi kan hänge oss helt och hållet åt våra medmänniskor, utan att låta oss besegras av svårigheter eller likgiltighet.


99

Det är tron på Kristus, som dött och uppstått, som är närvarande i alla och vart och ett av vårt livs ögonblick, som upplyser våra samveten och manar oss att av alla våra krafter engagera oss i mänsklighetens historias alla bekymmer och problem. I denna historia, som började med världens skapelse och som kommer att avslutas i och med tidens slut, är en kristen inte statslös. Han är en medborgare i människornas stad, med själen full av en längtan efter Gud, vars kärlek han börjar se redan i denna etapp i tiden och i vilken han känner igen det mål som vi alla som lever på denna jord är kallade till.

Om mitt eget vittnesbörd kan vara av intresse, kan jag säga att jag alltid har sett mitt arbete som präst och själasörjare som en uppgift som syftar till att ställa varje människa inför hennes livs alla krav och hjälpa till henne med att upptäcka vad Gud, rent konkret, begär av henne, utan att på något sätt begränsa det heliga oberoende och det välsignade personliga ansvar som kännetecknar ett kristet samvete. Detta handlingssätt och denna anda grundas på respekten för den uppenbarade sanningen och på kärleken till människans frihet. Jag skulle kunna tillägga att det även grundas på vissheten om att historien inte är avgjord, utan öppen för många möjligheter som Gud inte har velat stänga för oss.

Att följa Kristus innebär inte att man tar sin tillflykt till kyrkobyggnaden och rycker på axlarna åt samhällets utveckling, åt människornas och folkens landvinningar eller misstag. Tvärtom, den kristna tron får oss att se på världen som Herrens skapelse och därför att uppskatta allt som är ädelt och vackert, att erkänna värdigheten som tillkommer varje person, skapad till Guds avbild, och att beundra frihetens underbara gåva, genom vilken vi är herrar över våra handlingar och – Gud ske lov – kan bygga vårt eviga öde.

Det skulle vara liktydigt med att förminska tron, att reducera den till en världslig ideologi, att förvandla den till ett politiskt-religiöst standar som man använder för att hota och – i kraft av en förment gudagiven myndighet – fördöma dem som inte tänker på samma sätt i frågor som till sin natur är öppna för många olika lösningar.


100

Att fördjupa sig i innebörden av Kristi död



Den utvikning jag nyss gjorde syftar endast till att uppenbara en central sanning: att erinra om att det kristna livet finner sin mening i Gud. Människan har inte blivit skapad bara för att bygga en så rättvis värld som möjligt, för vi har – dessutom – kommit till denna värld för att förenas med Gud själv. Jesus har inte lovat oss timlig bekvämlighet eller världslig ära, utan Gud Faders hus, som väntar oss i slutet av vandringen.15

Långfredagens liturgi innehåller en underbar hymn: Crux fidelis. I denna hymn uppmanas vi att sjunga och fira Herrens ärorika kamp, korsets trofé, Kristi strålande seger: världsalltets återlösare segrar genom att offras. Gud, hela skapelsens Herre, hävdar inte sin närvaro genom vapenmakt eller sina anhängares timliga styrka, utan genom storheten i sin oändliga kärlek.

Herren förstör inte människornas frihet. Det är just han som har gjort oss fria. Därför vill han inte tvinga ur oss ett svar, han vill ha beslut som kommer ur våra hjärtans innersta. Och han förväntar sig av oss kristna att vi skall leva på ett sådant sätt att de som umgås med oss, utöver vårt elände, våra fel och brister, skall kunna se ett återsken av Kalvariebergets kärleksdrama. Allt vad vi har är en gåva från Gud, för att vara salt som ger smak, ljus som skänker människorna det glada budskapet att han är en Far som älskar gränslöst. En kristen är inte världens salt och ljus för att han segrar eller triumferar, utan för att han vittnar om Guds kärlek. Men han kommer inte att vara salt om han inte duger till att salta med, han kommer inte att vara ljus om han genom sitt exempel och lära inte vittnar om Jesus, om han förlorar det som är meningen med sitt liv.


101

Vi bör fördjupa oss i det som Kristi död avslöjar för oss, utan att hejda oss vid yttre former eller klichéer. Vi måste verkligen delta i de scener som vi återupplever dessa dagar: Jesu smärta, hans moders tårar, lärjungarnas flykt, de heliga kvinnornas mod, Josefs och Nikodemus mod då de ber Pilatus om Herrens kropp.

Låt oss, kort och gott, närma oss den avlidne Kristus, detta kors som reser sig över Golgotas topp. Men låt oss närma oss det uppriktigt, med den inre samling som är ett tecken på kristen mognad. Alla Kristi lidandes gudomliga och mänskliga händelser kommer då att tränga in i våra själar som ett ord som Gud riktar till oss för att avslöja vårt hjärtas hemligheter och uppenbara vad han förväntar sig av våra liv.

För många år sedan såg jag en tavla som gjorde ett djupt intryck på mig. Den föreställde Kristi kors, och vid korset stod tre änglar: den förste grät otröstligt, den andre höll en spik i handen, som för att övertyga sig om att det som hände var sant, och den tredje var försjunken i bön. Det är ett ständigt aktuellt program för var och en av oss: gråta, tro och be.

Inför korset bör vi gråta över våra synder, över mänsklighetens synder som förde Jesus till döden, vi bör tro för att tränga in i denna underbara sanning som överstiger förståndet och för att förundras inför Guds kärlek, vi bör be för att Kristi liv och död må vara ett föredöme och ett sporre för vårt liv och vår hängivelse. Det är bara så som vi kommer att kunna kalla oss segrare: för den uppståndne Kristus kommer att segra i oss, och döden kommer att förvandlas till liv.


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa